Sv: mammor vinter 2010/2011
Väl framme satte de ctg och allt såg bra ut. Hade lite värkar hela tiden men inget som var särskilt jobbigt, vid kontrollen var jag tre cm öppen och tappen var lika lång som den hade varit innan, alltså inget på g, dock hade ettan fixerat sig så jag kände att jag ville upp och gå men den BM jag hade ville att jag skulle ligga med ctg hur länge som helst, fick inte ens gå på toa. Britsen var sjukt obekväm men jag trodde att det var den berömda molvärken i korsryggen som gjorde ont, fattade inte förrän senare att det var den
britsen. Tydligen var det fullt på alla rum så de ville inte att mitt skulle komma igång eftersom jag skulle vara lie mer personalkrävande
så därför blev jag liggande.
Sen blev det äntligen dags för skiftbyte och in kommer BM Marina som jag känner att jag klickar med på en gång
Hon lät mig gå upp och gå på toa, efter att ha fått vänta i två timmar :S och sen fick jag duscha lite. Tillbaks för ett nytt ctg och kontroll, fortfarande bara tre cm öppen men tappen var åtminstone kort och mjuk. Nu var klockan tio och jag gick och duschade en timme, kom tillbaks för ett nytt ctg i ytterligare en timme, värkarna började ändra karaktär och blev rejält mycket ondare. Jag hade läst lite om "dyktekniken" så i varje värk andades jag med små lätta andetag, gick in i mig själv och konfronterade smärtan. Kände att det funkade bra men när Marina kom tillbaks för kontrollen hade jag bestämt mig för att om jag var mindre än sju cm öppen skulle jag skoja till det hela med lite lustgas.
Hon kände efter och sa -Oj då nu börjar det hända grejer och jag tänkte säger du mindre än sju cm nu så får du spö, tur att jag inte sa det
Åtta cm, men kanten är kvar konstaterade hon. Ingen tid för någon gas alltså utan hon föreslog att jag skulle upp på knä för att låta gravitationen göra jobbet. Väl uppe började kände jag mig så enormt laddad, hela kroppen skakade och tårarna sprutade. Alla tvivel släppte och det kändes som att kroppen var inställd på autopilot, allt som jag hade planerat skulle bara hända. Efter tio minuter kände hon på mig igen och då var jag fullt öppen.
Klarade inte av att ligga kvar utan for upp i knästående med armarna runt makens hals, fick fyra/fem "mellanvärkar" så innan jag kände att det var dags att lägga sig ner. Fick en krystvärk som jag bara pressade lite på, just då dök det bara upp att jag inte ville spricka. Sa till BM att nu får du nog ringa på den där läkaren om du vill att hon ska vara med för här händer det grejer. Fick en krystvärk till och fegade ur igen, hörde hur läkaren och alla andra kom in och började fippla med sina UL och ctg och när nästa värk kom tog hela kroppen i och den första bebisen kommer som skjuten ur en kanon
då blev det fart på dem, fem personer slängde sig över mig för att hålla fast nästa bebis.
De lyfte upp den första till mig och hon fick ligga där några minuter innan maken fick klippa navelsträngen och de lyfte undan henne. Undertiden hade de tappat bort nästa bebis så de fick känna efter och läkaren hittade en fot och beslutade att de inte skulle vända för hon var redan så långt nere utan de tog vattnet och satte på lite värkstimulerande. Fick en värk på en gång och ett ben och rumpan kom ut, det andra benet roade hon sig med att spara med
det kändes så sjukt så jag skrek/skrattade och de undrade vad jag höll på med
fick en värk till och ut kom hon med lite hjälp för huvudet.