Macka i stället för mat

[Och_Aye]

Ja hen visar tydligt när det är en tillväxtperiod. Det här är dock något annat som kommit främst senaste månaden. Ett sorts gränstestande.

Nu är min onge bara ett halvår, men jag tänker att det här gränstestandet, är inte det egentligen ganska bra? Jag menar, det känns väl ändå som en bra grej för kidsen att prova - vilken rätt man har till sin egen kropp och det som hamnar i den.

Jag tänker, att jag kommer försöka att låta kiddo välja själv, om hon inte börjar tappa vikt eller bli väldigt trött eller vad det nu kan vara. Äter hon bra på förskolan, kanske man ändå kan känna sig trygg med att hon får i sig viktiga saker hon behöver.

Jag ser, imho, ett ganska tydligt sammanband mellan regler kring mat, och ätstörningar. Oavsett vilken form de sedan tar sig.

 

[Energi]

Nu är min onge bara ett halvår, men jag tänker att det här gränstestandet, är inte det egentligen ganska bra? Jag menar, det känns väl ändå som en bra grej för kidsen att prova - vilken rätt man har till sin egen kropp och det som hamnar i den.

Jag tänker, att jag kommer försöka att låta kiddo välja själv, om hon inte börjar tappa vikt eller bli väldigt trött eller vad det nu kan vara. Äter hon bra på förskolan, kanske man ändå kan känna sig trygg med att hon får i sig viktiga saker hon behöver.

Jag ser, imho, ett ganska tydligt sammanband mellan regler kring mat, och ätstörningar. Oavsett vilken form de sedan tar sig.

Men exakt. Jag tänker som du och håller med dig. Samtidigt är jag så chockad över mina egna känslor kring det här. Jag trodde VERKLIGEN inte att jag skulle reagera så mycket som jag gör när hen inte vill äta.

Logiskt så vet jag att det verkligen inte är någon fara.

 

[Och_Aye]

Men exakt. Jag tänker som du och håller med dig. Samtidigt är jag så chockad över mina egna känslor kring det här. Jag trodde VERKLIGEN inte att jag skulle reagera så mycket som jag gör när hen inte vill äta.

Logiskt så vet jag att det verkligen inte är någon fara.

Nej men jag förstår dig! Som sagt, hon är bara ett halvår än så länge, och äter som en häst, så jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera om det börjar strula.

 

[Energi]

Nej men jag förstår dig! Som sagt, hon är bara ett halvår än så länge, och äter som en häst, så jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera om det börjar strula.

Jag fick verkligen en tankeställare nu känner jag. Jag är så otroligt noga med att hens kropp är hens att bestämma över i alla andra situationer. Jag borde kanske inte ens pusha hen att smaka maten? Samtidigt så vill jag heller inte att hen bara ska äta mackor. Samtidigt som hen ju äter bra på förskolan. Samtidigt som..

Ja du hör ju, jäklar vad det här påverkar mig. I övrigt känner jag mig liksom trygg och bra i alla andra aspekter av föräldraskapet. Tänk att just maten ska vara en sån biggie.

 

[Och_Aye]

Jag fick verkligen en tankeställare nu känner jag. Jag är så otroligt noga med att hens kropp är hens att bestämma över i alla andra situationer. Jag borde kanske inte ens pusha hen att smaka maten? Samtidigt så vill jag heller inte att hen bara ska äta mackor. Samtidigt som hen ju äter bra på förskolan. Samtidigt som..

Ja du hör ju, jäklar vad det här påverkar mig. I övrigt känner jag mig liksom trygg och bra i alla andra aspekter av föräldraskapet. Tänk att just maten ska vara en sån biggie.

Tjaa, jag vet inte, som sagt! Tänker att det är väldigt enkelt för mig att sitta här och tycka, när jag inte varit där du är själv. Samtidigt kan det ju vara nyttigt med ett annat perspektiv. När min unge börjar strula ska jag läsa denna tråden. Antingen får jag mig också en tankeställare, eller så kommer jag att vilja slå mig själv i huvudet.

Jag vet bara att jag var jäkligt strulig med maten som liten. En gång, tvingade min mamma i mig en tomat. Den var knappt ens nere och vände igen, innan den kom upp. Jag äter fortfarande inte tomater. Däremot äter jag allt annat, som hon inte propsade på, utan bara la fram och tog bort, om jag nu inte ville ha det. Jag vet att jag haft långa perioder där jag bara ätit macka, eller bara spaghetti och köttfärsås. Efter tomat-incidenten lät hon mig hållas, och idag äter jag det mesta med vissa undantag såklart, som de flesta andra.

Förstår verkligen att det är tufft!

 

[a1agnlju]

Ja hen visar tydligt när det är en tillväxtperiod. Det här är dock något annat som kommit främst senaste månaden. Ett sorts gränstestande.

Att majoriteten av barn inte svälter sig själva är jag medveten om. Mina funderingar handlar främst om hur en gör bäst för att skapa en god och sund relation till mat.

Jag är uppväxt med "tänk på barnen i Indien" och var således ganska hårt hållen. Jag tror inte att vi, som växer upp under den eran liten mer av ätstörningar än de/ni som slapp äta upp. Jag tror att det ligger flera saker bakom en ätstörning. Dock tycker jag inte att det är rätt att lägga det kravet på barnet förstås.

 

[nagelbitarn]

Jag tycker mig se att en hel del blandar ihop tvång och gränssättning?

För mig är det stor skillnad på att inte ge det min son skriker om, jämfört med att tvinga honom, om han säger nej?

Jag skulle aldrig tjata på honom att han måste äta, vägrar han så vägrar han.

Däremot ger jag inget annat istället.
Det gör ju att han lär sig att gallskrik och bråk inte leder någonstans.

När han blir äldre och kan uttrycka att han inte gillar något, så är det stor skillnad på det, och på att konsekvent kräva favoritmaten (och få den).
Dvs att tacka nej till mammas expriment i köket =ok. MEN att få diktera alla villkor ( alltid få gröt t.ex) kommer inte att hända i mitt hem i alla fall.


Som idag till lunch. Serverade ris med spenatstuvning och vegbiff. Vet att han inte är så förtjust i vegbiff, så jag lassade på med ris och stuvning. Han åt jättebra och jag passade på att fråga " ska du inte äta lite biff?" Han provade det jag skurit upp och tog en tugga av min biff.
Fick såklart beröm!

Så på eftermiddagen frågar jag om han vill ha macka? Nej, då vill han ha vegbiff...ja då får han det, bara kul att han vågar prova

Jag tror att om man uppmanar sitt barn att prova, berömmer och "tjatar" lite om hur duktiga de är, då blir det kul att testa.

Och ibland upptäcker barnet att det där nya var ganska gott?

Tycker man gör barnet en björntjänst när de får bestämma för mycket för tidigt.
Struktur är trygghet, tror mat kvalar in där med.

Tvång är något annat. Det vore sjukt att sätta sitt barn i en stol ooch gräla/tjata på hen tills portionen är uppäten om hen visar tydligt att hen inte vill äta.

 

[TinyWiny]

Jag tycker mig se att en hel del blandar ihop tvång och gränssättning?

För mig är det stor skillnad på att inte ge det min son skriker om, jämfört med att tvinga honom, om han säger nej?

Jag skulle aldrig tjata på honom att han måste äta, vägrar han så vägrar han.

Däremot ger jag inget annat istället.
Det gör ju att han lär sig att gallskrik och bråk inte leder någonstans.

När han blir äldre och kan uttrycka att han inte gillar något, så är det stor skillnad på det, och på att konsekvent kräva favoritmaten (och få den).
Dvs att tacka nej till mammas expriment i köket =ok. MEN att få diktera alla villkor ( alltid få gröt t.ex) kommer inte att hända i mitt hem i alla fall.


Som idag till lunch. Serverade ris med spenatstuvning och vegbiff. Vet att han inte är så förtjust i vegbiff, så jag lassade på med ris och stuvning. Han åt jättebra och jag passade på att fråga " ska du inte äta lite biff?" Han provade det jag skurit upp och tog en tugga av min biff.
Fick såklart beröm!

Så på eftermiddagen frågar jag om han vill ha macka? Nej, då vill han ha vegbiff...ja då får han det, bara kul att han vågar prova

Jag tror att om man uppmanar sitt barn att prova, berömmer och "tjatar" lite om hur duktiga de är, då blir det kul att testa.

Och ibland upptäcker barnet att det där nya var ganska gott?

Tycker man gör barnet en björntjänst när de får bestämma för mycket för tidigt.
Struktur är trygghet, tror mat kvalar in där med.

Tvång är något annat. Det vore sjukt att sätta sitt barn i en stol ooch gräla/tjata på hen tills portionen är uppäten om hen visar tydligt att hen inte vill äta.

Varför berömma, uppmana och tjata? Det är ingen tävling att äta. Att äta är inget som ska generera varken positiv eller negativ kritik. Att äta ska inte vara laddat eller något man ska vara duktig på. Man erbjuder och barnet har då rätt att säga ja eller nej. Barnets svar behöver inte heller kommenteras utan man erbjuder vid nästa tillfälle igen och är mat inte laddat så kommer barnet prova när hen är redo. Att uppmana, berömma och tjata gör att barnet inte lyssnar på sina egna känslor och riskerar därmed matproblem som följd. Alla vill vara duktiga, få beröm och få nöjda föräldrar. Det är så fruktansvärt onödigt att blanda in mat i den ekvationen, barn har nog med att leva upp till alla andra krav föräldrar har.

 

[Freddie]

Håller med @TinyWiny. Mat och beröm har inte med varandra att göra. Man äter inte för att vara duktig.

Sonen är rätt kinkig med maten och jag lagar för det mesta sådant som han tycker om. Det betyder inte att jag undviker sådant han inte tycker om, men om jag exempelvis serverar grönsakssoppa, vilket han inte ens vill titta åt, så gör jag (eller maken, när han lagar maten) någonting annat vid sidan av. Varför? Därför att vi är tre personer i den här familjen och jag tycker inte att mina åsikter om vad som är gott eller inte räknas mer än någon annans. Jag avskyr oliver och ost och jag har verkligen ingen lust att smaka på dessa matvaror om och om igen för att någon annan tycker att det är gott eller för att vara "duktig". När min man står för maten lagar han förstås ingenting med ost eller oliver som huvudrätt, eftersom han vet att jag inte tycker om det.

Sedan försöker jag förstås vidga sonens något begränsade matpreferenser och uppmuntrar honom att prova nya matvaror, men för mig känns det helt avigt att "man måste smaka på allt" eftersom jag inte applicerar det på mig själv eller min man. Vi äter det vi vill ha.

 

[nagelbitarn]

Jag tycker barnets ålder påverkar taktiken.
Mellan 4-8 månader så serverade jag bara olika saker och han provade.
Det han inte gillade pausade jag och provade efter någon vecka. Aldrig uppmaning eller mer beröm än " vad duktigt du äter" oavsett hur det gick.

Beröm är bekräftelse, jag ger det till hästen, till mina kollegor, vänner... det är inte stigmatiserende om det görs rätt. Dvs försöket beröms, inte resultatet.

Mellan 8a månader och 1,5 år åt han allt jag serverade. Alltid glad över maten i sig och över att få beröm. Han gillar de flesta kryddor, alla grönsaker utom sallad och allt jag introducerade under bebistiden uppskattas.

Efter 1,5 har han mognat så pass att han pratsr enkla meningar och ja, då testar han gränser. Att vägra äta det han vanligtvis gillar är samma slags protest som att vägra kläder, skrika eftee babblarna.
Lika lite som att mitt krav på vanter vid minusgrader kommer göra honom till nudist, lika lite kommer det påverka honom att pastan inte byttes mot gröt när han krävde det.

Jag pratar fortfarande INTE om att tvinga någon att äta äckliga saker, hela portionen eller ens sitta kvar vid bordet.

Bara det att min 22 månaders son inte bestämmer exakt allt.

Idag lekte han med sina mackor, åt bara upp pålägget och ville ha mer pålägg.
Jag sa att man får mer pålägg om man äter hela mackan.
Han ville inte.
Så där vsr frukosten slut.

2h senare erbjöd jag det säkra kortet havregrynsgröt och han åt massor.

Jag får en mätt unge, enkla matstunder och jag ger honom stabila, trygga ramar att leva inom.

Det finns stor evidens på att "frihet" och "självbestämmande" för riktigt små barn leder till stor stress, osäkerhet och oro.
De är inte mogna att fatta beslut, de testar ju en för att få veta "vad får jag göra/vad förväntas av mig".
Att alltid få sin vilja igenom är att behöva ta eget ansvar och de kan inte det lilla barnet hantera.
Valen i livet ska vara enkla och tydliga.

Jag implementerar det på mat med. Valfrihet under vägledning med en tydlig gräns.

 

[Kattennizze]

Ni har nått gränstestaråldern... (det som andra brukar kalla trotsåldern)

Min lösning i ditt fall, eftersom det är mat som ni vet brukar funka, hade varit att säga att man äter det som är serverat. Och vill man inte ha så blir man utan.
Mackan kan man servera två timmar senare som mellanmål. Men inte som ersättning för den mat som "inte duger just nu".
Gränstestet består i huruvida du står kvar vid att barnet ska äta det som är serverat eller om hen kan få något hen hellre önskar. Om du står fast vid vad du sagt från början kan det hända att barnet låter bli att äta alls. Det är helt okej, då får hen veta hur det alternativet fungerar och att man blir väldigt hungrig efter en stund om man inte äter.
Hen svälter inte om hen får vänta några timmar extra på att äta.

Jag har så svårt att förstå det där. Varför måste barnen äta det som serveras? Ofta har de ju inte ens fått vara med och bestämma vad som ska serveras? Det är ju att göra det enkelt för sig att bara bestämma nu äter du vad som serveras, punkt slut. Jag skulle aldrig äta lever själv, tycker det är det äckligaste som finns. Ändå ska man som vuxen tvinga på barnen en massa som de inte vill ha? Mat handlar väldigt mycket om ens värdighet och integritet som människa. Jag tycker att det blir så kränkande för barn att tvingas äta det som serveras. Om mitt barn vill ha en smörgås i stället, vad spelar det för roll? Då jag visat att jag sett och hört barnet och respekterat hens integritet. Smörgås kan ju vara alldeles ypperlig mat.

 

[Ajda]

Min 6 åring är ganska kräsen och har alltid varit. Vi erbjuder inte mackor om han knölar med att maten är äcklig. Tycker han tex att spaghettin är god men inte såsen så får han äta mer spaghetti. Ibland när jag lagar en rätt jag vet är big no no för honom kan jag fixa tex fiskbullar till barnen som är en riktig hit där, men vi vuxna inte gillar.

 

[a1agnlju]

Jag tycker barnets ålder påverkar taktiken.
Mellan 4-8 månader så serverade jag bara olika saker och han provade.
Det han inte gillade pausade jag och provade efter någon vecka. Aldrig uppmaning eller mer beröm än " vad duktigt du äter" oavsett hur det gick.

Beröm är bekräftelse, jag ger det till hästen, till mina kollegor, vänner... det är inte stigmatiserende om det görs rätt. Dvs försöket beröms, inte resultatet.

Mellan 8a månader och 1,5 år åt han allt jag serverade. Alltid glad över maten i sig och över att få beröm. Han gillar de flesta kryddor, alla grönsaker utom sallad och allt jag introducerade under bebistiden uppskattas.

Efter 1,5 har han mognat så pass att han pratsr enkla meningar och ja, då testar han gränser. Att vägra äta det han vanligtvis gillar är samma slags protest som att vägra kläder, skrika eftee babblarna.
Lika lite som att mitt krav på vanter vid minusgrader kommer göra honom till nudist, lika lite kommer det påverka honom att pastan inte byttes mot gröt när han krävde det.

Jag pratar fortfarande INTE om att tvinga någon att äta äckliga saker, hela portionen eller ens sitta kvar vid bordet.

Bara det att min 22 månaders son inte bestämmer exakt allt.

Idag lekte han med sina mackor, åt bara upp pålägget och ville ha mer pålägg.
Jag sa att man får mer pålägg om man äter hela mackan.
Han ville inte.
Så där vsr frukosten slut.

2h senare erbjöd jag det säkra kortet havregrynsgröt och han åt massor.

Jag får en mätt unge, enkla matstunder och jag ger honom stabila, trygga ramar att leva inom.

Det finns stor evidens på att "frihet" och "självbestämmande" för riktigt små barn leder till stor stress, osäkerhet och oro.
De är inte mogna att fatta beslut, de testar ju en för att få veta "vad får jag göra/vad förväntas av mig".
Att alltid få sin vilja igenom är att behöva ta eget ansvar och de kan inte det lilla barnet hantera.
Valen i livet ska vara enkla och tydliga.

Jag implementerar det på mat med. Valfrihet under vägledning med en tydlig gräns.

Det här tycker jag är ett alldeles ypperligt sätt att förhålla sig till barnens matvanor. Det lustiga är att vissa då direkt får för sig att vi, som inte ger ersättning istället för, serverar barnet saker den tycker är rent utsagt äckligt. Men så är det ju inte. Vissa perioder är viss mat godare än andra helt enkelt. Jag kan ta ett exempel. Vår ena dotter ville inte äta korvstroganoff under en period. Däremot gick korvröra alldeles utmärkt. Tilläggas bör att skillnaden mellan korvröra och korvstroganoffen i det här fallet var namnet och inget annat.

Jag citerar det som jag ser det klokaste i den här diskussionen:

"Det finns stor evidens på att "frihet" och "självbestämmande" för riktigt små barn leder till stor stress, osäkerhet och oro.
De är inte mogna att fatta beslut, de testar ju en för att få veta "vad får jag göra/vad förväntas av mig".
Att alltid få sin vilja igenom är att behöva ta eget ansvar och de kan inte det lilla barnet hantera."

Tackar för det!

 

[ameo]

Jag har så svårt att förstå det där. Varför måste barnen äta det som serveras? Ofta har de ju inte ens fått vara med och bestämma vad som ska serveras? Det är ju att göra det enkelt för sig att bara bestämma nu äter du vad som serveras, punkt slut. Jag skulle aldrig äta lever själv, tycker det är det äckligaste som finns. Ändå ska man som vuxen tvinga på barnen en massa som de inte vill ha? Mat handlar väldigt mycket om ens värdighet och integritet som människa. Jag tycker att det blir så kränkande för barn att tvingas äta det som serveras. Om mitt barn vill ha en smörgås i stället, vad spelar det för roll? Då jag visat att jag sett och hört barnet och respekterat hens integritet. Smörgås kan ju vara alldeles ypperlig mat.

Ingen har sagt att man tvingar barnet att äta sånt som barnet inte tycker om. Det kan vara samma mat som svaldes med god aptit för en vecka sedan, som plötsligt ratas för att barnet vill prova om det går att få något annat istället.
När det serveras något som man vet att barnet äter i normalfall, DÅ kan man ställa krav. Och inte ställa sig och laga något annat eller bre en macka bara för att barnet fått för sig att det verkar mer intressant.
Och ofta räcker det med att "statuera exempel" en gång, sen har barnet insett - åtminstone för en bra tid framöver - att man menar det man säger. "Idag är det pasta och köttfärssås som serveras. Vill man inte ha det så får man vara hungrig". Om barnet då avstår från att äta och inser att det var som man sa, att man inte fick något annat, då insåg barnet att man får vara hungrig om man inte äter den mat som serveras.
Och självklart är det ingen som tvingas att äta mat den verkligen inte klarar av att svälja! Men den prioriteringen görs åtminstone hos oss redan i affären...

Vi har fyra barn, en som är extremt kräsen, en som äter det mesta men petar undan vissa saker, en som äter det mesta men har tomatallergi och kräver specialmat och en som äter nästan allt - men som lyssnar på sitt extremkräsna syskon och ibland provar att skrika "Jag gillar inte det!" om vissa saker som vi vet att hen kommer äta med väldigt god aptit om hen bara får in första tuggan i munnen.
Jag lovar, det är inte särskilt enkelt att få ihop varierade måltider till det här gänget. De görs självklart vissa anpassningar för att alla ska kunna äta, men de görs som sagt redan när maten köps in och lagas, eftersom man lärt sig med tiden vad som funkar och inte.
Men det skulle inte fungera rent praktiskt om fyra barn och två vuxna skulle rata maten som serveras och kräva något annat istället.

 

[Kattennizze]

Ingen har sagt att man tvingar barnet att äta sånt som barnet inte tycker om. Det kan vara samma mat som svaldes med god aptit för en vecka sedan, som plötsligt ratas för att barnet vill prova om det går att få något annat istället.
När det serveras något som man vet att barnet äter i normalfall, DÅ kan man ställa krav. Och inte ställa sig och laga något annat eller bre en macka bara för att barnet fått för sig att det verkar mer intressant.
Och ofta räcker det med att "statuera exempel" en gång, sen har barnet insett - åtminstone för en bra tid framöver - att man menar det man säger. "Idag är det pasta och köttfärssås som serveras. Vill man inte ha det så får man vara hungrig". Om barnet då avstår från att äta och inser att det var som man sa, att man inte fick något annat, då insåg barnet att man får vara hungrig om man inte äter den mat som serveras.
Och självklart är det ingen som tvingas att äta mat den verkligen inte klarar av att svälja! Men den prioriteringen görs åtminstone hos oss redan i affären...

Vi har fyra barn, en som är extremt kräsen, en som äter det mesta men petar undan vissa saker, en som äter det mesta men har tomatallergi och kräver specialmat och en som äter nästan allt - men som lyssnar på sitt extremkräsna syskon och ibland provar att skrika "Jag gillar inte det!" om vissa saker som vi vet att hen kommer äta med väldigt god aptit om hen bara får in första tuggan i munnen.
Jag lovar, det är inte särskilt enkelt att få ihop varierade måltider till det här gänget. De görs självklart vissa anpassningar för att alla ska kunna äta, men de görs som sagt redan när maten köps in och lagas, eftersom man lärt sig med tiden vad som funkar och inte.
Men det skulle inte fungera rent praktiskt om fyra barn och två vuxna skulle rata maten som serveras och kräva något annat istället.

Praktiskt och praktiskt, i min familj har vi två laktosintoleranta , en mjölkproteinallergiker, och alla barnen äter knappt nåt. Om någon vill äta en smörgås i stället för mat så är det ingen big deal alls. Det är ju bara att göra en smörgås tänker jag? Alla måste ju inte äta olika mat, jag menar att vi har en måltid med mat och vill nån inte äta den maten kan de göra en smörgås i stället. Det var så jag menade, det behöver inte bli mer dramatiskt än så.
Sen det här med statuera exempel....för vad då? Kan man inte få hata korv ena dagen och älska korv en annan dag? Det gör jag, vissa dagar vill jag äta korv, andra dagar vill jag det inte.

 

[a1agnlju]

Praktiskt och praktiskt, i min familj har vi två laktosintoleranta , en mjölkproteinallergiker, och alla barnen äter knappt nåt. Om någon vill äta en smörgås i stället för mat så är det ingen big deal alls. Det är ju bara att göra en smörgås tänker jag? Alla måste ju inte äta olika mat, jag menar att vi har en måltid med mat och vill nån inte äta den maten kan de göra en smörgås i stället. Det var så jag menade, det behöver inte bli mer dramatiskt än så.
Sen det här med statuera exempel....för vad då? Kan man inte få hata korv ena dagen och älska korv en annan dag? Det gör jag, vissa dagar vill jag äta korv, andra dagar vill jag det inte.

Det kan vara bra att äta en varierad kost och dessutom ska det vara praktiskt. Nu tror jag inte att dina barn enbart äter macka hela tiden, men det finns de som gör och inte ens tillåter sig att prova någon annan mat vilket gör livet för dem väldigt komplicerat. Och visst, vissa dagar vill man äta korv och andra inte, men man äter korv om man blir serverad korv eller? Är inte det en ganska bra grej att lära barnen? Om inget annat så för artighetens skull? De flesta barn äter maten på förskolan utan problem och äter det de blir serverade där. Varför äter de inte hemma då?

 

[ako]

Som flera andra sagt. Det är väldigt stor skillnad på att tvinga någon att äta jämfört med att inte fika fram annan mat stup i kvarten. Om man inte är helt sadistiskt lagd bjuder man väl heller inte sina barn på mat de avskyr heller, utan ser till att det finns något de kam tycka är ok? Som någon sa, man är inte snällare för att man lägger över ansvaret på barnen. Det är vi vuxna som har ansvar för att barnen får såväl någorlunda näringsrik och i alla fall lite varierad kost och också för att socialisera dem. Det blir mycket enklare i soc sammanhang för den som lärt sig att ta i alla fall något av det som bjuds än den som inte gjort det.

Hade min femåring fått diktera vad hon skulle äta hade hon- förutom lördagsgodis- ätit sockrad yoghurt och risgrynsgröt enbart. Hon äter glatt rätt mycket men om jag alltid tagit fram det hon vill ha hade dieten bestått av enbart det.

Jag fattar faktiskt inte varför så många börjar prata om tvång i den här tråden?

 

[Energi]

Som flera andra sagt. Det är väldigt stor skillnad på att tvinga någon att äta jämfört med att inte fika fram annan mat stup i kvarten. Om man inte är helt sadistiskt lagd bjuder man väl heller inte sina barn på mat de avskyr heller, utan ser till att det finns något de kam tycka är ok? Som någon sa, man är inte snällare för att man lägger över ansvaret på barnen. Det är vi vuxna som har ansvar för att barnen får såväl någorlunda näringsrik och i alla fall lite varierad kost och också för att socialisera dem. Det blir mycket enklare i soc sammanhang för den som lärt sig att ta i alla fall något av det som bjuds än den som inte gjort det.

Hade min femåring fått diktera vad hon skulle äta hade hon- förutom lördagsgodis- ätit sockrad yoghurt och risgrynsgröt enbart. Hon äter glatt rätt mycket men om jag alltid tagit fram det hon vill ha hade dieten bestått av enbart det.

Jag fattar faktiskt inte varför så många börjar prata om tvång i den här tråden?

Men det är ju också stor skillnad på att ge en macka ibland när barnet inte vill ha av den lagade maten, och att alltid låta barnet välja vad hen ska äta.

 

[Sonic76]

Jag fick verkligen en tankeställare nu känner jag. Jag är så otroligt noga med att hens kropp är hens att bestämma över i alla andra situationer. Jag borde kanske inte ens pusha hen att smaka maten? Samtidigt så vill jag heller inte att hen bara ska äta mackor. Samtidigt som hen ju äter bra på förskolan. Samtidigt som..

Ja du hör ju, jäklar vad det här påverkar mig. I övrigt känner jag mig liksom trygg och bra i alla andra aspekter av föräldraskapet. Tänk att just maten ska vara en sån biggie.

Jag hade ett barn som var lite jobbig med maten
Jag anser att man ska in tjata då kanske det eskalerar istället. tyvärr ansåg hennes farmor att ungen skulle äta till varje pris.
Hade jag haft lite support där hade jag nog stått på mig mer, men der gjorde i alla fall att barnet knappast åt nåt ett tag.
Idag är hon fortfarande 14 år gammal krånglig med mat.
Hade jag skaffat en till hade det varit: huvudsaken är att barnet får i sig nåt.
Skulle det påverka vikten för mycket får man ju ta tag i det men annars tycker jag inte man ska bråka om maten

 

[ako]

Men det är ju också stor skillnad på att ge en macka ibland när barnet inte vill ha av den lagade maten, och att alltid låta barnet välja vad hen ska äta.

Absolut är det det, och sker det just ibland hade jag inte ens gjort problem av det. Klart man kan få en macka i stället någon gång då och då.
Många i tråden tar ju dock osökt upp tvångsmetoder som de- turligt nog- förkastar och jag undrar mest varför det tas upp i sammanhanget alls. Vissa erbjuder macka, andra inte, någon ibland men ingen har hu som tur är sagt att de tvingar sina barn att äta saker de inte vill.