Lek med grannar

[Roheryn]

Alltså, jag gillar inte barn egentligen. Alls! Inte förrän jag lärt känna dem och de visat sig vara trevliga personer. Så för min egen del känner jag likadant. Jag gillar att vara ifred i mitt hem!! Samtidigt är det ju mitt barns hem också och hon måste ju få leva sitt liv i sitt hem även när hon var liten.

Jo, jag håller med. Om båda delarna. Jag gillar (eller ogillar) mänskliga individer, liksom. Inte specifikt barn, medelålders eller någon annan grupp Och självklart fick min dotter också leva sitt liv och göra sin grej även som liten. Till all lycka är hon dock avkomma till två introverta föräldrar, så något extremt socialt barn var hon inte.

Mitt barn måste ju också få ha ett socialt liv. Jag vill ju att mitt barn ska ha vänner och knyta livslånga vänskapsband. Då kostar det mig lite i form av en viss sorts lugn och ro. Den biten är ändå minimal jämfört med allt annat det kostat/kostar att ha barn! Men samtidigt så fick jag också mer lugn och ro. Istället för ett barn hemma som hade tråkigt så var hon ute och lekte med vänner och kunde gå dit själv eller så kom kompisar hit utan att jag behövde rodda i det eller planera nåt. Istället för att jag skulle behöva följa henne till vänner (cykla eller köra bil) så gick hon dit själv och jag kunde ägna mig åt annat. Så det blev liksom lite mer lugn och ro. Men kompisen som bara öppnade dörren (när hon var 7-8 år gammal) och kom in och frågade om det gick att leka fick vänligt förklarat för sig att jag vill att hon ringer på dörren först. Den flickan är nu min dotters allra bästa kompis och guld värd! Så bra kompis!

Jo, visst kostar det att ha barn både ekonomiskt och på andra sätt. Jag är bl.a. stolt över att ha orkat ordna BARNKALAS (helvetet på jorden enligt mig) i vårt hem utan att bli varken galen eller arg!

Vi hade en sån där lite gränslös grannunge som gärna kom över till oss, och hon fick också veta att man inte oinbjuden leker i andras trädgårdar eller kliver in utan att knacka. Tyvärr så kastade hon en sten på min bil, vilket resulterade i en trasig bakruta, och jag tror hon kände sig skyldig för det blev inte lika intressant efter det att vara hos oss.

Jag tror att det gav min dotter mycket att från tidig ålder ha den friheten det gav. Det gav ju mig frihet också. Mycket bättre att ha kompisarna så nära att barnen kan gå till varandra själv än att behöva köra varje gång de ska leka! Jag hade blivit tokig om jag bott så att jag tvungen att köra barnet varje gång hon ville leka med kompis. Jag kunde i lugn och ro sköta mitt och dottern skötte sitt trygg i att jag var hemma om hon behövde mig.

Jag körde ju dottern hit och dit ända tills hon började högstadiet och det funkade ju det med
För oss blev det lite omvända världen - första gången i livet hon fick gångavstånd till skolan var när hon började på gymnasiet (och vi hade flyttat)!

 

[Lingon]

Så är det ju! Och jag är glad att det fungerar bra för vissa, lika glad som jag är att det inte förekom hos oss! Illa nog att det kom vuxna och knackade på för fika med föräldrarna.

Varför skulle det var obehagligt för dig om dina vänner (som jag antar att du tyckte om) kom och knackade på för att fråga om du ville leka istället för att ringa innan? En sak om främmande barn ringde på men det har iaf aldrig hänt här trots att många barn knackat på genom åren. Men det var ju alltid barn som min dotter var kompis med även om jag inte alltid visste vilka de var första gången de knackade på. Hon träffade dem på lekplatsen här utanför och berättade sen för mig vad de hette och vilket nummer de bodde på. Hon har autism och tycker att det sociala är jobbigt så jag ska faktiskt fråga henne om hon upplevde det som obehagligt. Men jag tvivlar på det m.t.p. att hon själv gick och ringde på hos kompisar. Med facit i hand med de vi vet nu om hur hon fungerar så är jag extra glad att vi bor på det här sättet för jag tror att det har hjälpt henne jättemycket socialt plus gett henne hennes bästa vän. Men hon var sällan (aldrig?) den som tog första kontakten men lekte gärna med de som tog kontakt med henne. Jag tror att hon alltid upplevt det som jobbigare att ringa och fråga om det går att leka än att springa dit och knacka på faktiskt. Ringa fick jag gärna göra åt henne när hon var liten och bestämma åt henne om hon skulle träffa nån som inte bodde här på området. Men jag ska faktiskt fråga henne och höra hur hon upplevde det.

 

[Sedna]

Det kan ju slumpa sig så att det finns tre hus som ligger nära varandra och att det i de tre husen bor barn i samma ålder. Men sannolikheten är nog störst i mellanområdena. Som inte är stadscentrum eller landsbygd. Som här där barnen kan röra sig över stora områden utan att gå över en enda bilväg. Sånt finns knappt varken på landet eller i centrum.

Ja och det är störst sannolikhet i nybyggda områden med småhus som attraherar barnfamiljer.

Vi bor i den typen av område, utan genomfartstrafik och där alla gator ligger som återvändsgator mot en stor allmänning. Superbra när man har barn, men eftersom husen nu stått i 70 år så är det stor spridning på generationerna. I nybyggda områden kan det bli hög koncentration av barnfamiljer.

 

[Lingon]

Jo, jag håller med. Om båda delarna. Jag gillar (eller ogillar) mänskliga individer, liksom. Inte specifikt barn, medelålders eller någon annan grupp Och självklart fick min dotter också leva sitt liv och göra sin grej även som liten. Till all lycka är hon dock avkomma till två introverta föräldrar, så något extremt socialt barn var hon inte.

Jo, visst kostar det att ha barn både ekonomiskt och på andra sätt. Jag är bl.a. stolt över att ha orkat ordna BARNKALAS (helvetet på jorden enligt mig) i vårt hem utan att bli varken galen eller arg!

Vi hade en sån där lite gränslös grannunge som gärna kom över till oss, och hon fick också veta att man inte oinbjuden leker i andras trädgårdar eller kliver in utan att knacka. Tyvärr så kastade hon en sten på min bil, vilket resulterade i en trasig bakruta, och jag tror hon kände sig skyldig för det blev inte lika intressant efter det att vara hos oss.


Jag körde ju dottern hit och dit ända tills hon började högstadiet och det funkade ju det med
För oss blev det lite omvända världen - första gången i livet hon fick gångavstånd till skolan var när hon började på gymnasiet (och vi hade flyttat)!

Barnkalas är gräsliga!! Fullständigt vidriga tillställningar! Vi undvek att anordna det hemma. Men de vi anordnade på en lokal var hemska! Bara en massa barn som sprang runt och skrek. Dottern tyckte inte riktigt om det heller. Så vi ändrade och anordnade det en gång på ett lekland. Gräsliga men enkla två timmar.

Ett kalas var underbart!! På Tropikariet i Helsingborg. För er som bor i närheten kan jag rekommendera det! Rätt dyrt så inget man bjuder hela klassen på. Men vi hade sex barn på kalaset och första timmen var en guidad tur på Tropikariet innan de öppnade för ällmänheten. Jättebra guide som såg till att barnen var lugna, tysta och lyssnade på vad han berättade om bevarande av djur och natur medan han visade dem djuren. Sen fick de klappa några djur. De fick klappa några extra än andra brukar få göra för de var så lugna och stillsamma. Sen andra timmen var det korv och glass i restaurangen. Bästa kalaset enligt både oss och dottern som avskyr skrikande barn!

 

[Roheryn]

Barnkalas är gräsliga!! Fullständigt vidriga tillställningar! Vi undvek att anordna det hemma. Men de vi anordnade på en lokal var hemska! Bara en massa barn som sprang runt och skrek. Dottern tyckte inte riktigt om det heller. Så vi ändrade och anordnade det en gång på ett lekland. Gräsliga men enkla två timmar.

Ett kalas var underbart!! På Tropikariet i Helsingborg. För er som bor i närheten kan jag rekommendera det! Rätt dyrt så inget man bjuder hela klassen på. Men vi hade sex barn på kalaset och första timmen var en guidad tur på Tropikariet innan de öppnade för ällmänheten. Jättebra guide som såg till att barnen var lugna, tysta och lyssnade på vad han berättade om bevarande av djur och natur medan han visade dem djuren. Sen fick de klappa några djur. De fick klappa några extra än andra brukar få göra för de var så lugna och stillsamma. Sen andra timmen var det korv och glass i restaurangen. Bästa kalaset enligt både oss och dottern som avskyr skrikande barn!

Åh, tropikariet lät fantastiskt! Nu är dottern alldeles för stor för barnkalas (läs vuxen ) men tropikariet gillar hon ändå! Tyvärr bodde vi inte så nära Hbg när hon var liten, så var aldrig aktuellt. Vi har haft både hemska och mindre hemska kalas, både hemma och borta. Bäst var nog faktiskt Halloween-kalaset som vi ordnade hemma. Sjukt mycket jobb, men jag tyckte det var roligt med ett tema och dottern fyller år i början på november, så ganska givet val!

 

[Sel]

Varför skulle det var obehagligt för dig om dina vänner (som jag antar att du tyckte om) kom och knackade på för att fråga om du ville leka istället för att ringa innan? En sak om främmande barn ringde på men det har iaf aldrig hänt här trots att många barn knackat på genom åren. Men det var ju alltid barn som min dotter var kompis med även om jag inte alltid visste vilka de var första gången de knackade på. Hon träffade dem på lekplatsen här utanför och berättade sen för mig vad de hette och vilket nummer de bodde på. Hon har autism och tycker att det sociala är jobbigt så jag ska faktiskt fråga henne om hon upplevde det som obehagligt. Men jag tvivlar på det m.t.p. att hon själv gick och ringde på hos kompisar. Med facit i hand med de vi vet nu om hur hon fungerar så är jag extra glad att vi bor på det här sättet för jag tror att det har hjälpt henne jättemycket socialt plus gett henne hennes bästa vän. Men hon var sällan (aldrig?) den som tog första kontakten men lekte gärna med de som tog kontakt med henne. Jag tror att hon alltid upplevt det som jobbigare att ringa och fråga om det går att leka än att springa dit och knacka på faktiskt. Ringa fick jag gärna göra åt henne när hon var liten och bestämma åt henne om hon skulle träffa nån som inte bodde här på området. Men jag ska faktiskt fråga henne och höra hur hon upplevde det.

För att jag inte hade fått utrymme att säga nej. Står någon i farstun och glad i hågen ber om att få leka vore det jättesvårt att neka dem rätt i ansiktet (Jag har i alla fall alltid känt så och burit milt våld på mig själv för att inte göra andra ledsna och besvikna) Frågades det på skolan kunde jag ursäkta mig med att jag måste fråga föräldrarna - detsamma i telefon. Skulle jag varit tvungen att fråga mitt framför kompisen vore det svårt att samtidigt be föräldern kliva in och neka.

Som liten skedde nog nästan alla "lekträffar" genom att vi pratade ihop oss på skolan, sedan blandades föräldrarna in. Det var ytterst sällan någon "helt plötsligt" bara ringde utan då hade man oftast initierat umgänget innan. Barn emellan.

Barn är ju olika. Är dottern din glad och själv springer runt och knackar på tycker hon ju säkert att det funkar, och om det andra barnet gör likadant är det uppenbarligen i samförstånd.

 

[Lingon]

För att jag inte hade fått utrymme att säga nej. Står någon i farstun och glad i hågen ber om att få leka vore det jättesvårt att neka dem rätt i ansiktet (Jag har i alla fall alltid känt så och burit milt våld på mig själv för att inte göra andra ledsna och besvikna) Frågades det på skolan kunde jag ursäkta mig med att jag måste fråga föräldrarna - detsamma i telefon. Skulle jag varit tvungen att fråga mitt framför kompisen vore det svårt att samtidigt be föräldern säga kliva in och neka.

Som liten skedde nog nästan alla "lekträffar" genom att vi pratade ihop oss på skolan, sedan blandades föräldrarna in. Det var ytterst sällan någon "helt plötsligt" bara ringde utan då hade man oftast initierat umgänget innan. Barn emellan.

Barn är ju olika. Är dottern din glad och själv springer runt och knackar på tycker hon ju säkert att det funkar, och om det andra barnet gör likadant är det uppenbarligen i samförstånd.

Det hände här då och då att någon sa nej för att de var trötta, för att de redan hade en kompis där eller nåt annat. Ingen konstigt med det. Min dotter sa också nej ibland av bl.a. de anledningarna.

 

[Sel]

Det hände här då och då att någon sa nej för att de var trötta, för att de redan hade en kompis där eller nåt annat. Ingen konstigt med det. Min dotter sa också nej ibland av bl.a. de anledningarna.

Fast alla barn kanske inte har såpass mycket skinn på näsan. Jag hade aldrig kunnat göra det.

 

[skiesabove]

Fast alla barn kanske inte har såpass mycket skinn på näsan. Jag hade aldrig kunnat göra det.

Men har ditt barn nog med skinn på näsan för det?

Jag tänker att vi ska vara försiktiga med gränsen mellan att vara inkännande och förstående vs. att projicera oss själva på barnen.

 

[Lingon]

Fast alla barn kanske inte har såpass mycket skinn på näsan. Jag hade aldrig kunnat göra det.

Det är ju sånt föräldrarna får hjälpa till med. Vi fångade ibland upp det och lärde vår dotter att det är ok att säga nej för att man är för trött. Det är en otroligt viktig sak att lära sig i livet. Ju tidigare desto bättre!

 

[Sel]

Men har ditt barn nog med skinn på näsan för det?

Jag tänker att vi ska vara försiktiga med gränsen mellan att vara inkännande och förstående vs. att projicera oss själva på barnen.

Jag har inga barn, jag har bara varit ett. Har hela tiden skrivit att det hade varit en otrevlig situation för Mig som barn (och för mig som vuxen om jag Haft barn, men det hade jag väl fått leva med i så fall) och att det aldrig förekom när jag växte upp.

 

[Sel]

Det är ju sånt föräldrarna får hjälpa till med. Vi fångade ibland upp det och lärde vår dotter att det är ok att säga nej för att man är för trött. Det är en otroligt viktig sak att lära sig i livet. Ju tidigare desto bättre!

Såklart! Vissa personligheter kommer aldrig riktigt dit dock. Vi ser ju även vuxna som bär våld på sig själva för att inte göra familj eller medarbetare (eller samhället) besvikna. Jättevanligt.

 

[IngelaH]

Skulle barn på landet "ringa varandra" i större utsträckning än barn i stan gör? Varför då?

Vet iofs inte vad din definition av stan/landet är men jag bor i ett radhusområde en bit utanför vår största stad och här knackar barn på dörren var och varannan dag

Vi bodde i Närkes Kil, som är landsbygd, vars förskola, skola upptog 4*4 mil med 1700 personer sammanslagt. I byn där jag bodde fanns det 30 hus... varav 6-7 barnfamiljer. Och vad jag vet upptar denna landsbygd idag cirka 2000 personer sammanlagt. De flesta barnfamiljer jag känner och umgås med idag, bor på landet springer mellan husen går in och ropar på kompisen går ut och leker och så vidare, så jag ber om ursäkt jag vet inte exakt hur det är i stan. Men jag måste säga att jag ser inte många barn i området som går in i portarna, öppnar dörren utan att ringa på och ropar på kompisen, eller ringer på dörren eller telefonen och ber kompisen att komma ut och leka.

På den tiden jag växte upp fanns inte mobiltelefon, utan då hade vi väggfast telefon med nummerskiva. Idag vet jag knappt hushåll med väggfasta telefoner, utan alla vuxna och många barn över 10 år, har mobiltelefoner. Men det har inte alla barn. Utan idag, måste barnen oftast be sina föräldrar att de ringer, till kompisen och frågar om de vill hitta på något.

Jag ber om ursäkt, för att jag är otydlig.

Och nej, jag har inga egna barn, men varit extramorsa och kontaktmorsa... och är utbildad fritidspedagog och har sett mycket under mina år. Och självklart är det inte jämförbart med att vara förälder själv. Så förlåt att jag la mig i tråden. Jag ska genast lämna.

 

[Lingon]

Såklart! Vissa personligheter kommer aldrig riktigt dit dock. Vi ser ju även vuxna som bär våld på sig själva för att inte göra familj eller medarbetare (eller samhället) besvikna. Jättevanligt.

Därför är det väldigt viktigt att man får börja träna på det i tidig ålder. Jag ser det som en väldigt viktig sak för alla människor att lära sig att vara bekväma med. Nä, många kommer aldrig hela vägen dit men med träning kommer man längre än vad man gjort annars. Jag tyckte också att det var bra för min dotter att få höra ett "nej, jag är trött" från kompisen för då fick hon dels lära sig att hantera att kompisar säger nej ibland och se att det faktiskt är ok att hon också gör det ibland.

 

[Sel]

Därför är det väldigt viktigt att man får börja träna på det i tidig ålder. Jag ser det som en väldigt viktig sak för alla människor att lära sig att vara bekväma med. Nä, många kommer aldrig hela vägen dit men med träning kommer man längre än vad man gjort annars. Jag tyckte också att det var bra för min dotter att få höra ett "nej, jag är trött" från kompisen för då fick hon dels lära sig att hantera att kompisar säger nej ibland och se att det faktiskt är ok att hon också gör det ibland.

Visst är det jättebra! Skönt att höra.
Jag tyckte bara att det var himla skönt att ha en eventuell ursäkt att vila mig mot. "Jag vill inte leka" kan snabbt misstolkas av andra barn som "med dig." vilket också var sanning ibland.

Men som sagt har jag inga barn och ska aldrig några ha, jag fick bara skrämselhicka av att höra att det är/var vanligt att barnen springer runt och knackar dörr.

 

[Roheryn]

Fast alla barn kanske inte har såpass mycket skinn på näsan. Jag hade aldrig kunnat göra det.

Jag försökte säga nej en gång när en kompis ringde. Det blev värsta kalabaliken - kompisen jätteledsen och mamma fick mig att ringa upp igen och säga att det visst gick bra att leka.... Och vi var inte jättesmå utan i tidig mellanstadieålder. Den vänskapen fick sig en törn från båda håll då, kan jag säga.

 

[Sel]

Jag försökte säga nej en gång när en kompis ringde. Det blev värsta kalabaliken - kompisen jätteledsen och mamma fick mig att ringa upp igen och säga att det visst gick bra att leka.... Och vi var inte jättesmå utan i tidig mellanstadieålder. Den vänskapen fick sig en törn från båda håll då, kan jag säga.

Jag vet flera vänner från barndomen som också skulle ha reagerat liknande, alltså sade jag altid ja om någon förälder inte kunde backa upp. Det var tryggt att kunna säga "Kanske, men jag måste fråga först.".

 

[soom]

Kan du följa med henne och knacka ? Min dotter är ganska blyg innan hon lärt känna folk, jag har hjälpt henne etablera kontakterna.

Njae, knacka på hos okända känns sådär, påträngande liksom. Däremot kommer jag hjälpa henne ta kontakt med barn vi ser ute, för den hjälpen behöver hon. Om dom bara kan vara ute nån gång.

Finns det inga gruppaktiviteter och liknande där det går haka på och lära känna både barnen och föräldrarna bättre så att det går planera umgänge? Min erfarenhet av små byar är att man inte bara springer och knackar dörr för lek om folk inte är ute.

Barnaktiviteter finns det bara i centralorten. Här finns en del andra aktiviteter, majoriteten lockar dock en något äldre målgrupp (pensionärer). Snart är det midsommarfirande som vi tänkte gå på. Har aldrig varit där så vet inte hur det brukar vara, men hoppas på många barn (det här är ett ganska nytt behov hos dottern och själv har jag inget sådant behov)

Är hennes sug "bara" att leka eller mer specifikt att gå och knacka på hos någon som bor nära för att leka? Jag tänker att man kan initiera kontakt på olika sätt - kanske är det lättare att för er som föräldrar börja med de vuxna i något sammanhang? Så att ni får en känsla för familjerna och vad de skulle vara intresserade av? Det är ju - rent krasst - inte självklart att ett barn vill leka med ett annat barn för att de är i samma ålder och då kanske det kan vara klokt att "pejla läget" lite först?

Suget är specifikt lek med nån som hon kan gå till, helst själv. Spontant, utan att det måste styras upp av vuxna.
Lek i allmänhet också förstås, men det är enklare att tillgodose (om än inte i önskad utsträckning, omättligt just nu).
Det är en god tanke men jag vet inte riktigt hur jag hittar det sammanhanget, de vuxna är lika osynliga som barnen. Var på bygdeföreningens fixardag i hopp om just detta, men det var pensionärerna som var där.

Hur gammalt är barnet?

För att det ska lossna med leklandet så tänker jag att det behövs i alla fall en vän som barnet känner bättre, antingen genom förskola/skola eller att ni föräldrar styr upp gemensamt med andra föräldrar.

Så har det då fungerat för mitt barn att en kompisrelation leder vidare till fler och sedan är de ett helt gäng där inte all kände varandra från början.

5 år. Ja, jag styr gärna upp om jag bara kan få kontakt. Vi har bjudit in till lekträff på lekplatsen, det kom två barn som hon fortsatt leker med, tyvärr bor ingen av dem i byn utan utanför. De känner heller inte fler barn här. Kommer bjuda till lekträff igen, men känner mig lite uppgiven.

Är de aldrig på lekplatserna? Det är där min dotter har träffat de barn som bor i området. Sen har de visat varandra var de bor och börjat springa hem till varandra och knacka på. Så trist att det inte rör sig barn ute där ni bor.

Här vimlar det av barn! Och de som har barn i yngre ålder nu är superengagerade! Vid två tillfällen de senaste månaderna är det nån förälder som satt upp en rätt stor hoppborg (inkl. rutchkana) på stora lekplatsen åt barnen. Det är alltid ett gäng ungar som leker där. Supermysigt! Förutom nu på sommaren när de har sommarlov och får vara ute länge och väsnas till nästan kl. 23 och jag vill sova med öppet fönster... Men det är sånt man får ta när valt att bo precis vid en större lekplats.

Nej, åtminstone inte när vi är där. Och det är vi flera gånger i veckan. Men det vimlar inte direkt av barn här, framförallt behöver många en vuxen med sig för att ta sig dit.

 

[skiesabove]

Njae, knacka på hos okända känns sådär, påträngande liksom. Däremot kommer jag hjälpa henne ta kontakt med barn vi ser ute, för den hjälpen behöver hon. Om dom bara kan vara ute nån gång.

Ja alltså jag antog att ni vet vilka som bor vars och att det redan hejats utomhus. Jag skulle inte hellre knacka på hos någon jag inte hejat på utomhus först.

Är ni nyinflyttade? Bor några från förskolan i närheten?

5 år är inte så mycket, när min dotter var så liten följde jag fortfarande med på lekdejterna. Runt 6 år följde jag henne till dörren. Vid 7 började hon gå runt själv.

 

[Sedna]

5 år. Ja, jag styr gärna upp om jag bara kan få kontakt. Vi har bjudit in till lekträff på lekplatsen, det kom två barn som hon fortsatt leker med, tyvärr bor ingen av dem i byn utan utanför. De känner heller inte fler barn här. Kommer bjuda till lekträff igen, men känner mig lite uppgiven.

5-åringar är ändå ganska små. En del 5-åringar, som din, kan vara redo att leka med kompisar på det sättet, men många är inte riktigt där än. Att som 5-åring behövs vuxet sällskap ser jag som helt normalt.

Sedan kan det lossna i skolåldern från 6-7 år. Barn blir då generellt mer självständiga och har dessutom ett allt större behov av kompisar och just stabila kompisrelationer.

Vad grundar sig behovet av att gå själv till kompisar i? När uppstod det och varifrån kommer det? ”Att gå själv till kompisar” låter för mig mer som en idé än ett faktiskt behov hos en 5-åring, men idén kan ju komma någonstans ifrån? Låter som Bullerbyn.