Lugnande dagtid o något att sova på

[skiesabove]

En del medicinska problem (brister, underfunktioner) orsakar ångest. Då kan faktiskt naturpreparat/icke receptbelagda hjälpa. Beror ju helt på vad det är.

 

[Centaur]

Jag tipsar också om en ordentlig genomgång med blodprov hos VC. Du kan ha brist på något, eller problem med sköldkörteln.

Lugnande är ju johannesört t.ex. Finns speciella kvällstéer man kan dricka så ska man sova bättre.
Sen bra sömnhygien:
Inte för varmt i sovrummet
Aldrig läsa/kolla film/telefon i sängen. Sängen är Enbart för sömn (och sex)
Varva ner hjärnan innan man ska sova, gärna motionera på kvällen.
Försöka få rutiner i vardagen som hålls även på helgen.

För ångest är KBT bra. Det är inte som vanlig terapi så jag tycker nog du ska ta ett försök ändå.

Perikum/johannesört är inte lugnande, det är antidepressivt.
Du tänker nog på valeriana, det är lugnande. Dock inte på samma sätt som mediciner. Skulle snarare beskriva det som rogivande än lugnande. Det kan hjälpa mot generaliserad ångest så ts kan absolut testa det, dock tror jag inte att det har tillräcklig effekt mot svår ångest och panikångest. Valeriana ska inte tas mer än max en månad i taget, kan varvas med kamomill som också är rogivande men verkar på ett annat sätt.

Ts:
Det jag tycker du ska göra är att hitta en bättre terapeut som kan gå på djupet med din ångest. Standard samtalsterapi verkar ju inte hjälpa dig.

 

[Vallmo]

Jag tycker du ska ta kontakt med psykiatrin och sen låta dom föreslå lämplig behandling.
Om dom gör som man ska så kommer dom kolla blodprover, ta ordentlig anamnes (sjukhistoria) och sen bestämma behandling därifrån.
Är det något fysiskt fel så kan det visa sig på blodproverna.

Inget ont om yoga och vitaminer, men jag tycker det är helt fel ände att börja i.
Om du har allvarliga psykiska problem så är det inget som botar dig, garanterat.
De flesta mediciner som ger effekt när det gäller ångest och sömn är receptbelagda.
Antidepressiva mediciner hjälper också mot ångest, men på sikt. Men det kan ta ett tag.
Det kanske är så att du faktiskt behöver ta ångestdämpande till att börja med.
Jag ser inget fel i att ta såna mediciner om man faktiskt har ångest och sömnproblem.

Tycker också det låter som ångest eller depression.
Dålig sömn och stress dagtid gör att du bränner dig själv i båda ändarna.
Jag hade sökt ganska omgående och direkt till psykiatrin, om jag var du.
Det brukar vara väntetider.

 

[Kilauea]

Om jag bara hade vetat vad....
Jag sover så otroligt dåligt... Drömmer o snurrar runt,vaknar till o somnar om osv....

Under dagen så känner jag mig "uppskruvad" näst intill hela tiden...

Jag har haft ett ganska händelserikt o ganska stressad år o jag tror att det kan bero på det....

Jag börjar känna mig matt o vet inte riktigt hur jag ska få kroppen i balans igen...

Cyklar eller går o handlar bara för att få motion o äter magnesium,4 tabletter om dagen 2 på morgonen o två till kvällen.

Försöker på alla sätt att komma "igen" men känns övermäktigt mellan varven...

Märker att lite av mina tankar ibland kan få mitt hjärta att klappa litr extra..

Jag förstår att du undrar över vad jag menar med sån medicin...
Jag har varit i vården tidigare,men ja jag känner nu i efterhand att jag inte riktigt fick den "hjälp" som var rätt för mig. Kanske jag har en diagnos jag vet inte,men jag tror oxå på att man kan lära sig att leva med det i så fall. O att man kan lösa saker p ting själv,att man kan "läka" sig själv. Därav att jag inte känner att jag vill söka för det,utan kanske hitta en annan väg ut ur detta. Vet att sånt här tar tid så därför som jag försöker hitta något som kan eventuellt lindra mina symtom tills jag kanske hittat mig själv igen eller vad man nu ska kalla det.

Ursäkta långt inlägg.

Hoppas du tillhör en av dom som "kan lära sig leva med det". Själv gör jag det inte utan behöver mediciner för att ha en fungerande vardag.
Förstår inte att det ofta är sån skam att behöva det. (det kanske inte var så du menar, i så fall ber jag om ursäkt)

 

[Vallmo]

Hoppas du tillhör en av dom som "kan lära sig leva med det". Själv gör jag det inte utan behöver mediciner för att ha en fungerande vardag.
Förstår inte att det ofta är sån skam att behöva det. (det kanske inte var så du menar, i så fall ber jag om ursäkt)

Håller med!
Jag tar också mediciner, men väldigt mycket mindre än förut.
Men det tog lång tid att göra sig av med en medicinering som gjort att jag har gått upp 25 kg på tre år.
Jag klarade mig inte utan den medicinen förrän nu.
Kanske jag hade sluppit den om jag inte väntat så länge med att söka hjälp.

Enligt min uppfattning och min egen erfarenhet så innebär "att lära sig leva med det" att det är något man kan göra under en begränsad tid.
Allt har en tendens att komma i fatt en och bli ännu värre ju längre man väntar.
De allra flesta med psykisk sjukdom söker alldeles för sent och då tar det längre tid att bli frisk.
Det är för övrigt väldigt konstigt att det är så.
Inte går man med en fysisk åkomma så länge och tror att man kan tänka sig frisk, typ.
Ursäkta om jag låter väldigt negativ!

 

[Thess]

En del medicinska problem (brister, underfunktioner) orsakar ångest. Då kan faktiskt naturpreparat/icke receptbelagda hjälpa. Beror ju helt på vad det är.

Det var lite så jag tänkte oxå
Äter inte jätte näringsrikt så tänkte att jag kanske har brist på något.
Tack för svar

 

[vallhund]

OBS Väldigt viktigt att tänka på när man stoppar i sig naturmedel, örtmediciner etc..
En del substanser är mindre lämpliga o i vissa fall direkt olämpliga att kombinera med annan medicin, konsultera alltid behandlande (utskrivande) läkare innan du blandar.
Johannesört skall ej kombineras med en del psykofarmaka, en del naturpreparat mot övergångsbesvär är väldigt (för mycket) lika östrogen o bör ej intas om man har/haft cancer i reproduktionsorganen. Ett annat örtpreparat slår ut effekten av P-piller. För att nämna några.

 

[Squie]

De allra flesta med psykisk sjukdom söker alldeles för sent och då tar det längre tid att bli frisk.
Det är för övrigt väldigt konstigt att det är så.
Inte går man med en fysisk åkomma så länge och tror att man kan tänka sig frisk, typ.
Ursäkta om jag låter väldigt negativ!

Enligt min erfarenhet o kunskap i ämnet så är en del av sjukdomen o hur den påverkar människan att personen inte tror sig vara värd att bli lyssnad på, att man inte är värd något...alls. O det gör att man inte söker vård i tidigt skede...sen är det också så att vården inte bryr sig förens när det är seriöst allvarligt. Det gör att det ÄR svårt att få hjälp. Du blir i regel inte trodd...alls. Jag knölade i 4 år för att bli trodd o få den hjälp jag behövde. Jag började vara intressant för vården när jag sa att jag inte ville leva längre o funderade på självmord o hur jag skulle utföra självmordet (ett hem innehåller många vapen som man kan avsluta ett liv på..). Läkaren trodde mig först när jag bröt ihop mitt framför ögonen på honom...DÅ blev det eld o lågor o aktivitet.

Så, som jag ser det är det en kombination av hur sjukdomen i sig själv fungerar men också hur organisatoriskt vården fungerar.

 

[Vallmo]

Enligt min erfarenhet o kunskap i ämnet så är en del av sjukdomen o hur den påverkar människan att personen inte tror sig vara värd att bli lyssnad på, att man inte är värd något...alls. O det gör att man inte söker vård i tidigt skede...sen är det också så att vården inte bryr sig förens när det är seriöst allvarligt. Det gör att det ÄR svårt att få hjälp. Du blir i regel inte trodd...alls. Jag knölade i 4 år för att bli trodd o få den hjälp jag behövde. Jag började vara intressant för vården när jag sa att jag inte ville leva längre o funderade på självmord o hur jag skulle utföra självmordet (ett hem innehåller många vapen som man kan avsluta ett liv på..). Läkaren trodde mig först när jag bröt ihop mitt framför ögonen på honom...DÅ blev det eld o lågor o aktivitet.

Så, som jag ser det är det en kombination av hur sjukdomen i sig själv fungerar men också hur organisatoriskt vården fungerar.

Du har så rätt.
Jag har delvis samma erfarenhet som du, tyvärr.

 

[Magiana]

Inget ont om yoga och vitaminer, men jag tycker det är helt fel ände att börja i.
Om du har allvarliga psykiska problem så är det inget som botar dig, garanterat.

Givetvis är det viktigt att kolla om det är något fysiskt fel och i vissa fall behövs ju mediciner, men att garantera att yoga inte botar psykiska problem är tokigt, då verkliga fall visar att personer blivit hjälpta och även kunna sluta med medicinering så småningom då de mått så bra av det. Det har varit problem så som depression, panikångest, allvarlig ätstörning (livshotande), och bipolaritet.

Som quick-fix är det sällan ett alternativ, då finns det vanligen andra metoder, men jag känner en person som brände ut sig rejält och återfick läsförmågan efter första yogapasset, så i det fallet fick yogapasset uppenbar effekt direkt (men givetvis var det bara ett steg av miljoner andra steg).

I en del fall kan yoga vara det enda som behövs, medan det i andra fall är ett utmärkt komplement till annan behandling. Givetvis kan man inte garantera hur god effekt man får (eller hur lång tid det tar att få effekt), men man ska heller inte garantera att det inte botar.

 

[mandalaki]

Givetvis är det viktigt att kolla om det är något fysiskt fel och i vissa fall behövs ju mediciner, men att garantera att yoga inte botar psykiska problem är tokigt, då verkliga fall visar att personer blivit hjälpta och även kunna sluta med medicinering så småningom då de mått så bra av det. Det har varit problem så som depression, panikångest, allvarlig ätstörning (livshotande), och bipolaritet.

Som quick-fix är det sällan ett alternativ, då finns det vanligen andra metoder, men jag känner en person som brände ut sig rejält och återfick läsförmågan efter första yogapasset, så i det fallet fick yogapasset uppenbar effekt direkt (men givetvis var det bara ett steg av miljoner andra steg).

I en del fall kan yoga vara det enda som behövs, medan det i andra fall är ett utmärkt komplement till annan behandling. Givetvis kan man inte garantera hur god effekt man får (eller hur lång tid det tar att få effekt), men man ska heller inte garantera att det inte botar.

Vad finns det för dokumentation på att yoga hjälper mot bipolär sjukdom?

 

[Vallmo]

Givetvis är det viktigt att kolla om det är något fysiskt fel och i vissa fall behövs ju mediciner, men att garantera att yoga inte botar psykiska problem är tokigt, då verkliga fall visar att personer blivit hjälpta och även kunna sluta med medicinering så småningom då de mått så bra av det. Det har varit problem så som depression, panikångest, allvarlig ätstörning (livshotande), och bipolaritet.

Som quick-fix är det sällan ett alternativ, då finns det vanligen andra metoder, men jag känner en person som brände ut sig rejält och återfick läsförmågan efter första yogapasset, så i det fallet fick yogapasset uppenbar effekt direkt (men givetvis var det bara ett steg av miljoner andra steg).

I en del fall kan yoga vara det enda som behövs, medan det i andra fall är ett utmärkt komplement till annan behandling. Givetvis kan man inte garantera hur god effekt man får (eller hur lång tid det tar att få effekt), men man ska heller inte garantera att det inte botar.

Snälla, skriv inte att yoga botar bipolaritet.
Personer som är bipolära bör stå på livslång medicinering oavsett.
Yoga är ingen mirakelmedicin. Yoga är yoga.
Finns det några forskningsresultat som du stödjer dig på?
Mindfullnes har haft goda resultat vet jag.
Men jag vet också att det långt ifrån funkar för alla.
I de flesta fall bör man kommit en bit för att kunna få ut något av det.
Hög ångest kan faktiskt bli värre av mindfullnes och yoga.
Mindfullnes och yoga tycker jag är något man tar till som komplement och inte istället för.
Jag har aldrig varit med om att det ordinerats som första hands val vid psykisk sjukdom.

 

[Squie]

Yoga är ingen mirakelmedicin. Yoga är yoga.
Finns det några forskningsresultat som du stödjer dig på?
Mindfullnes har haft goda resultat vet jag.
Men jag vet också att det långt ifrån funkar för alla.
I de flesta fall bör man kommit en bit för att kunna få ut något av det.
Hög ångest kan faktiskt bli värre av mindfullnes och yoga.
Mindfullnes och yoga tycker jag är något man tar till som komplement och inte istället för.
Jag har aldrig varit med om att det ordinerats som första hands val vid psykisk sjukdom.

Utifrån egen erfarenhet: Min första läkare var tidigt inne på att jag skulle pyssla med yoga. Min andra föreslog sjukgymnastik o sjukgymnasten i sin tur föreslog yoga. Så för mig var yogan med tidigt i dialog med sjukvården. Nu blev det inte yoga för min del där och då (även om det skulle ha varit bra med facit i hand) utan bassängträning som var en blandning av qigong/mindfulness/kroppskontroll.

Jag hade höga poäng på MADRS-skalan o för mig var konceptet att få kontakt med mig själv avgörande för mitt tillfrisknande. Där är yoga/mindfulness/qigong/kroppskontroll/andningsövningar/etc en väg att gå. O allt är inte beforskat men används inom vården ändå. Det kallas, om jag minns rätt, beprövad erfarenhet. Kan hålla med om att allt funkar inte på alla, vi är alla olika.

 

[Dentaku]

Snälla, skriv inte att yoga botar bipolaritet.
Personer som är bipolära bör stå på livslång medicinering oavsett.

Kan bara hålla med. Jag har följt flera personer med diagnosen bipolär sjukdom som upplevt sig kunna sluta med medicin tack vare kostomläggning, livsförändringar eller annat(kanske yoga, vad vet jag). Inte i något fall har det slutat bra. Inte ett enda. Alla har varit tvungna att börja medicinera igen, oftast efter en rejäl kraschlandning och besök på slutenpsyk. I värsta fall har experimentet slutat med självmord. Ibland har det tagit några månader, ibland ett år eller mer. Men det har varit resultatet, varenda gång.

 

[mandalaki]

Kan bara hålla med. Jag har följt flera personer med diagnosen bipolär sjukdom som upplevt sig kunna sluta med medicin tack vare kostomläggning, livsförändringar eller annat(kanske yoga, vad vet jag). Inte i något fall har det slutat bra. Inte ett enda. Alla har varit tvungna att börja medicinera igen, oftast efter en rejäl kraschlandning och besök på slutenpsyk. I värsta fall har experimentet slutat med självmord. Ibland har det tagit några månader, ibland ett år eller mer. Men det har varit resultatet, varenda gång.

Precis så. Kostomläggning/mindfulness/yoga/promenader/whatever kan vara jättebra för vem som helst, oavsett om de har bipolär sjukdom eller inte. Men det är en svår sjukdom där rätt medicinering faktiskt kan ge den sjuke ett så bra liv som möjligt. Att sluta med medicineringen verkar dock oftast leda till just sådana krascher som du beskriver.

 

[Vallmo]

Kan bara hålla med. Jag har följt flera personer med diagnosen bipolär sjukdom som upplevt sig kunna sluta med medicin tack vare kostomläggning, livsförändringar eller annat(kanske yoga, vad vet jag). Inte i något fall har det slutat bra. Inte ett enda. Alla har varit tvungna att börja medicinera igen, oftast efter en rejäl kraschlandning och besök på slutenpsyk. I värsta fall har experimentet slutat med självmord. Ibland har det tagit några månader, ibland ett år eller mer. Men det har varit resultatet, varenda gång.

Precis så.
Dessutom tenderar bipolära personer tappa självinsikt ikapp med att manin trappas upp. Eller ner, vid svackor.
Det har jag sett så ofta på mitt jobb. Det tar oerhörd tid för dessa patienter att komma tillbaka efter ett skov. Hade de medicinerat korrekt så kan det värsta undvikas.

 

[mandalaki]

Precis så.
Dessutom tenderar bipolära personer tappa självinsikt ikapp med att manin trappas upp. Eller ner, vid svackor.
Det har jag sett så ofta på mitt jobb. Det tar oerhörd tid för dessa patienter att komma tillbaka efter ett skov. Hade de medicinerat korrekt så kan det värsta undvikas.

Just den där tappade självinsikten leder väl ofta till att de slutar med medicinen? För det går ju så bra ändå. Tills det är dags för pang bom krasch.

 

[Vallmo]

Just den där tappade självinsikten leder väl ofta till att de slutar med medicinen? För det går ju så bra ändå. Tills det är dags för pang bom krasch.

Ja tyvärr är det precis så. Därför är det jätteviktigt att de här personerna följs upp i öppenvården. Tyvärr har det skett en försämring där ( iaf där jag jobbar).

 

[Dentaku]

Precis så.
Dessutom tenderar bipolära personer tappa självinsikt ikapp med att manin trappas upp. Eller ner, vid svackor.
Det har jag sett så ofta på mitt jobb. Det tar oerhörd tid för dessa patienter att komma tillbaka efter ett skov. Hade de medicinerat korrekt så kan det värsta undvikas.

Och varje bipolärt skov ökar risken för skador på hjärnan som kan påverka de kognitiva funktionerna.

 

[Vallmo]

Och varje bipolärt skov ökar risken för skador på hjärnan som kan påverka de kognitiva funktionerna.

Ja, det är min erfarenhet också. Jag stämmer in i kören för samstämmighet.
Det blir tätare skov och sämre där emellan. Det är verkligen ingen rolig sjukdom alls.