Sv: Min dotter skär sig.
Som det redan skrivits, så VAR DÄR, bry dig, prata och förklara hur du mår av att se henne lida. Går hon eller skriker hon, ignorera det och håll i henne, tvinga henne om du behöver, för innerst inne tror jag att hon vill bli omhändertagen och uppmärksammad. Men hon törs inte be om det, därför måste du ge henne uppmärksamheten ändå.
Hon mår jättedåligt, har ont i själen och hjärtat, och behöver någon som bryr sig. Som nån redan skrivit, att skära sig är att känna smärtan fysiskt, istället för psykiskt, och för flera i samma situation så är det för att kunna känna smärta överhuvudtaget. Det är inte lätt när någon talar om för en att "nu sårade du mig" när man själv inte känner det, och inte har förstått att man trampade någon på tårna. Då är den fysiska smärtan som man själv orsakar ett sätt att straffa sig själv, att känna smärtan som andra tydligen tycker att man bör känna.
För mig har matvägran varit ett sätt att straffa mig själv, att inte tillåta mig själv att äta när jag är hungrig, för att jag ansåg att jag skulle straffas för att jag var jag, och jag hade gjort fel. Att skära sig brukar ha samma anledning. "Du ska leva med de här ärren och smärtan de orsakar, för du förtjänar inte bättre!"
Så återigen, din dotter måste förstå att du bryr dig, att hon kommer i första rummet, att du finns där för henne och inte emot henne. Krävs det att du tvingar henne att stanna och lyssna på dig, så tvinga henne! Det kanske inte fungerar, men prova. Fråga henne vad hon vill att du ska göra, fråga henne hur hon skulle vilja ha det hemma. Fråga om hon vill prata med en psykolog eller läkare, och säg att oavsett hur långt det är till den experten som kan hjälpa henne så kommer du att köra henne dit. Du kommer göra allt för att hjälpa henne ur sitt "missbruk". (Hon missbrukar sin kropp och agerar ut sin ilska mot sig själv, vilket för många blir en drog som gör att samma beteende upprepas varje gång hon blir arg och ledsen.)
Hon måste förstå att hon har ett syfte i livet och att hon är bra på saker, inte bara dålig och dum. Hon behöver antagligen akut ett bättre självförtroende, och det får hon inte av att hennes föräldrar anklagar henne för att skada sig själv, utan hellre av att hennes föräldrar visar att de finns där och bryr sig. Att de inte är arga, att de inte ger bannor. Kan hon känna sig trygg hemma så är det ett steg på vägen. Jag kände mig aldrig trygg hemma, och det är inte för att mina föräldrar var dåliga på något sätt, men för att de inte bekräftade mig som individ. Det händer någonting med föräldrar när deras barn blir tonåringar, de slutar ofta säga att de älskar sina barn, barnen får mer ansvar och uppgifter och de får inte längre vara barn, vilket i och för sig är helt rätt, men den omställningen kan vara nog så jobbig. Och att inte längre få höra av sina föräldrar att man är deras mest älskade ägodel, att man är underbar på alla sätt och vis, och att de älskar en mest av allt i världen och lite till, det kan vara ganska jobbigt, om man därtill har det jobbigt i skolan och inte har några kompisar. Då är man plötsligt inte älskad vare sig hemma eller någon annanstans. (Detta är bara exempel, jag vet ingenting om hur ni har det i eran familj!)
Hoppas du förstår vad jag skrivit och vad jag menar. Din dotter skriker efter hjälp, hon gråter antagligen rätt ofta och önskar att någon såg det. Hon lider i ensamhet, vilket tär på själen. Hon behöver en bundsförvant, en vän och någon som älskar henne. Kan du vara den personen för henne så måste du visa det. Hon kommer troligen aldrig att säga "titta mamma, jag skär mig" utan hon kommer fortsätta dölja det och hoppas att någon fattar ändå. Hon bär antagligen på mycket ilska, troligen mest emot sig själv. Den måste hon bli av med, och hon måste lära sig att man inte måste hata sig själv för att göra rätt i samhället. Det kan ta tid, men ju fortare ni börjar kämpa emot det, desto snarare kan det ta slut.
Ett ämne till som ni antagligen bör ta upp tillsammans, är självmord. Steget från att skära sig så man blöder till att tänka "äh, jag gör slut på det, så slipper andra lida för att jag finns" är VÄLDIGT litet för en deprimerad person! Därmed inte sagt att din dotter är självmordsbenägen, men möjligheten finns dessvärre. Och det är inte alls säkert att någon känner till det. Gå varsamt fram, men ha i åtanke att hon antagligen är väldigt ledsen inombords och troligen också väldigt stolt. Inte över det hon gör, utan snarare så att hon inte vill gråta inför mamma, inte vill medge att hon är ledsen, inte vill prata, för "det finns inget att prata om, jag mår bra" om du förstår?
Hoppas verkligen att det blir bättre, för alla inblandade! Stödkramar!!!