Hagens_Zorba
Trådstartare
Jag blir så trött på mig själv! Det känns som att min kropp håller på att köra slut på mig själv, och jag hittar inga medel som kan stoppa det.
Jag vet inte riktigt hur länge jag varit såhär, men det blir bara värre och värre.
Fick en rejäl tankeställare när jag va hos läkaren för min mage och dom lyssnade på hjärtat, och upptäckte att det slog oregelbundet. Nu har jag EKG kopplat till mig i två dygn och ska skriva upp om jag känner nåt med hjärtat. När jag stannar upp och "känner efter" så känner jag ju att hjärtat rusar ibland och att det kan hugga till. Det slog mig att det kanske tom har att göra med min mani, kan det vara så att man är så uppe i varv att hjärtat påverkas?
Jag har länge känt att jag hela tiden har en "stark puls" inom mig, till följd av manin, men har aldrig reflekterat över att det kan vara hjärtat som skenar. Jag bara ignorerar känslan och kör vidare, full fart framåt, full fokus på de projekt jag håller på med just då.
Hur är jag då? Jag gör allt, samtidigt, i 100 km/h. Allt från att städa, till att gå till bussen etc.
Jag pratar fort, intensivt, med vem som helst, ställer 100 frågor.
Kan typ inte se en film för jag är så hyper inombords, så det funkar varken för kroppen eller hjärnan att sitta still och fokusera.
När jag ska sova ligger jag och "sparkar" med benen, utan att jag tänker på det. Vrider och vänder nästan hela natten. Brukar gå och lägga mig vid 23 men somnar inte fören vid 4-5. Sover ca 2-3 h per natt men är ALDRIG trött.
Tar sömnis ibland men blir "van" vid dom så försöker bara ta 1-2 st i veckan.
Då tar det kanske bara 1-2 h att somna, även om jag vaknar flera ggr per natt, men så är det alltid.
Kan tänka mig att den bristande sömnen gör mig ännu mer speedad?
Jag är översocial och har inga "spärrar" när det gäller vad man pratar om vilket INTE är bra.
Jag vet att jag inte borde säga en sak men den bara hoppar ut ur munnen på mig.
I efterhand kan jag känna mig skamsen, men inte när det händer.
Jag är otålig, har börjat plugga men sitter bara och vrider mig på föreläsningarna, svårt att hålla fokus på vad de säger utan jag tänker på 100 andra saker, kroppen pulserar. Blir ständigt irriterad för att folk pratar eller rör sig för långsamt.
Jag har haft huvudvärk varje dag i 3 veckor. Ibland går den över när jag tar tablett, men oftast inte.
Har haft feber två gånger under samma tidsperiod.
Jag är allmänt övertaggad, till allting.
Jag kan även hetsäta sjuka mängder, hetsshoppa etc.
Jag har alltid varit "lite" åt detta hållet, och det har blivit mycket tydligare i kombination med alkohol.
Då har jag dock haft riktig ångest dagen efter, så nu består mitt liv av väldigt lite alkohol.
Nu är jag typ som jag var förut på fyllan, fast jag inte druckit en droppe.
Folk har frågat om jag "går på nåt", och jag kan även själv känna mig liksom, hög.
I början va det kul att känna sig full av energi, jag såg fram emot saker så sjukt mycket, och jag behövde inte sova utan kunde ändå köra hårt. Men nu har det gått alldeles för långt, vet inte hur jag ska stoppa.
Är som en tickande bomb inombords. Väntar bara på den "stora" smällen och då vet jag inte vad som händer.
Känns som det kan bli nåt väldigt destruktivt eller rent utsagt farligt.
Drar igång många projekt som kraschar lika fort.
Går all in från början men aa, det är väl inte riktigt realistiskt.
Känner mig ofta som en övermänniska.
Ingen hänger med i mitt tempo, för det är... inte normalt.
Min sambo har även märkt detta, och säger att jag t ex berättar saker väldigt snabbt och flera gånger efter varandra. Jag glömmer liksom att jag nyss redan sagt den saken. Munnen slutar inte pladdra.
När vi t ex lagar mat ihop tar jag över, trycker på knappar, springer runt i vårt lilla kök, så han får liksom inte plats. Jag blir ännu mer hetsig för att jag tycker han gör det långsamt.
Kan till viss del känna att det är en del av en arbetsskada då jag jobbat inom restaurang som chef i många år, så jag är van vid många bollar i luften och att vara så effektiv som de bara går. Tillslut sa jag upp mig, för att hitta lugnet, men hamnade istället på ett ställe där jag jobbade själv (men ej som chef), med 20 personer i kö hela lunchen.. känner igen vissa tendenser därifrån, jag var helt slut mentalt under den tidsperioden och kroppen var småsliten överallt pga att jag t ex vred mig i onaturliga rörelser för att hinna med på snabbast möjliga tid.
Det känns som en ständig inre stress fast jag inte har mycket att göra egentligen, pluggar bara på 75 %.
I våras jobbade jag heltid samtidigt som jag pluggade 50%.
Jag har nu börjat ny skola som sagt och det är tydligt att jag är på en annan nivå än "alla andra" när det gäller tempo, både i prat, hur man rör sig, när det gäller fokus och VAD och HUR man pratar med folk.
Tror folk uppfattar mig som.. ja, manisk. För på, för speedad, galen. Som om jag går på nånting.
Jag har svårt för att lyssna och avbryter en hel del.
Kan tilläggas att jag är diagnostiserad med borderline för många år sedan, och att detta maniska har kommit mer och mer ju äldre jag blivit.
Har kunnat sköta livet bra med min diagnos mycket pga min självinsikt, jag är medveten om vad som triggar och har ett ganska bra konsekvenstänkande, men nu känner jag mig helt lost alltså.
Kan det "bara" vara stress?
Halvt utbränd sen jobbtiden och att minsta stress triggar? Jag kan i perioder ligga i sängen i en "ångestbubbla", kroppen och hjärnan rusar fortfarande inombords men blir som förlamad, har ångest och gråter.
Blivit bipolär?
Kan man vara manisk utan att vara biopolär? Har försökt googla mani men kommer bara till bipolärsidor.
Några tankar om åtgärder till detta? Avslappningsövningar? Medicinering? Samtal?
Har gått i terapi större delen av livet men det har aldrig gett så mycket, men då har det mer handlat om mina känslor och nedstämdhet som jag haft problem med, inte om mani.
Jag vet inte riktigt hur länge jag varit såhär, men det blir bara värre och värre.
Fick en rejäl tankeställare när jag va hos läkaren för min mage och dom lyssnade på hjärtat, och upptäckte att det slog oregelbundet. Nu har jag EKG kopplat till mig i två dygn och ska skriva upp om jag känner nåt med hjärtat. När jag stannar upp och "känner efter" så känner jag ju att hjärtat rusar ibland och att det kan hugga till. Det slog mig att det kanske tom har att göra med min mani, kan det vara så att man är så uppe i varv att hjärtat påverkas?
Jag har länge känt att jag hela tiden har en "stark puls" inom mig, till följd av manin, men har aldrig reflekterat över att det kan vara hjärtat som skenar. Jag bara ignorerar känslan och kör vidare, full fart framåt, full fokus på de projekt jag håller på med just då.
Hur är jag då? Jag gör allt, samtidigt, i 100 km/h. Allt från att städa, till att gå till bussen etc.
Jag pratar fort, intensivt, med vem som helst, ställer 100 frågor.
Kan typ inte se en film för jag är så hyper inombords, så det funkar varken för kroppen eller hjärnan att sitta still och fokusera.
När jag ska sova ligger jag och "sparkar" med benen, utan att jag tänker på det. Vrider och vänder nästan hela natten. Brukar gå och lägga mig vid 23 men somnar inte fören vid 4-5. Sover ca 2-3 h per natt men är ALDRIG trött.
Tar sömnis ibland men blir "van" vid dom så försöker bara ta 1-2 st i veckan.
Då tar det kanske bara 1-2 h att somna, även om jag vaknar flera ggr per natt, men så är det alltid.
Kan tänka mig att den bristande sömnen gör mig ännu mer speedad?
Jag är översocial och har inga "spärrar" när det gäller vad man pratar om vilket INTE är bra.
Jag vet att jag inte borde säga en sak men den bara hoppar ut ur munnen på mig.
I efterhand kan jag känna mig skamsen, men inte när det händer.
Jag är otålig, har börjat plugga men sitter bara och vrider mig på föreläsningarna, svårt att hålla fokus på vad de säger utan jag tänker på 100 andra saker, kroppen pulserar. Blir ständigt irriterad för att folk pratar eller rör sig för långsamt.
Jag har haft huvudvärk varje dag i 3 veckor. Ibland går den över när jag tar tablett, men oftast inte.
Har haft feber två gånger under samma tidsperiod.
Jag är allmänt övertaggad, till allting.
Jag kan även hetsäta sjuka mängder, hetsshoppa etc.
Jag har alltid varit "lite" åt detta hållet, och det har blivit mycket tydligare i kombination med alkohol.
Då har jag dock haft riktig ångest dagen efter, så nu består mitt liv av väldigt lite alkohol.
Nu är jag typ som jag var förut på fyllan, fast jag inte druckit en droppe.
Folk har frågat om jag "går på nåt", och jag kan även själv känna mig liksom, hög.
I början va det kul att känna sig full av energi, jag såg fram emot saker så sjukt mycket, och jag behövde inte sova utan kunde ändå köra hårt. Men nu har det gått alldeles för långt, vet inte hur jag ska stoppa.
Är som en tickande bomb inombords. Väntar bara på den "stora" smällen och då vet jag inte vad som händer.
Känns som det kan bli nåt väldigt destruktivt eller rent utsagt farligt.
Drar igång många projekt som kraschar lika fort.
Går all in från början men aa, det är väl inte riktigt realistiskt.
Känner mig ofta som en övermänniska.
Ingen hänger med i mitt tempo, för det är... inte normalt.
Min sambo har även märkt detta, och säger att jag t ex berättar saker väldigt snabbt och flera gånger efter varandra. Jag glömmer liksom att jag nyss redan sagt den saken. Munnen slutar inte pladdra.
När vi t ex lagar mat ihop tar jag över, trycker på knappar, springer runt i vårt lilla kök, så han får liksom inte plats. Jag blir ännu mer hetsig för att jag tycker han gör det långsamt.
Kan till viss del känna att det är en del av en arbetsskada då jag jobbat inom restaurang som chef i många år, så jag är van vid många bollar i luften och att vara så effektiv som de bara går. Tillslut sa jag upp mig, för att hitta lugnet, men hamnade istället på ett ställe där jag jobbade själv (men ej som chef), med 20 personer i kö hela lunchen.. känner igen vissa tendenser därifrån, jag var helt slut mentalt under den tidsperioden och kroppen var småsliten överallt pga att jag t ex vred mig i onaturliga rörelser för att hinna med på snabbast möjliga tid.
Det känns som en ständig inre stress fast jag inte har mycket att göra egentligen, pluggar bara på 75 %.
I våras jobbade jag heltid samtidigt som jag pluggade 50%.
Jag har nu börjat ny skola som sagt och det är tydligt att jag är på en annan nivå än "alla andra" när det gäller tempo, både i prat, hur man rör sig, när det gäller fokus och VAD och HUR man pratar med folk.
Tror folk uppfattar mig som.. ja, manisk. För på, för speedad, galen. Som om jag går på nånting.
Jag har svårt för att lyssna och avbryter en hel del.
Kan tilläggas att jag är diagnostiserad med borderline för många år sedan, och att detta maniska har kommit mer och mer ju äldre jag blivit.
Har kunnat sköta livet bra med min diagnos mycket pga min självinsikt, jag är medveten om vad som triggar och har ett ganska bra konsekvenstänkande, men nu känner jag mig helt lost alltså.
Kan det "bara" vara stress?
Halvt utbränd sen jobbtiden och att minsta stress triggar? Jag kan i perioder ligga i sängen i en "ångestbubbla", kroppen och hjärnan rusar fortfarande inombords men blir som förlamad, har ångest och gråter.
Blivit bipolär?
Kan man vara manisk utan att vara biopolär? Har försökt googla mani men kommer bara till bipolärsidor.
Några tankar om åtgärder till detta? Avslappningsövningar? Medicinering? Samtal?
Har gått i terapi större delen av livet men det har aldrig gett så mycket, men då har det mer handlat om mina känslor och nedstämdhet som jag haft problem med, inte om mani.
