Martyrmammor. Hur vanligt är det?

[Petruska]

Min erfarenhet säger mig att martyrpappor inte alls behöver ha haft en vårdande eller nära relation till sina barn för att vårda sin offferkofta . De tycker att de är världens centrum oavsett.

Nej, den sortens män har väl fullt upp med sin offerkofta och lägger ingen överdriven mängd tid på barnen. Dock kan de ju vara martyrer över att barnen inte ser upp till dem som de borde.

 

[farin]

Jag tänker samma sak. Det var enkelt när barnen var små att bara göra tvärtom och tillgodose deras behov men nu när de är vuxna kan jag ibland fundera flera gånger innan jag säger/gör något. Jag vill verkligen verkligen verkligen inte uppfattas som martyrmorsa. Att diverse sjukdomar springer efter mig gör det än svårare, jag behöver en viss förståelse eftersom jag inte är frisk men vill absolut inte att det ska påverka dem på så sätt att det blir dumt eller jobbigt för dem. Balansgången mellan att inte ta ut sig och därmed rasa gång efter annan och bli än sjukare och att finnas där och orka när det behövs är inte enkel.
Många frågade när de var små var jag fick förebilder ifrån men då behövde jag inga. Nu däremot när de är vuxna hade jag behövt det.

Ja, det blir inte lättare för att barnen är vuxna... Mina "förebilder" är mer avskräckande exempel, på många sätt.

Med martyren en generation ovanför förälder och en förälder som (omedvetet snarare än väl genomtänkt) gjort allt för att vara precis tvärtom så har jag svårt att hitta min balans i hur jag vill bete mig.

 

[Badger]

(Kan det ha en relation till om personen fick göra det hen ville i livet?)

 

[TinyWiny]

Ja, det blir inte lättare för att barnen är vuxna... Mina "förebilder" är mer avskräckande exempel, på många sätt.

Med martyren en generation ovanför förälder och en förälder som (omedvetet snarare än väl genomtänkt) gjort allt för att vara precis tvärtom så har jag svårt att hitta min balans i hur jag vill bete mig.

Nej verkligen inte. Jag tycker det blir svårare ju äldre de blir. När de var "nyvuxna" var det fortfarande okej men nu är det så mycket svårare. Jag vet inte hur mycket jag bör/kan/ska säga för att varken låta som en martyr eller för att de ska tro att jag inte bryr mig och bara skiter i att göra det eller detta för att jag inte har lust. Jag märker att jag mörkar för barnen att jag inte orkar/kan pga de vidriga sjukdomarna som sätter stopp för det mesta jag vill istället för att säga rakt ut och då blir det fel för det för de kan ju omöjligt ta hänsyn till något de inte ens vet och jag känner mig ständigt som en svikare som inte orkar det jag vill

Det blir lite som ett martyrskap känns det som när jag måste säga att jag inte orkar och ordet orkar för mig innebär att jag dunkar i väggen om jag gör och det tar veckor eller månader att ens komma tillbaka dit jag är istället för att fortsätta framåt och bli friskare. Att ordet har en definitiv betydelse för mig, inte att jag inte har lust men kan göra om det är kul ställer till det i många sammanhang, inte bara med barnen. Det är så svårt det där och jag vill verkligen inte ses som/vara som en martyr

Bristen på bra förebilder är jättesvår att komma runt i det här läget. Avskräckande exempel har jag i mängder och det hjälpte när de var små, det var bara att göra tvärtom men det är inte tillräckligt nu känns det som.

 

[farin]

Nej verkligen inte. Jag tycker det blir svårare ju äldre de blir. När de var "nyvuxna" var det fortfarande okej men nu är det så mycket svårare. Jag vet inte hur mycket jag bör/kan/ska säga för att varken låta som en martyr eller för att de ska tro att jag inte bryr mig och bara skiter i att göra det eller detta för att jag inte har lust. Jag märker att jag mörkar för barnen att jag inte orkar/kan pga de vidriga sjukdomarna som sätter stopp för det mesta jag vill istället för att säga rakt ut och då blir det fel för det för de kan ju omöjligt ta hänsyn till något de inte ens vet och jag känner mig ständigt som en svikare som inte orkar det jag vill

Det blir lite som ett martyrskap känns det som när jag måste säga att jag inte orkar och ordet orkar för mig innebär att jag dunkar i väggen om jag gör och det tar veckor eller månader att ens komma tillbaka dit jag är istället för att fortsätta framåt och bli friskare. Att ordet har en definitiv betydelse för mig, inte att jag inte har lust men kan göra om det är kul ställer till det i många sammanhang, inte bara med barnen. Det är så svårt det där och jag vill verkligen inte ses som/vara som en martyr

Bristen på bra förebilder är jättesvår att komma runt i det här läget. Avskräckande exempel har jag i mängder och det hjälpte när de var små, det var bara att göra tvärtom men det är inte tillräckligt nu känns det som.

Jag försöker att tänka att vi gör så gott vi kan med de förutsättningar vi har och att det är gott nog. Särskilt som vi faktiskt oftast gör/säger efter någon form av reflektion. Men ibland är det svårare...

 

[Luff]

Mamma kunde martyra stundvis. "-Det är aaaaaldrig någon som ringer". Började redan under min uppväxt då mina vuxna syskon aldrig ringde - fullt upptagna med jobb o småbarn som dom var men vi träffades säkert två gånger i månaden och oftare ändå på sommaren.
Ringde mamma? Njäpp. Bara om hon hade ärende. Precis som mina syskon. Man skördar vad man sår.

Min syster bestämde sig för att inte göra så mot sina barn så dom ringer till varandra jämt. Gött att se att det går att vända bara man är medveten.

 

[cirkus]

Jag vet inte riktigt vad som kvalificerar in till martyrperson.

Senast i helgen hade vi besök av en kollega med sin familj bestånde av sambo, sambons stora son 16 år gammal och sen de gemensamma tvillingarna på 1 år. Min kollega har varit hemma med småttingarna sen de föddes och började precis jobba efter 1 års ledighet, sambon har precis gått på föräldraledigheten (efter att ha varit ledig ett par månader i början med hela familjen).

Sambon var imho en riktig martyr - gnällde över hur jobbiga ungarna var hela tiden. De små tvillingarna var hur glada som helst och tjoade och trallade och ville förstås en massa saker. Det gnälldes när de var hungriga trots att de redan ätit. Det gnälldes över hur varma dom var (de visade inga indikationer på det) Det tjatates stort och högt om än det ena än det andra och allt handlade om hur jobbiga ungarna var och hur förträfflig föräldern var som faktiskt klarade av TVÅ. Själv tänker jag att snart förstår ungarna vad som sägs och att dom är något som är jobbigt, alternativt något som ska spegla förälderns förträfflighet. (dvs föräldraskap räknas i hur många som glor på badet när man sjunger eller matar sina barn)

Sen så gick vi allesammans till vår närliggande badplats, det var asvarmt och alla svettades floder, min kollega körde vagnen dit och sambon kastade sig i vattnet så fort vi kom fram så stora sonen och min kollega fick byta om på småttingarna och sig själva och se till att de var redo att doppa sig medan gnällspiken ohooohade och ahahadae över hur skönt det var i vattnet. Samma visa när vi skulle hem, kollegan och stora sonen fixade småttingarna medan det badades vidare för det var ju så sköööönt att svalka sig och vara sval när vi gick hem. Ja jo, gissa vem som släpade tvillingvagnen upp för den asbranta backen?

Väl hemma så fikade vi och gnället fortsatte - varföööör är dom så jobbiga när dom sitter hos mig? Då kan dom inte sitta still och varför är dom så lugna hos dig (ref. min kollega)? Så byta barn så fort den i knät sa typ nånting och ville nånting så kollegan fick ta henne. Vips blev ungen lugn. Jag tror stora sonen var ganska rätt på det - "du är så hysterisk och spänd att det smittar"

 

[coolia]

Jag läser precis nu en bok med en martyr mamma. Det är på gränsen att jag orkar läsa om det. Jag blir så frustrerad och arg.
Antagligen tycker dessa martyrer att de har rätt och att alla andra gör fel.
I Leif GW Perssons självbiografi lider jag med honom som haft en sån svår mamma.