Jag har länge funderat på en sak, nämligen att barn inte får inkräkta på på förälderns liv i fråga om att "stjäla" tid.
När man skaffar en häst eller raggarbil, en Harley eller ett sommartorp säger man att det är så himla skoj och man fantiserar om hur mysigt det ska bli och är mycket angelägen om att det ska få ta en stor del av ens resurser i form av tid och pengar. Och anstränger sig verkligen för att ge utrymme för sin investering.
När man skaffar barn oroar man sig till stor del över hur man ska få tid att ta hand om barnen för att man måste pyssla med sina (viktigare) intressen...???
Förstår ni mitt tänk? Att ha barn är iofs ett livstidsåtagande,
men de år man behöver inskränka på sin person i form av att göra avkall på egna intressen gäller faktiskt "bara" medans barnen är relativt små, borde inte barnet vara ens främsta intresse under den perioden av ens liv?
Särskilt med tanke på att nästan alla barn tillbringar stora delar av dygnet på dagis/skola medans vi själva jobbar.
Jag vill inte moralisera men har reflekterat över att många verkar ovilliga att ge plats för ett barn och den tid det tar att ta hand om det
Inget säger ju att man måste ha barn, så varför måste man nödvändigtvis försöka tränga in dem i sitt redan pressade tidsschema?
Till saken hör är att jag inte förespråkar att det är mammans sak att ta hand om barnen, jag tycker att barn är en gemensam angelägenhet. Typ: Nu driver vi projektet familjen under några år, så fixar vi med annat sen...
Funderar // Smirk
När man skaffar en häst eller raggarbil, en Harley eller ett sommartorp säger man att det är så himla skoj och man fantiserar om hur mysigt det ska bli och är mycket angelägen om att det ska få ta en stor del av ens resurser i form av tid och pengar. Och anstränger sig verkligen för att ge utrymme för sin investering.
När man skaffar barn oroar man sig till stor del över hur man ska få tid att ta hand om barnen för att man måste pyssla med sina (viktigare) intressen...???
Förstår ni mitt tänk? Att ha barn är iofs ett livstidsåtagande,
men de år man behöver inskränka på sin person i form av att göra avkall på egna intressen gäller faktiskt "bara" medans barnen är relativt små, borde inte barnet vara ens främsta intresse under den perioden av ens liv?
Särskilt med tanke på att nästan alla barn tillbringar stora delar av dygnet på dagis/skola medans vi själva jobbar.
Jag vill inte moralisera men har reflekterat över att många verkar ovilliga att ge plats för ett barn och den tid det tar att ta hand om det
Inget säger ju att man måste ha barn, så varför måste man nödvändigtvis försöka tränga in dem i sitt redan pressade tidsschema?
Till saken hör är att jag inte förespråkar att det är mammans sak att ta hand om barnen, jag tycker att barn är en gemensam angelägenhet. Typ: Nu driver vi projektet familjen under några år, så fixar vi med annat sen...
Funderar // Smirk