Lite pepp i uppbrott, tack.

[Pancakes]

Så igår bestämde jag och sambon att gå skilda vägar. Inga barn, inga gemensamma husdjur, vi bor i hyresrätt så det ska väl inte vara så förfärligt svårt rent praktiskt. Vi har inte haft det så bra, inte så dåligt egentligen heller, men det funkar liksom inte. Vi har nog båda varit på väg i tanken ett tag redan. Men nu när det gått ett tag landar det hos mig att jag kommer vara ensam ett tag framöver, vem vet hur länge. Jag upptäckte nu på morgonen att jag visst är mycket mer ledsen än jag trodde. Hästen är ofräsch sen länge, min ekonomi dålig, jag har inte så många kompisar på orten och idag ska jag tillbaka till ett jobb som mer eller mindre dunkade mig i väggen på bara ett par veckor och det känns inte som att jag hämtat mig under semestern.

Det är liksom först nu tårarna kommer, jag var helt fine när vi pratade om det igår. Jag tror jag sörjer att tvåsamheten inte längre kommer vara ett faktum mer än den här specifika partnern, att vara en av två är nog det som gjort att jag inte gett upp redan. Jag är rädd för att bli ensam, känna mig ensam. Ändå är det här uppbrottet inte så där hjärtskärande som de tidigare varit. Jag känner mig inte sårad eller lurad, bara ledsen nu på morgonen. Mycket mer ledsen än vad jag var beredd på.

 

[Saigon]

Har tyvärr inget vettigt att bidra med än en kram.

 

[Diabetikern]

Styrkekram till dig!

Man får vara ledsen. Uppbrott är alltid jobbiga hur goda vänner man än är och hur lätt det än går. Det är en stor ändring och man får ge sig själv lite tid att sörja.

Ta hand om dig själv och försök göra något bara för din skull. Små vardagslyx, allt som piggar upp och ger en skön känsla.

Har du möjlighet att byta jobb? Tänkte att det kanske kunde ge en ny start om ditt jobb påverkar dig så.

Önskar dig lycka till!

 

[athena_arabians]

@Pancakes: Även om uppbrottet skedde i samförstånd och inte var så dramatiskt måste man få sörja det ändå. Det är ju också en stor förändring att landa i, både praktiskt och mentalt. Ta det lugnt, ta hand om dig själv och låt dig känna det du känner.

*stor kram*

 

[pepp]

Så igår bestämde jag och sambon att gå skilda vägar. Inga barn, inga gemensamma husdjur, vi bor i hyresrätt så det ska väl inte vara så förfärligt svårt rent praktiskt. Vi har inte haft det så bra, inte så dåligt egentligen heller, men det funkar liksom inte. Vi har nog båda varit på väg i tanken ett tag redan. Men nu när det gått ett tag landar det hos mig att jag kommer vara ensam ett tag framöver, vem vet hur länge. Jag upptäckte nu på morgonen att jag visst är mycket mer ledsen än jag trodde. Hästen är ofräsch sen länge, min ekonomi dålig, jag har inte så många kompisar på orten och idag ska jag tillbaka till ett jobb som mer eller mindre dunkade mig i väggen på bara ett par veckor och det känns inte som att jag hämtat mig under semestern.

Det är liksom först nu tårarna kommer, jag var helt fine när vi pratade om det igår. Jag tror jag sörjer att tvåsamheten inte längre kommer vara ett faktum mer än den här specifika partnern, att vara en av två är nog det som gjort att jag inte gett upp redan. Jag är rädd för att bli ensam, känna mig ensam. Ändå är det här uppbrottet inte så där hjärtskärande som de tidigare varit. Jag känner mig inte sårad eller lurad, bara ledsen nu på morgonen. Mycket mer ledsen än vad jag var beredd på.

Skickar en kram.
Jag och exsambon gick isär för snart ett halvår sen. Tycker fortfarande det är tungt dessvärre, men innerst inne vet man ju att det är rätt beslut

 

[Alos]

Det är jobbigt men det går över tids nog. Men det är okej att vara ledsen. Använd de vänner du har. Kanske börja på någon ny aktivitet där att tänka på lite annat?

Med mitt ex var det jag som gjorde slut. Visste att det var rätt då han hade mer känslor för mig än jag för honom. Mina känslor hade svalnat. Men jag var väldigt ledsen i lång tid efter även om det var jag som gjorde slut. Det var otroligt jobbigt och för mig var det nog också ensamheten jag sörjde mer än just honom. Men det är också okej! Livet går vidare om du blir starkare av det även om det inte känns så just nu.

Stor kram

 

[Pancakes]

Tack allesammans!

Eftersom det var första dagen efter semestern idag dröjde det inte många minuter innan en kollega frågade hur semestern varit. Så japp, nu har jag gråtit på jobbet också. Tur jag har hunnit vara där några månader så de flesta vet att jag normalt sett är rätt pigg och glad. Av de fyra jag hittills pratat med har samtliga erbjudit sovplats om det behövs. Alltid skönt.

Det kommer väl gå lite i vågor och så får det vara. Jag är glad att jag inte känner mig totalt förkrossad och utan framtidsutsikter, även om jag inte är på en plats i livet som jag trivs särskilt bra med över lag. Jag försöker se det här som ett steg i rätt riktning att må bättre även om det kanske inte alltid verkar så nu. Jag har ju under våren vid tillfällen när det varit riktigt risigt redan kollat på lägenheter. Men det är ju ett stort steg från tanke till faktum.

Jag är lite rädd att vi har konsensus nu men att jag sen kommer bli bitter. Jag har en tendens att bli det. Jävligt bitter. Kände det lite redan igår kväll när han plötsligt hade skött hemmet på eget bevåg och faktiskt kommunicerade och inte bara satt vid datorn med hörlurarna på. Så dags liksom... Ni fattar.

 

[HotrodKitten]

Skickar först å främst en stärkande kram till dig @Pancakes ❤

Sen vill jag också säga att jag gick igenom det du går igenom nu i julas. På juldagen flyttade min exsambo ut ut lägenheten efter nästan 7 år tillsammans. Jag känner igen mig i så mycket av det du beskriver nu. På ett sätt är det skönt att det har hänt, på ett annat sätt är man orolig att det är fel beslut fast man egentligen vet att det är rätt, och på ett tredje sätt är man livrädd för framtiden.
Jag löste det hela genom att dricka rom och Cola i min ensamhet en fredag och kolla på gamla bilder från innan jag träffade killen i fråga. Inte så jättelyckat, men ändå skönt att få braka ihop totalt en smula.
Samma kväll, efter ett antal glas rom å Cola, hörde jag av mig till en gammal killkompis från förr. Vi började prata och typ två veckor senare träffades vi. Oj, vad kär jag blev! Mannen i mitt liv! Trodde jag..
En månad senare avslutade han det hela över telefon och då bröt jag ihop fullständigt.
Nu såhär i efterhand inser jag att den killen va mitt sätt att hantera uppbrottet på. En rebound-kille.
Med det vill jag säga att det finns liksom inga rätt och fel i hur man hanterar ett uppbrott. Blir du bitter, låt dig bli bitter, du behöver antagligen vara lite bitter. Det går över när du har läkt. För även om det var ett gemensamt beslut och man inte hade det bra, är det en livsomvändande grej som sätter igång saker i kroppen.

Och jag har hittat en ny kille (man är ju över 30 och barnalös, här spills ingen tid) som är allt jag någonsin önskat i en kille. Idag är jag sjukt glad att jag vågade gå igenom uppbrottet från sambon, för det innebar att jag hade möjlighet att träffa killen jag träffar idag. Och trots att min vår var den jobbigaste sedan jag hade min utmattningsdepression (Det var nära att jag hamnade där igen) kan jag idag känna att jag lätt skulle gå igenom det igen.
Det jag menar är att det må se jävligt tungt ut just nu, men saker och ting har en tendens till att fixa sig till slut. Och i slutändan är det värt det!

 

[Pancakes]

@HotrodKitten

Tack!

Det här med träffa ny är ju också ångest. Dels så är jag rätt kräsen, dels så träffar jag typ aldrig nytt folk (vårt umgänge har mest varit hans kompisar) och jag brukar ha lite panik i början. Känner sannerligen press från runtomkring också, barndomskompisarna har barn eller har väldigt snart och jag ska gå tillbaka till att vara själv. Egentligen, vem bryr sig? Men det kan vara svårt att låta bli att bry sig ibland.

Först och främst vill jag se till att flytta så snart det går. Känns som att jag redan nu vill börja packa kartonger så det kan hända så fort som möjligt. Men jag kanske få ha någonstans att flytta kartongerna till först.

 

[Pancakes]

Och nu vände det. Jag mår allmänt inte särskilt bra och då känns det alltid som att det bästa i livet redan har varit, så känns det nu. Med allt, inte bara sambogrejen.

Skrev till familjen. Samtliga svarade att det var så himla oväntat yada yada. Känns som en jäkligt konstig grej att skriva eftersom de träffat min sambo två gånger de senaste två månaderna. Före detta sambo... Nä, just nu är jag inte alls nöjd.

 

[HotrodKitten]

@Pancakes Låt det vara skit nu. Det ordnar sig. Om det är något jag lärt mig efter min utmattningsdepression så är det att det inte är bra att negligera känslor. Visst, det finns en gräns och man ska inte gräva ner sig fullständigt. Men acceptera att livet känns tungt nu. Jag tror det är en fas man måste gå igenom och bli inte "arg" på dig själv om du tycker att du verkar bli bitter eller ledsen. Du får känna precis hur du vill.

Med det sagt vill jag också säga att det verkar vara en ganska tråkig reaktion från familjen. Men å andra sidan blev de kanske chockade och inte riktigt visste vad de skulle svara. Låt det ligga och dra lite så kanske de kommer med bättre stöd sen

Och jag inser nu att mitt första inlägg kanske va lite okänsligt skrivet iom att jag tog upp det här med att jag träffat ny. Det va inte så jag menade, utan det jag menade var att vad skit man än drabbas av i livet är det allt som oftast något bra som kommer ut ur det i slutändan.
Och till det här med att träffa nån - försök stäng av press från omgivning och dig själv tills du känner att du är redo. Det löser sig ska du se

 

[Pancakes]

Kraschen är ett faktum. Gråter som en tok och vill ta tillbaka alltihop.

 

[MCP]

Kraschen är ett faktum. Gråter som en tok och vill ta tillbaka alltihop.

Har tyvärr inte så mycket mer att komma med än en kram
Och att tillåt dig själv att krascha lite, det får göra ont. När du vill tillbaka, minns att det finns en orsak till varför ni tog beslutet, det var knappast något som kom över en natt.

 

[lilstar]

Det är klart att du är ledsen. Att vara jättejätteledsen efter ett uppbrott är normalt och okej, även om det inte slutade skitdåligt och även om det var ett gemensamt beslut. Som du säger är det en stor trygghet som plötsligt är borta.

Tillåt dig själv att vara ledsen ett tag. För vissa tar det en vecka, för andra ett år. Under tiden som det blir bättre är det dags för dig att hitta din egen trygghet och din egen vardag. Hoppas du får eget boende snart så att du kan börja gå vidare.
Skönt att du har gråtit på jobbet förresten, då behöver du inte gå omkring och "vara stark"

 

[lady_vip]

Kraschen är ett faktum. Gråter som en tok och vill ta tillbaka alltihop.

Har du någon vän som kan komma till dig eller som du kan prata med på telefon?

Efter att jag lämnat mitt ex, där jag tänkt över uppbrottet länge och väl och till och med startat en buketråd om, kraschade jag en vecka efter. Som tur var var jag med mina vänner, de tröstade mig och sen dess har jag inte sörjt honom. Det tar tid, låt det ta tid. För mig hjälper det att lyssna på musik, rida, kolla på bra serier och träffa vänner, fundera på vad som kan hjälpa dig.

 

[Pancakes]

Jag pendlar lite mellan att vara arg för att han varit så dålig och att vara arg på mig själv för att jag inte sa något tidigare. Det är väl en naiv tanke att det hade gått att rädda då.

@lady_vip Normalt sett är stallet min räddning, men med hästen ofräsch är det ingen frizon från ånger längre. Har dessutom insett att jag nog måste byta stall, har förmodligen inte råd att stå kvar när jag flyttar. Var nära på att skriva "om"... Svårt att vänja sig vid tanken.

 

[HotrodKitten]

@Pancakes Ingen idé att älta "tänk om" fast jag förstår varför du gör det. Men i grund och botten är han den han är och du är den du är, och även om du hade sagt något tidigare ska det till väldigt mycket för att en person ska ändra sig.
Men, sen är det ju så att det här uppbrottet inte bara behöver vara slutet. Det är ju också början på något nytt. Och det nya vet du inte vad det har med sig, och då är det väldigt dumt att utgå ifrån att allt som kommer komma bara är skit. OM du nu måste flytta hästen tex KAN det ju vara så att du får en ny bästa vän för livet i nya stallet? Utgå inte ifrån att alla förändringar som kommer nu är av ondo, för det kan du omöjligt veta förrän efteråt. Och är de inte av ondo har du ju gått och oroat dig i onödan

Det är ju självklart jättetråkigt att du inte har en fräsch häst som stöd just nu. Det vet vi nog allihopa som har häst hur stor del av ens mående hästen har betydelse för. Jag bara hoppas för din skull att du kan hitta glädjeämnen i hästen och livet trots att allt känns väldigt tungt just nu ❤

 

[Lovisaleonora]

Kraschen är ett faktum. Gråter som en tok och vill ta tillbaka alltihop.

Så är det. Det är lättare att gå på i det kända, än gå ut i det okända. Men det är rätt beslut, annars hade du inte fattat beslutet.

Så länge du är med fel person, kommer du att vara hindrad att starta ditt liv med rätt person. Om det är i relation du vill vara. Att vara i fel relation är inte svaret på någon fråga alls.

Håll ut, det är en fas som går över.

 

[Lena Furberg]

Jag skickar en kram och en citat som jag ofta nämner i olika sammanhang:
-It´s the image in our minds which binds us to our lost treasures - but it is the loss that creates the image!

Det faktum att man mist något/någon, skapar ofta en image i ens inre som man kanske inte haft om man inte mist denne. Och det är en image man kanske inte ska ta på fullt allvar...

Men, visst är det tungt, sånt här. Och det går över - så småningom!

 

[Pancakes]

Det är kämpigt som fasen. Jag försöker resonera med mig själv utifrån allt här och allt jag har tänkt på innan, men samtidigt vill jag bara ha det som när det var sådär bra

Satt och ringde runt till massa hyresvärdar igår. Inte ett uns av framgång. Ska försöka på nytt imorgon när det är månadsskifte men de flesta hänvisar bara till sin bostadskö på nätet.