- Men ni har ju bara en

[Mabuse]

Sv: - Men ni har ju bara en

Ja, om dina vänner har flera barn än du, och ert barn dessutom är osedvanligt friskt och lätthanterligt, då har du det lättare än dina vänner just nu. Jag skulle kanske inte gå till dem i första hand och vänta mig beröm för att du orkar rodda ditt liv, har pengar och ork över till resor, bilskötsel, träning, etc. Det är väl inte konstigare än att man kanske inte i första hand vänder sig till en cancersjuka vän med klagomål om hur jobbigt det är att vara förkyld?

 

[Mabuse]

Sv: - Men ni har ju bara en

Men jag är ju också en utarbetad småbarnsförälder!?!

Ja, men inte lika utarbetad som de som har fler barn, eller mer krävande barn, förmodligen. Och de som har två friska barn är förmodligen inte lika utarbetade som de som har tre barn, eller barn som är sjuka eller särskilt krävande.

Ett sätt att prata med dina vänner om hur jobbigt du har det, och hur duktig du är, som kanske skulle funka bättre, vore om du kanske kunde ge dem lite cred för att de faktiskt har lite mer på sitt bräde än du just nu, typ "fy vad trött jag är, jag blev väckt tre gånger i natt! Jag vill inte tänka på hur trött du måste vara som har två barn!"

Givetvis får du vara precis lika trött och stolt, men om du visar dina vänner att du ser dem och förstår hur de har det, kanske de inte känner samma behov av att påpeka hur de har det. Det är en möjlighet, i alla fall.

 

[Teilani]

Sv: - Men ni har ju bara en

Så jante funkar i misär-gradering också?

 

[Petruska]

Sv: - Men ni har ju bara en

Så jante funkar i misär-gradering också?

Eller så kan man fråga sig varför TS så gärna vill bli bekräftad i att vara en utarbetad småbarnsförälder. Är det en roll att sträva efter?

För mig är det bland det sista jag vill vara, det lockar mig inte alls. Därför har jag ett barn - som det inte alls krävdes överjordisk ansträngning för att orka med utan jag orkade tvärtom med resor och utflykter tillsammans med barnet, mycket tack vare att det bara var ett, även om naturligtvis nattsömnen blev splittrad emellanåt.

Mabuse: Jag tror också att det är en normgrej som går lite på autopilot. Men det förvånar mig ändå en aning att så pass många inte alls verkar se motsägelsen i det de normativt uppmanar till. Varför skulle en litania om någon annans mycket värre trötthet, göra mig sugen på fler barn, liksom?

 

[Ferrari]

Sv: - Men ni har ju bara en

*kl*

Jag sa hela tiden; jag ska bara ha en! Kunde inte se mig själv med fler barn, och har aldrig varit någon barnmänniska.

Hur det nu än gick till, så är jag numer mamma till 2 (3,5 år resp 6 mån). Och jag kan säga att det har inte varit lättare än nu. Barnen roar varandra, båda sover bra på nätterna och jag blev mera en mamma på riktigt nu när jag fick en tvåa.

Om folk tycker att det är jobbigt med 2 eller fler barn, så är det deras huvudvärk. Jag sitter dagligen och förundras över "vänner" på facebook som har ett eller flera barn, och ständigt KLAGAR. Jag satt och funderade på vad jag skulle kunna skriva på FB som var negativt, och kunde inte komma på något. Har jag onaturligt perfekta barn eller är jag bara en så bra mamma att jag kan lösa konflikter innan de uppstår?

Visst, det kostar mer pengar med 2, det tar kanske lite mera tid, men nej - jag skulle aldrig kunna säga till de med 1 barn att de inte har något att klaga över. För alla barn ÄR olika. Mina två barn är lättare än många av mina bekantas barn, och de har bara en. Så nej, antalet avgör inte hur jobbigt det är.

Jag kanske en dag är SUPERTRÖTT för att jag fått sova 4-5 timmar, trots att jag i normala fall får sova 7-9 timmars nätter. Och om jag vill klaga lite över att jag är trött pga sömnbrist, så vill jag få göra det. Det gör ingen skillnad om jag har 1, 2 eller INGA barn.

Folk klagar, det är så det är. Det finns alltid något att klaga om.

 

[MidnightSoul]

Sv: - Men ni har ju bara en

Låter lite som folk som behöver få kommentera att dom allt har det värre.

Finns sådana överallt inte alltid ihop med barn. Som det är mycket enklare att laga mat för mig som bor själv, det är även lättare för mig som är en att städa och diska och så vidare. Trodde personligen att var man två vuxna så delar man på sådana sysslor som standard (vet att det finns undantag).

 

[Miks]

Sv: - Men ni har ju bara en

Eller så kan man fråga sig varför TS så gärna vill bli bekräftad i att vara en utarbetad småbarnsförälder. Är det en roll att sträva efter?

Nää jag är verkligen inte ute efter att bli bekräftad som en utarbetad småbarnsförälder. Jag vill kunna samtala som en normal människa med mina vänner, bekanta, random people utan att någon behöver trycka ner i halsen på mig att jag minsann inte har rätt att tycka något är jobbigt osv för att jag bara har ett barn.

Det kanske är någon typ jante som kommer och bits?

Mvh Miks

 

[Miks]

Sv: - Men ni har ju bara en

Ja, men inte lika utarbetad som de som har fler barn, eller mer krävande barn, förmodligen. Och de som har två friska barn är förmodligen inte lika utarbetade som de som har tre barn, eller barn som är sjuka eller särskilt krävande.

Ett sätt att prata med dina vänner om hur jobbigt du har det, och hur duktig du är, som kanske skulle funka bättre, vore om du kanske kunde ge dem lite cred för att de faktiskt har lite mer på sitt bräde än du just nu, typ "fy vad trött jag är, jag blev väckt tre gånger i natt! Jag vill inte tänka på hur trött du måste vara som har två barn!"

Givetvis får du vara precis lika trött och stolt, men om du visar dina vänner att du ser dem och förstår hur de har det, kanske de inte känner samma behov av att påpeka hur de har det. Det är en möjlighet, i alla fall.

Alltså du får det att låta som att jag är värsta skrytmoster. Så är verkligen inte fallet. Och jag tycker inte att jag klagar speciellt mycket heller.

Mina vänner är nog mer skrytmostrar än mig och klagar bra mycket värre. Jag lyssnar, peppar, håller handen, gråter, blir superglad för deras skull, utan förbehåll. Nånstans kan jag tycka då att en del av den omsorg och omtanke jag har om mina vänner borde kunna få komma tillbaka? Eller förlorade jag den rätten när de skaffade ett barn mer än mig?

På dej låter det lite som att vi borde dela upp oss i grupperingar efter hur många barn vi har eller helt enkelt leva med att när man har färre barn får man minsann hålla käften och le för det finns de som har det jobbigare. Har jag förstått det rätt?

Mvh Miks

 

[Miks]

Sv: - Men ni har ju bara en

Jag kanske en dag är SUPERTRÖTT för att jag fått sova 4-5 timmar, trots att jag i normala fall får sova 7-9 timmars nätter. Och om jag vill klaga lite över att jag är trött pga sömnbrist, så vill jag få göra det. Det gör ingen skillnad om jag har 1, 2 eller INGA barn.

Jag håller med dej!

Mvh Miks

 

[Sar]

Sv: - Men ni har ju bara en

Jag förstår att du blir irriterad! Nu har vi 3 barn men det skulle faktiskt aldrig falla mig in att " överbeklaga" mig på grund av att vårt barnantal överstiger den som klagar. Jag får känslan av att det kan ligga en viss andel avundsjuka bakom eller kanske det är ren tanklöshet.
Jag kan ju också säga att vi aldrig får anspelningar på anskaffandes av fler barn sedan vi fick trean och när vi väntade de första två ( tvillingar) så var reaktionerna ytterst blandade och väldigt många negativa (" Men herregud så jobbigt mi kommer att få det" etc). Rätt tråkigt tyckte jag då eftersom vi själva var helt överlyckliga.
Jag hade nog till slut blivit sur och ifrågasatt om det verkligen är helt omöjligt att få vara trött trots att man har ett barn?!

 

[FannyN]

Sv: - Men ni har ju bara en

Jag har också ofta stött på det. Jag har helt medvetet och självvalt ett barn. Av omtanke för barnet och mig själv. Jag vill kunna resa, ha häst och veta att jag har råd att ge honom en bra barndom ekonomiskt och med tid om det tex skulle ha behövts insatser kring skolarbetet. Även som ensamstående. Nu är han 17 och väldigt lättskött så det hade säkert funkat med en till men hur skulle jag vetat det?

 

[Ray]

Sv: - Men ni har ju bara en

Tråkiga vänner du har! Jag har alltid kunnat gnälla över trötthet och vaknätter till vänner med såväl tvillingar som fyra småbarn när jag bara har ett. Och de brukar berätta om sina "katastrofperioder" när de varit så trötta att de gladeligen dött bara för att få sova i kistan Men inte för den skull förringat hur jag känner. Bara visat på att det kan vara ännu värre men på nåt vis går det...

Men annars håller jag med om att man ska ha två med två år emellan för att ha en perfekt familj.

Gissar att dina vänner är avundsjuka just nu för det är lättare med ekononomi, träning och vab när man har ett barn;-))

 

[Mabuse]

Sv: - Men ni har ju bara en

Så jante funkar i misär-gradering också?

Nej, men man går inte till tiggaren och förväntar sig medömkan över att chokladcroissanterna till frukost är så dyra. Eller till den rullstolsbundne och talar om hur himla bra man mår nu när man varit ute och sprungit en mil. Det kallas inlevelseförmåga.

 

[Mabuse]

Sv: - Men ni har ju bara en

Eller så kan man fråga sig varför TS så gärna vill bli bekräftad i att vara en utarbetad småbarnsförälder. Är det en roll att sträva efter?

För mig är det bland det sista jag vill vara, det lockar mig inte alls. Därför har jag ett barn - som det inte alls krävdes överjordisk ansträngning för att orka med utan jag orkade tvärtom med resor och utflykter tillsammans med barnet, mycket tack vare att det bara var ett, även om naturligtvis nattsömnen blev splittrad.

Det är inte en utarbetad småbarnsförälder man vill vara, utan en lyckad, tror jag. En som går upp klockan fem på morgonen, har en vältränad kropp, väluppfostrade barn, heltidsjobb, roliga semestrar och ett vackert och välvårdat hem. Att bli utarbetad är mer en bieffekt av att lyckas med allt det där. När så ts påpekar för sina vänner att hon lyckas bättre än dem, så är det inte obegripligt om de svarar att visst, du lyckas bättre, men så har du bara ett barn, jag har två. (Underförstått: att du är mer lyckad småbarnsförälder än jag är inte så konstigt, det beror såklart på antalet barn, och inte på att du är en bättre människa än jag).

 

[Mabuse]

Sv: - Men ni har ju bara en

På dej låter det lite som att vi borde dela upp oss i grupperingar efter hur många barn vi har eller helt enkelt leva med att när man har färre barn får man minsann hålla käften och le för det finns de som har det jobbigare. Har jag förstått det rätt?

Nej, du har förstått helt fel. Läser du inlägget du svarade på så föreslår jag inte alls att du ska göra så, utan helt enkelt flika in när du beklagar dig att du är medveten om att vännerna också har det tufft på samma område. Typ: "fy sjutton vad trött jag är, det var en dålig natt inatt - du vet ju hur det är som har två barn tillochmed."

Alternativt sluta umgås och prata barn med de där människorna som har ett sånt hävdelsebehov, men jag förstod det som att det var gamla, nära vänner till dig? Då kanske man inte vill säga upp bekantskapen.

 

[Miks]

Sv: - Men ni har ju bara en

Jag hade nog till slut blivit sur och ifrågasatt om det verkligen är helt omöjligt att få vara trött trots att man har ett barn?!

Det värsta är att jag inte vill fräsa ifrån men snart spricker jag. Just nu kör jag bara le och nicka stilen när de säger sitt klassiska - Men du har ju bara en! Medans det inne i huvudet låter som Psycho knivscenen

Mvh Miks

 

[Miks]

Sv: - Men ni har ju bara en

Det är inte en utarbetad småbarnsförälder man vill vara, utan en lyckad, tror jag. En som går upp klockan fem på morgonen, har en vältränad kropp, väluppfostrade barn, heltidsjobb, roliga semestrar och ett vackert och välvårdat hem. Att bli utarbetad är mer en bieffekt av att lyckas med allt det där. När så ts påpekar för sina vänner att hon lyckas bättre än dem, så är det inte obegripligt om de svarar att visst, du lyckas bättre, men så har du bara ett barn, jag har två. (Underförstått: att du är mer lyckad småbarnsförälder än jag är inte så konstigt, det beror såklart på antalet barn, och inte på att du är en bättre människa än jag).

Fast här måste jag flika in att det inte är så som du påstår. Jag hävdar mej verkligen inte på mina vänners bekostnad. Verkligen inte! Det är inte så att jag kommer och svänger med min "vältränade" kropp och trycker ner i halsen på dem att de är tjocka. Men pratar vi träning och de berättar och vi diskuterar så kan jag flika in -Min mage har aldrig varit så platt. Detta beror på att jag har tränat som ett as och verkligen satsat. Inte för att jag har ett barn. Jag har slitit hårt. En av mina vänner tränar 10-14 pass i veckan och har rutor på magen och jag bekräftar henne nästan varje gång vi ses. Hon har 3 ungar.

Om jag dessutom alltid ska flika in att mina vänner är så himla duktiga som har två ungar hävdar i alla fall jag att vi inte kommer kunna umgås på lika villkor. Om en väninna kommer skuttandes solbränd och pigg och jag själv har haft en vaknatt och känner mej som ett vrak vill jag kunna säga att jag inte är på topp och då utan att behöva få kastat i ansiktet - Men du har ju bara en. För det är fan inte lättare med en kräksjuk 3 åring som vaknat varannan timme och kräkts ner alla lakan i hela huset än 3 stycken ungar som sovit som små änglar hela natten.

Mvh Miks

 

[Mabuse]

Sv: - Men ni har ju bara en

Men umgås inte med dem då, det verkar ju väldigt tröttsamt att delta i deras tävling om Årets Mest Lyckade Mamma?

 

[Miks]

Sv: - Men ni har ju bara en

Men umgås inte med dem då, det verkar ju väldigt tröttsamt att delta i deras tävling om Årets Mest Lyckade Mamma?

Då har jag en vän och min sambo kvar

Du som har två barn som är snäppet mer krävande (nu lägger jag ihop info från andra trådar så rätta mej om jag har fel. Jag tänker på sovtider och så). Hur skulle du ta det om en av dina vänner kände som mig?

Mvh Miks

 

[Mabuse]

Sv: - Men ni har ju bara en

Jag tror inte jag är särskilt lik dina vänner alls, av din beskriving av dem att döma, så min reaktion säger nog inte så mycket om hur de skulle reagera på samma sak.

För att lösa ditt problem, givet att du vill fortsätta umgås, så skulle jag dels tala om att du bara vill ha ett barn, om det är så, eller att du just nu är nöjd med ett, och frågar de igen kan du ju helt enkelt påminna, att nej, som kag berättade för dig förut så vill jag bara ha ett barn, så jag planerar inget syskon.

Och sen antingen fortsätta svälja förtreten som du gör nu, eller baka med ett erkännande till dem varje gång du klagar eller berömmer dig själv som förälder, eftersom de verkar ha stort behov av att känna att de hävdar sig som föräldrar. Och vända mig till någon annan för attfå bekräftelse för att du varit duktig med träningen eller är trött, eftersom de inte verkar vara i stånd att ge dig den.

Eller säga rätt ut att jag retar mig på att du alltid ska ha det värre för att du har två barn, men då är nog risken stor att de blir sura.