Hur får man barn att leka hemma?

[Lingon]

Fast du var ett barn som tjatade, så varför är din mamma ett bra exempel på hur man ska lära sina barn?

Jag menar att målet är att ge barnen verktyg så att de inte tjatar på någon, det ska inte vara personen som avgör (vilket det är med tjat) utan frågan utifrån sakargument. Vet barnen varför vi inte äter godis på vardagar så tjatar de inte på någon om godis.

Att man lär barnen vilka frågor som är förhandlingsbara och inte istället för att man bara lär barnen hur kompromisslös man själv är.

Jag tjatade aldrig på mamma. Det lönade sig inte. Pappa tjatade jag på eftersom det lönade sig.

 

[Sedna]

Jag tjatade aldrig på mamma. Det lönade sig inte. Pappa tjatade jag på eftersom det lönade sig.

Men då lärde du dig att frågan var beroende av vem du frågade. Jag vill inte att min barn ska tjata på någon. De ska inte tjata på mig, inte på pappa, farmor, lärare, idrottstränare. Ingen ska behöva höra tjat. Så de får verktyg att förhålla sig till frågor istället för att ta till tjat som ett alternativ (verktygen är att argumentera, lyssna in, kompromissa, respektera).

 

[Lingon]

Men då lärde du dig att frågan var beroende av vem du frågade. Jag vill inte att min barn ska tjata på någon. De ska inte tjata på mig, inte på pappa, farmor, lärare, idrottstränare. Ingen ska behöva höra tjat. Så de får verktyg att förhålla sig till frågor istället för att ta till tjat som ett alternativ (verktygen är att argumentera, lyssna in, kompromissa, respektera).

Mitt svar var till en som skrev "Och ibland blir det ändå bara tjat tjat tjat tills jag kommer". I ett sånt läge har barnen bara lärt sig en sak: att det lönar sig att tjata.

 

[MML]

Mitt svar var till en som skrev "Och ibland blir det ändå bara tjat tjat tjat tills jag kommer". I ett sånt läge har barnen bara lärt sig en sak: att det lönar sig att tjata.

Men var inte det vad du också lärde dig? Det lönade sig att tjata på din pappa.

 

[MML]

Jag håller med de som skrivit om att man inte vill lära barnen att nej alltid är nej, utan att man hellre vill lära barnen att argumentera för sin sak, lyssna på andras perspektiv, och förstå varför man i bland får ett nej.

Min grundtanke är, och har alltid varit, att jag inte vill ha "lydiga" barn. Att "lyda" handlar i regel om att göra som man blir tillsagd, bara för att den som bestämmer säger så. Det tror jag inte på. Jag tror på att man gör som andra säger, för att man förstår varför de säger som de gör och varför man får eller inte får göra det man vill.

Med det sagt så är jag också övertygad om att det är nyttigt för barn att "ha tråkigt" i bland! Jag tror också att det är nyttigt för barn att få leka mycket, och vissa barn behöver mer hjälp i att leka fantasilekar och rollspelslekar än andra barn. Där kan föräldrar vara en väldigt värdefull tillgång.

 

[Lingon]

Men var inte det vad du också lärde dig? Det lönade sig att tjata på din pappa.

Ja, det var ju dumt att pappa lärde mig det. Jag tjatade aldrig på mamma. Å andra sidan sa hon aldrig nej om hon inte menade det. Hon sa aldrig nej per automatik som jag upplever att många gör. Många sätter i system att säga nej utan att ha tänkt igenom det, sen ändrar de sig och låter barnen tjata sig till ett ja. Det handlar alltså inte om att barnen kommit med bra argument. Jag kan också ändra mig för bra argument. Men aldrig för tjat.

Om mitt barn vill leka med mig men jag är upptagen så kan jag ju säga att jag kan leka efter att jag avslutat det jag håller på med. Om barnet inte accepterar det och väntar på att jag ska bli klar utan börjar tjata så kommer jag förklara för barnet att pga att hon tjatat så kommer jag inte leka med henne efter att jag är klar med det jag håller på med. Vi får leka en annan gång istället.

 

[Imogen]

Nä, om ett nej är ett nej så lär sig barnet att man menar vad man säger och låter bli att tjata. Jag vet det eftersom jag och mitt syskon var de där barnen som vars mamma var precis så konsekvent. Ett nej blev aldrig ett ja. Däremot så sa hon aldrig nej om hon inte menade det. Därför behövde hon inte backa från det. Pappa däremot kunde man tjata sig till det man ville. Så pappa tjatade jag på en hel del. Men aldrig mamma eftersom det inte lönade sig. "Mamma, kan jag få godis?" "Nä, du får vänta till helgen". Ok, då var det så. Bara att acceptera.

Men är det en relation du vill ha till ditt barn att om du säger nej till något så ska barnet ha det inpräntat att du kommer aldrig ändra dig oavsett vad så det är bara att ge upp direkt?

 

[Lingon]

Men är det en relation du vill ha till ditt barn att om du säger nej till något så ska barnet ha det inpräntat att du kommer aldrig ändra dig oavsett vad så det är bara att ge upp direkt?

Jag vill att mitt barn ska kunna lita på att det jag säger är genomtänkt. Om man konstant slänger ur sig saker som man sen ändrar på, vad skickar det för signaler?

Jag vill inte lära mitt barn att det lönar sig att tjata. Bra argument lönar sig. Tjat gör det inte. Det verkar som att en del här har förväxlat de två.

 

[zassoo]

Om mitt barn vill leka med mig men jag är upptagen så kan jag ju säga att jag kan leka efter att jag avslutat det jag håller på med. Om barnet inte accepterar det och väntar på att jag ska bli klar utan börjar tjata så kommer jag förklara för barnet att pga att hon tjatat så kommer jag inte leka med henne efter att jag är klar med det jag håller på med. Vi får leka en annan gång istället.

Och för mig låter detta inte ett dugg eftersträvansvärt. Att lova sitt barn att man kommer umgås och sen ändra sig för att barnet hade fel beteende.

 

[MML]

Ja, det var ju dumt att pappa lärde mig det. Jag tjatade aldrig på mamma. Å andra sidan sa hon aldrig nej om hon inte menade det. Hon sa aldrig nej per automatik som jag upplever att många gör. Många sätter i system att säga nej utan att ha tänkt igenom det, sen ändrar de sig och låter barnen tjata sig till ett ja. Det handlar alltså inte om att barnen kommit med bra argument. Jag kan också ändra mig för bra argument. Men aldrig för tjat.

Gör inte ett sådant resonemang att alla människor runt barnet behöver visa att "Just mig lönar det sig inte att tjata på" för att slippa tjat? Alternativt att barnet lär sig att avgöra vilka människor hen kan tjata på för att få sin vilja igenom. Det skulle jag inte vilja lära mitt barn, i alla fall. Jag tycker att det låter som att ett sådant tankesätt snarare främjar tjat, än tvärt om. Fast kanske inte på just den personen som aldrig ändrar ett nej.

Om mitt barn vill leka med mig men jag är upptagen så kan jag ju säga att jag kan leka efter att jag avslutat det jag håller på med. Om barnet inte accepterar det och väntar på att jag ska bli klar utan börjar tjata så kommer jag förklara för barnet att pga att hon tjatat så kommer jag inte leka med henne efter att jag är klar med det jag håller på med. Vi får leka en annan gång istället.

Hur stämmer det överens med det här, som du skrev i ett annat inlägg?

Jag vill att mitt barn ska kunna lita på att det jag säger är genomtänkt. Om man konstant slänger ur sig saker som man sen ändrar på, vad skickar det för signaler?

Det beror förstås på ålder och mognad hos barnet, men här handlar det väl om ganska små barn som kanske tycker att det är en halv evighet att vänta på att mamma ska städa klart i köket innan hon kan leka. Om barnet tjatar (uttrycker frustration för att det tar så lång tid) så ändrar mamma sig och vill inte längre leka. Vad skickar det för signaler till barnet?

Jag tänker att det kan skicka signaler om att mamma vill leka så länge man "är snäll" och "lyder", men om man "är jobbig" (tjatar, tycker att det tar jättelång tid, tappar tålamodet för att man är liten) så vill inte mamma leka med en längre. Kan inte det ge signaler om att få ta del av mammas tid är villkorat till att "bete sig"?

Jag tycker att det kan vara en svår balansgång mellan att beteende får konsekvenser, och att ge dubbla signaler till barnet.

 

[Imogen]

Jag vill att mitt barn ska kunna lita på att det jag säger är genomtänkt. Om man konstant slänger ur sig saker som man sen ändrar på, vad skickar det för signaler?

Jag vill inte lära mitt barn att det lönar sig att tjata. Bra argument lönar sig. Tjat gör det inte. Det verkar som att en del här har förväxlat de två.

Fast det är väl ändå två helt olika saker att aldrig ändra sig, respektive att säga ogenomtänkta saker. Sen vet jag inte vad som är fel med det? Jag säger mindre genomtänkta saker säkert varje dag, sen inser man att det var ju inte det bästa och så ändrar man sig lite. Är väl inte konstigare än så. Att enbart säga saker till sina barn som är så genomtänkta att man vet att man aldrig kommer ändra sig låter både besvärligt och som en tråkig relation.

Ja tjat och bra argument är två olika saker. Jag har aldrig påstått att jag anser att tjat (i bemärkelsen upprepa samma sak gång på gång på gång oavsett vilket svar man får ska "löna sig". Det jag svarade på var dina påståenden om att man som förälder alltid måste stå fast vid sitt nej och att ett nej aldrig kan bli ett ja, för då får man barn som tjatar. Tvärtom är jag också av uppfattningen som @Sedna skrev att den inställningen bjuder in till tjat. Att du och din syster tjatade på er pappa istället för på er mamma för att det var lättare är ju väldigt typiskt. Men skapades lika mycket av er mamma som er pappa.

 

[Imogen]

Gör inte ett sådant resonemang att alla människor runt barnet behöver visa att "Just mig lönar det sig inte att tjata på" för att slippa tjat? Alternativt att barnet lär sig att avgöra vilka människor hen kan tjata på för att få sin vilja igenom. Det skulle jag inte vilja lära mitt barn, i alla fall. Jag tycker att det låter som att ett sådant tankesätt snarare främjar tjat, än tvärt om. Fast kanske inte på just den personen som aldrig ändrar ett nej.

Det låter ju som lite snudd på mardröm att alla människor runt ett barn är orubbliga väggar med inställningen "ett nej är ett nej jag kommer aldrig att ändra mig". Jag tror inte heller att det funkar. Om en förälder är mer lättövertalad än den andra, så väljer barnet den föräldern, men om båda föräldrarna är väggar så kommer inte tjatet försvinna, någonstans pyser det ut. Barnet har ett behov och behöver verktyg att hantera behovet (som givetvis inte är samma sak som att alltid få som man vill)

Och det behöver inte kopplas till person utan kan även vara till ämne. Jag har några saker som jag i princip alltid säger nej till, medan barnens pappa kan säga ja till samma saker ibland. Barnen frågar aldrig mig om de här sakerna utan väljer att fråga sin pappa. Är han inte hemma så frågar de inte alls. Men att det är såhär gällande dessa saker innebär inte att jag på något sätt inbillar mig att om pappa också alltid sagt nej så hade de aldrig frågat någon av oss. Det är ett givande och tagande. Och det finns på samma sätt saker som jag säger ja till men inte pappa.

 

[WildWilma]

Jag tycker det är stor skillnad på tjat och att återkomma med ett sakligt argument. Rent tjat har jag väldigt svårt för. Jag vill inte behöva tjata och jag vill inte bli tjatad på.

Men om jag först säger nej till något barnet vill, kanske lite på impuls och mitt barn efter att ha tänkt lite berättar varför barnet vill detta så kan jag absolut ändra mig om jag tycker det är ett bra argument. Överlag så försöker jag undvika att säga nej utan att ha tänkt igenom först men det händer såklart.

Sen är vissa saker inte förhandingsbara vilket jag upplever ger trygghet till barnen och till oss som föräldrar. Saker som när man får äta godis, titta på skärm osv. Där finns tydliga ramar som iaf stora barnet har koll på och förstår. Ibland blir det tjat ändå men väldigt sällan. Skulle hon inte respektera om vi säger att hon får vänta med att se på TV till den tiden de brukar få titta så blir det ingen TV alls den kvällen. Men det föregås av tydlig information om vad som kommer hända om hon fortsätter tjata.

Jag har ännu svårare för när kompisar till barnet inte respekterar ett nej. Att inte lydssna på eller tjata på sina egna föräldrar är en sak men på andras är för mig lite konstigt tycker jag. Sådana kompisar försöker jag undvika att de är hemma hos oss om det går.