Hur får man barn att leka hemma?

[WildWilma]

Jag har tvillingar och är ganska bortskämd med att de leker bra med varandra, men i perioder ligger de också på golvet och säger ”vad ska jag gööööööra” eller börjar bråka med varandra så fort jag lämnar rummet. Jag har nog, tvärtom mot många svar här, insett att det blir svårare för dem om jag är med och startar upp en lek, då vill de att jag ska fortsätta vara med och verkar liksom se mig som nån slags huvudperson i leken, så för mig funkar det bäst att säga ”jag kan kommer och vara med om en liten stund, jag ska bara koka potatis/duka/plocka ur maskinen” typ, då kanske de gnäller en stund men ofta kommer sen en av dem på en lek och sen glömmer de bort att jag skulle vara med .

Jag upplever lite samma. Jag tycker inte engagemanget blir lika stort om det är vi som startar upp aktiviteten som om det är deras igen idé. Mina barn tappar ofta intresset för den aktivitet jag startar upp innan jag själv tröttnar

Hittar de på en egen lek/aktivitet kan de hålla på länge med den. Ibland får vi göra inhopp och de gillar verkligen om vi också sitter och ritar eller pysslar med dem.

 

[Sel]

Jag kommer inte ihåg att mina föräldrar någonsin lekte med oss. Eventuellt som någon beskrivit skulle vi kunna få komma och "servera" eller på något vis göra dem passivt deltagande i någon fantasi.
Frasen: "Vad ska jag gööööra?!" bemöttes alltid med endera klassikern: "Ta två katter och köra" Eller "Gå ut och spring två varv runt huset."
Jag antar att barn lär sig roa sig själva om de måste.

 

[Lingon]

Jag kommer inte ihåg att mina föräldrar någonsin lekte med oss. Eventuellt som någon beskrivit skulle vi kunna få komma och "servera" eller på något vis göra dem passivt deltagande i någon fantasi.
Frasen: "Vad ska jag gööööra?!" bemöttes alltid med endera klassikern: "Ta två katter och köra" Eller "Gå ut och spring två varv runt huset."
Jag antar att barn lär sig roa sig själva om de måste.

Jag håller med!

Sen måste man komma ihåg att barn tjatar om de lärt sig att det lönar sig. Därför gäller det att som förälder inte säga nej (t.ex. till skärm) om man inte är beredd att stå fast vid sitt nej. Man får aldrig låta ett barn tjata sig till något för då får man som förälder det jobbigt!

 

[Human]

När jag fick barn sa min mamma någon gång till mig att det inte är föräldrars uppgift att leka med sina barn, att vi ändå bara hämmar dem i det avseendet. Jag tyckte det var lite befriande.

Mitt barn (3 år) leker oftast bra själv, delvis för att han har haft lätt för det, delvis för att vi uppmuntrat det (tror jag). Vi flyttade in på en gård några veckor innan han föddes, så i hela hans liv har vi föräldrar lagt merparten av vår lediga tid på olika projekt. Han har alltid fått vara med, men vi har ju varit sysselsatta med projektet så när det blivit tråkigt för honom har han fått roa sig själv. Och då tänker jag att det är som med det mesta, att man behöver träna på något för att bli bra på det. Vi som föräldrar har också varit noga med att låta barnet vara själv tidigt, när de väljer det. Vår 1-åring kryper upp för trappan nu och då har vi is i magen och går inte genast efter honom utan låter honom vara där och själv komma ner till oss igen när han vill. Ibland när båda barnen går upp för trappan får jag stålsätta mig, jag vet ju att det ofta slutar med att någon slår sig när de är tillsammans, men samtidigt tycker jag att den egna, oövervakade leken är så viktig och då måste jag ju låta dem träna på det.

Mina bästa tips är nog därför att dels vara uppenbart upptagen och sysselsatt med något annat som förälder, dels att se ensamlek som något man behöver träna på. Om det är svårt för barnet får man kanske bryta ner det i kortare stunder, som någon som ovan pratade om en äggklocka ställd på 20 min och säga till barnet att det får leka självt under den tiden. 20 min om dagen kan förhoppningsvis leda till att barnet får lättare att själv ta sig över tröskeln framöver.

 

[Roheryn]

Låter väldigt ohälsosamt att vara så beroende av andra.

Jag tycker bara det låter som om både mamma @cherie och hennes barn är väldigt extroverta personligheter. Det är väldigt långt ifrån hur jag själv är - jag behöver verkligen ensamtid för att "ladda mina batterier" och få ny energi - men jag tänker att det ena inte är bättre/sämre än något annat. Det har såklart sina för- och nackdelar både att vara beroende av andra för att få energi och att vara beroende av ensamtid. Men ingendera är ohälsosamt i sig, anser jag, utan man får lära sig att hantera sig själv och sina barn utifrån vilken sorts personlighet man är, bara.