Nej. Jag umgås inte med släkten jag föddes in i.
Senaste åren har jag nog umgåtts mer med särbons släkt än min egen fast de bor längre ifrån mig
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Nej. Jag umgås inte med släkten jag föddes in i.
Senaste åren har jag nog umgåtts mer med särbons släkt än min egen fast de bor längre ifrån mig
Jag tycker överlag att alla har rätt till att umgås med vilka de själva vill. Gäller även släkt.
Eller ja, måste förstår jag ju att man inte måste men.. Skulle gärna höra hur ni resonerar.
Min bror har gift in sig i en väldigt religiös familj, de är frireligiösa och extremt konservativa. Jag har alltid haft svårt för dem, men den senaste tiden har det blivit extremt mycket värre och nu vill jag ärligt talat helst inte ha med dem att göra alls.
Jag överväger att undvika deras religiösa träffar framöver, inte så att jag brukar gå på deras gudstjänster men typ barnens dop. Men så har man ju födelsedagarna också. Bläk!
Hur ska man tänka egentligen?
Att vardagsumgås med dem behöver du naturligtvis inte göra.
Men det måste ju vara väldigt speciellet om du inte ens kan tänka dig att träffa dem vid större sammankomster.
Vad är det som gör att du "måste" umgås med just de mest konservativa personerna vid exempelvis ett dop?
Sist jag var på ett dop, pratade jag med sådana som jag kände sedan tidigare och tycker om.
Mammans släkt pratade jag med, för dem känner jag, men undvek ett brännbart ämne (udda situation) och pratade om annat i stället.
Pappans släkt känner jag inte men hälsade förstås på pappans föräldrar och syskon, eftersom det hör till artigheten.
Resten av gästerna, som jag inte känner alls, var säkert trevliga men man pratar ju ändå med ett begränsat antal människor på den typen av tillställning.
Ibland kan man ju undvika brännbara ämnen på en tillställning, för att vara artig mot huvudpersonen.
Det brukar egentligen inte pratas så mkt religion, förutom på typ dop då (eftersom det är en religiös sammankomst). Tidigare har jag stått ut just därför att de inte "prackat på mig" något. Nu har det dock börjat kännas annorlunda efter att jag sett/upplevt hur de beter sig i diskussioner (främst på FB).Självklart ska du inte umgås om du inte vill.
Men- jag tycker det är synd om du låter bli att gå på saker som rör barnen pga det
Jag tänker att Varför ska de få få breda ut sig på andras bekostnad?
Kan man göra en deal att tex på barnens födelsedagar pratar vi inte om religion? När barnen blir större kan ju de få större inflytande om hur de vill firas etc.
Jag har en släkting med fru som jag undviker eftersom de uppträtt väldigt dumt mot mig. Resten står jag faktiskt ut med trots att de kan ha lite konstiga åsikter. Det är inte så ofta vi träffas, i värsta fall dricker jag ett extra glas vin för att fortsätta kunna le mitt fejkleende och när jag kommer hem försöker jag släppa det så fort som möjligt. Det är verkligen inte värt det att göra en stor grej av det, och risken är stor att jag sårar helt fel människor. SÅ jobbigt är det faktiskt inte för mig att bita mig i tungan några timmar om året.
Alltså jag har gett upp all form av diskussion, det är lönlöst. Jag har till och med bett min bror och svägerska att de inte ska starta diskussioner med mig, för det gör mig arg, ledsen och fruktansvärt upprörd. Jag har jättesvårt att få ihop att min bror på något sätt har anammat en så fruktansvärd människosyn. Samtidigt så är han fortfarande min bror. Kort så har jag någon slags inre konflikt och för att jag ens ska kunna umgås med min bror och hans fru (framförallt barnen egentligen) så funkar det inte att vi pratar om vissa saker.Håller med @Enya. TS fira födelsedagar och umgås på andra dagar än när de jobbiga personerna är där. Gå på dopen om du vill, men minimera umgänget runtom.
Alternativt var inte så finkänslig och visa barnen att det finns en motvikt till personer med inskränkta åsikter. ;-) (Förstår dock att du kanske inte vill/orkar det/hellre vill behålla friden!)
/V
Att vardagsumgås med dem behöver du naturligtvis inte göra.
Men det måste ju vara väldigt speciellet om du inte ens kan tänka dig att träffa dem vid större sammankomster.
Vad är det som gör att du "måste" umgås med just de mest konservativa personerna vid exempelvis ett dop?
Sist jag var på ett dop, pratade jag med sådana som jag kände sedan tidigare och tycker om.
Mammans släkt pratade jag med, för dem känner jag, men undvek ett brännbart ämne (udda situation) och pratade om annat i stället.
Pappans släkt känner jag inte men hälsade förstås på pappans föräldrar och syskon, eftersom det hör till artigheten.
Resten av gästerna, som jag inte känner alls, var säkert trevliga men man pratar ju ändå med ett begränsat antal människor på den typen av tillställning.
Ibland kan man ju undvika brännbara ämnen på en tillställning, för att vara artig mot huvudpersonen.
Nej, livet är alldeles för kort för att slösa bort det på negativa tokiga människor.
Vet din bror hur du känner och hur hanterar han "sekten" han gift sig in i?
Min ena bror har inte heller den bästa partnern (psykiskt labil kvinna som röker allt för mycket hasch) och det livet han lever är sannerligen inte hållbart i längden. Men han är vuxen! Jag tror inte att varken han eller din bror har hamnat i de situationerna de är i, utan att de har valt det själva. Vill de, så kan de gå. Men jag tror inte att vi som syskon eller andra släktingar kan ändra på detta. Visst är det tråkigt, men de är ju levande och hyfsat välmående i alla fall. Det finns värre öden i livet!
I ditt läge hade jag plockat bort dem (ev även din bror) som vänner på facebook så slipper du se vad de skriver och uppröras över det. Vidare hade jag försökt få till något slags avtal att vissa ämnen pratar ni inte om när ni ses, för barnens skull. Det borde inte vara så svårt att få till stånd tycker man. I värsta fall kan du skriva ett brev till dem om du tror att de inte kommer låta dig tala till punkt.
En tanke till; det är kanske bra om du finns där för ungarnas skull? Som någon sorts balans i livet? Prata med dem om att det finns andra sätt att uppfatta världen på, men försök att låta bli att vara dömande.
Den där trådstarten hade jag kunnat göra... Kommer från en familj som på mammas sida är fruktansvärt tajt. Och jag älskar det, mina morföräldrar och mina mostrar med familjer räknas definitivt in som "familj" och inte "släkt". Men, nu har ett av mina syskon en sambo som jag bara inte går ihop med. Det går verkligen inte. Hen tycker dessutom precis lika illa om att umgås med mig som jag gör, så det är absolut ömsesidigt. En av mina mostrar är ett rejält sladdbarn, så hon och jag är ungefär lika nära i ålder som hon är min mamma, och jag var ganska "stor" när hon träffade sin nuvarande sambo, och jag har aldrig känt den här svårigheten med honom. Aldrig. Han blev liksom "familj" direkt, det har inte den här personen blivit.
Vi träffas alltså i princip inte alls. Mitt syskon tycker väl kanske inte att det är jätteroligt, och inte mina/våra föräldrar heller, men så är det. Framför allt är det ju inte bara jag som är "oresonlig" utan den andra personen vill ju inte träffa mig heller. Jag är ganska blyg (till skillnad från mina andra syskon), så jag är fullständigt medveten om att jag kan vara knepigare att lära känna än vad de är, men samtidigt är jag inte helt asocial heller, jag har försökt. Nu bor de i en annan stad, och om mitt syskon är hemma i vår hemstad är hen oftast det utan sambon, vilket givetvis underlättar kontakten med syskonet. Men då är det unga människor utan barn det handlar om, jag är medveten om att situationen kommer se annorlunda ut om de håller ihop längre och så småningom får gemensamma barn, men bara tanken på typ gemensamma julfiranden får mig att rysa av obehag redan innan det har hänt.
Hur du ska göra går ju inte att säga, du verkar ju ändå vilja fortsätta ha kontakt med din bror och hans barn, men helst slippa hans sambo och hennes familj? I det läget hade jag nog försökt få till att träffa dem utan att hon är med? Nu är det ju jättesvårt när det är de som "sitter på taktpinnen" och bestämmer, men en sak som jag har hört andra göra som har två stora släkter (utan direkt konflikter) men ett litet boende är att de delar upp födelsedagsfirandet så att föräldrarnas respektive familjer kommer vid två olika tillfällen. Men som svar på din fråga om man måste ha kontakt med ingifta släktingar så är svaret från min sida nej. I mitt fall exempelvis är det mitt syskon som valt att leva med den här personen, inte jag, och vill inte jag umgås med hen/hen vill inte umgås med mig, så kan faktiskt ingen tvinga oss.
Mycket för att jag blir orolig för min bror och sörjer att han har hamnat i detta
Själv har han gått med i deras kyrka och verkar fullständigt hjärntvättad ibland..
Ja det är så hela familjen tänker, ingen av oss har tagit avstånd trots att det här har känts jobbigt på flera sätt..Det är inte helt ovanligt att "konvertiter blir mer katolska än påven". Jag förstår att du blir bekymrad för din bror men och här talar jag av egen erfarenhet, det är oerhört viktigt att han känner att du finns där för honom när han förhoppningsvis kommer på bättre tankar.
Min erfarenhet kommer från en släkting som konverterade till islam och en synnerligen fundamentalistisk sådan. Resten av familjen vände tvärt ryggen till och stannade där medan jag och en till försökte upprätthålla någon slags kontakt och blev hennes bollplank när hon så småning om började försöka bryta sig loss. Hon lyckades trots ihärdigt motstånd (tom misshandel förekom) från den nya familjen.
Mitt råd till dig är att hålla kontakten och försöka prata med honom när du har honom på tu man hand och utanför familjens/kyrkans inflytande.
Jag tänker på dig
Ja jag skulle verkligen gilla 2 kalas, ett för varje halva av släkten! Tror dock inte att de kommer göra så av egen maskin, då måste jag be om det och genast har jag gjort mitt avståndstagande väldigt tydligt..
Hade en sådan dag med den äldre tjejen nyligen, det var uppskattat! Nu närmast är det dock 1-åringen som fyller och hon gråter typ så fort jag tittar på henneSkulle det kunna funka att din present blir "en dag med faster"? Att du tar barnen med dig en dag och ni har roligt tillsammans, fikar och pratar (och nåt paket också förmodligen ) och umgås bara ni tre, istället för ett kalas där du är med?
Hade en sådan dag med den äldre tjejen nyligen, det var uppskattat! Nu närmast är det dock 1-åringen som fyller och hon gråter typ så fort jag tittar på henne
Missförstå mig inte nu, jag vill gärna umgås med barnen på egen hand. Men det är ju inte så att jag slipper kalas osv bara för att jag träffar barnen annars också? I min familj skulle folk undra iaf.Ja, det är lätt hänt när de är i den åldern - och det blir såklart svårt att bygga en relation när ni inte ses så mycket. Men bara hon blir lite äldre så kommer det att hjälpa att syrran är med också. Du kan kanske föreslå att skapa en sådan tradition redan nu, men just nu när lillan är så liten så kanske din bror kan följa med som stöd? Jag tror det är lättare att få alla med på tåget om du börjar redan när barnen är små. Om det är en speciell sak som ni gör tillsammans så blir det mindre av ett tydligt avståndstagande, samtidigt som ni slipper konflikterna och eländet med att umgås. Det blir också en möjlighet att ge barnen ett tillfälle att umgås med dig på sina egna villkor, vilket kan bli viktigt ju äldre de blir.
Missförstå mig inte nu, jag vill gärna umgås med barnen på egen hand. Men det är ju inte så att jag slipper kalas osv bara för att jag träffar barnen annars också? I min familj skulle folk undra iaf.