Jag gillar inte uttrycken stark vs svag. Det är så mycket värderingar i de orden och de indikerar också att man skulle ha ett val att vara stark eller svag och så är det ju inte. Visst kan det kännas bra en stund att få höra att man är så stark men känslan kan snart bytas ut mot en känsla av ledsamhet, ensamhet och sorg för det andra ser som styrka kan vara någons sätt att sätta ena foten framför den andra för att fortsätta hålla näsan över ytan och fortsätta andas. Att få höra att man är så stark och klarar allt kan i förlängningen göra att man aldrig vågar visa hur man faktiskt mår för att hålla fasaden uppe för är man sämre om man mår så dåligt som man faktiskt gör? Jag tycker inte det men värderingarna runt svaghet vs styrka indikerar det.Tack för svar. Ja, det stämmer ju verkligen med sorgen.
Och lägsta nivån på måendet har väl höjts en del på ett år, så visst händer det något.
Men det känns ändå så tomt och sorgligt att inte ha min människa, liksom. Och jag känner maktlöshet över de här fysiska reaktionerna. Jag känner mig så svag och otillräcklig när det sker...
Sedan kan man fundera på vad som är styrka och vad som är svaghet. Är det en svaghet att våga känna, våga visa/säga hur man mår och behöva andra människor eller är det en styrka? Är det en svaghet att falla långt ner i mörkret eller är det en styrka för att man faktiskt vågar känna? Är det styrka att inte få lov att känna för rasar man så är allt förbi för att man är så ensam att ingen fångar en?
Jag förstår din känsla av otillräcklighet och maktlöshet men det är inte svaghet. Det är en önskan om att allt ska vara som det var igen och den önskan är så mänsklig. Att behöva någon annan är ingen svaghet. Det är att vara mänsklig.
