Det är inte sant, eller till viss del osant.
En häst kan ha missat utbildningen av munnen under inridningen och tillbringat en halv livstid mot att betrakta bettet som fiende. Oavsett hur känslig ryttare han får kommer han att fortsätta förakta bettet.
Min nya filosofi är att hatar hästen bettet så låt den göra det.
En bra häst är en som förslåter och accepterar.
En dålig häst är gnällig och pipig.
Låt hästen vara som den är.
Vill man ha en bra häst (bra=tålmodig, förlåtande och välbalanserad) så får man köpa en ny.
Försök inte att få en dålig häst (dålig=gnällig, oförlåtande och obalanserad)till något den inte är
Måste säga att jag har lite svårt att ta till mig vad du skriver här. Min erfarenhet är en annan. Min häst tyckte mycket illa om allt vad bett hette när jag köpte henne. Hon tuggade, svängde tungan över, ryckte upp bettet och liksom attackerade det hela tiden. Det var inte möjligt att försöka få någon bra kommunikation den vägen. Detta ville inte jag acceptera. Jag provade mängder av olika bettmodeller tills jag hittade ett som hon var lugnare i munnen med. Detta bett utvecklade vi vår kommunikation med. Efter ett par års träning kan jag stoppa in i stort sett vad som helst i munnen på henne och hon är lika fin i munnen hela tiden. Från att ha varit en häst med en problemmun är hon nu ett praktexempel på häst med fin mun. Det är en stor förvandling, så man ska inte bara acceptera att det är som det är . Det kan bli väldigt annorlunda.
Min häst är inte den enda som gått från en krånglig mun till en mjuk och fin mun. Jag har sett många exempel på det.
Det är som om man skulle försöka förvandla mig till en elitidrottare, mission impossible.
Alla hästar kan såklart inte bli elithästar heller, men det betyder ju inte att de inte kan bli jättefina ridhästar. Det gäller att hitta diamanten i varje häst.