Hur får man barn att leka hemma?

[WildWilma]

Jag har tvillingar och är ganska bortskämd med att de leker bra med varandra, men i perioder ligger de också på golvet och säger ”vad ska jag gööööööra” eller börjar bråka med varandra så fort jag lämnar rummet. Jag har nog, tvärtom mot många svar här, insett att det blir svårare för dem om jag är med och startar upp en lek, då vill de att jag ska fortsätta vara med och verkar liksom se mig som nån slags huvudperson i leken, så för mig funkar det bäst att säga ”jag kan kommer och vara med om en liten stund, jag ska bara koka potatis/duka/plocka ur maskinen” typ, då kanske de gnäller en stund men ofta kommer sen en av dem på en lek och sen glömmer de bort att jag skulle vara med .

Jag upplever lite samma. Jag tycker inte engagemanget blir lika stort om det är vi som startar upp aktiviteten som om det är deras igen idé. Mina barn tappar ofta intresset för den aktivitet jag startar upp innan jag själv tröttnar

Hittar de på en egen lek/aktivitet kan de hålla på länge med den. Ibland får vi göra inhopp och de gillar verkligen om vi också sitter och ritar eller pysslar med dem.

 

[Sel]

Jag kommer inte ihåg att mina föräldrar någonsin lekte med oss. Eventuellt som någon beskrivit skulle vi kunna få komma och "servera" eller på något vis göra dem passivt deltagande i någon fantasi.
Frasen: "Vad ska jag gööööra?!" bemöttes alltid med endera klassikern: "Ta två katter och köra" Eller "Gå ut och spring två varv runt huset."
Jag antar att barn lär sig roa sig själva om de måste.

 

[Lingon]

Jag kommer inte ihåg att mina föräldrar någonsin lekte med oss. Eventuellt som någon beskrivit skulle vi kunna få komma och "servera" eller på något vis göra dem passivt deltagande i någon fantasi.
Frasen: "Vad ska jag gööööra?!" bemöttes alltid med endera klassikern: "Ta två katter och köra" Eller "Gå ut och spring två varv runt huset."
Jag antar att barn lär sig roa sig själva om de måste.

Jag håller med!

Sen måste man komma ihåg att barn tjatar om de lärt sig att det lönar sig. Därför gäller det att som förälder inte säga nej (t.ex. till skärm) om man inte är beredd att stå fast vid sitt nej. Man får aldrig låta ett barn tjata sig till något för då får man som förälder det jobbigt!

 

[Human]

När jag fick barn sa min mamma någon gång till mig att det inte är föräldrars uppgift att leka med sina barn, att vi ändå bara hämmar dem i det avseendet. Jag tyckte det var lite befriande.

Mitt barn (3 år) leker oftast bra själv, delvis för att han har haft lätt för det, delvis för att vi uppmuntrat det (tror jag). Vi flyttade in på en gård några veckor innan han föddes, så i hela hans liv har vi föräldrar lagt merparten av vår lediga tid på olika projekt. Han har alltid fått vara med, men vi har ju varit sysselsatta med projektet så när det blivit tråkigt för honom har han fått roa sig själv. Och då tänker jag att det är som med det mesta, att man behöver träna på något för att bli bra på det. Vi som föräldrar har också varit noga med att låta barnet vara själv tidigt, när de väljer det. Vår 1-åring kryper upp för trappan nu och då har vi is i magen och går inte genast efter honom utan låter honom vara där och själv komma ner till oss igen när han vill. Ibland när båda barnen går upp för trappan får jag stålsätta mig, jag vet ju att det ofta slutar med att någon slår sig när de är tillsammans, men samtidigt tycker jag att den egna, oövervakade leken är så viktig och då måste jag ju låta dem träna på det.

Mina bästa tips är nog därför att dels vara uppenbart upptagen och sysselsatt med något annat som förälder, dels att se ensamlek som något man behöver träna på. Om det är svårt för barnet får man kanske bryta ner det i kortare stunder, som någon som ovan pratade om en äggklocka ställd på 20 min och säga till barnet att det får leka självt under den tiden. 20 min om dagen kan förhoppningsvis leda till att barnet får lättare att själv ta sig över tröskeln framöver.

 

[Roheryn]

Låter väldigt ohälsosamt att vara så beroende av andra.

Jag tycker bara det låter som om både mamma @cherie och hennes barn är väldigt extroverta personligheter. Det är väldigt långt ifrån hur jag själv är - jag behöver verkligen ensamtid för att "ladda mina batterier" och få ny energi - men jag tänker att det ena inte är bättre/sämre än något annat. Det har såklart sina för- och nackdelar både att vara beroende av andra för att få energi och att vara beroende av ensamtid. Men ingendera är ohälsosamt i sig, anser jag, utan man får lära sig att hantera sig själv och sina barn utifrån vilken sorts personlighet man är, bara.

 

[BusBarro]

Jag får så otroligt dåligt samvete när jag ibland säger till 5-åringen att jag inte kan leka med honom just nu. Som att jag säger till honom att jag inte har tid med honom. Det är så jobbigt att säga något sådant. För då känns det som att jag sårar honom.

 

[Lingon]

Jag får så otroligt dåligt samvete när jag ibland säger till 5-åringen att jag inte kan leka med honom just nu. Som att jag säger till honom att jag inte har tid med honom. Det är så jobbigt att säga något sådant. För då känns det som att jag sårar honom.

Jag tror att du gör honom en tjänst. Det är nyttigt för honom att utveckla sin fantasi! Om man hela tiden blir matad med underhållning så lär man sig inte att underhålla sig själv m.h.a. fantasin.

 

[Lingon]

Jag tycker bara det låter som om både mamma @cherie och hennes barn är väldigt extroverta personligheter. Det är väldigt långt ifrån hur jag själv är - jag behöver verkligen ensamtid för att "ladda mina batterier" och få ny energi - men jag tänker att det ena inte är bättre/sämre än något annat. Det har såklart sina för- och nackdelar både att vara beroende av andra för att få energi och att vara beroende av ensamtid. Men ingendera är ohälsosamt i sig, anser jag, utan man får lära sig att hantera sig själv och sina barn utifrån vilken sorts personlighet man är, bara.

Jag tror att man behöver ha tråkigt ibland. Jag tror att det är bra för den mentala hälsan att ha tråkigt lite då och då. Att utveckla sin fantasi. Plocka upp en bok istället för en skärm, plocka fram några leksaker och leka rollspelande lekar med dem på egen hand. Oavsett om man är introvert eller extrovert.

Jag tror att extroverter behöver träna extra mycket på det eftersom det inte kommer naturligt för dem. Det kommer inte alltid finnas folk där dygnet om för att roa en. Varken som barn, vuxen eller äldre. Verkligen inte som äldre!

 

[Lingon]

Jag hittade ett klipp från Nyhetsmorgon för några år sen som handlar just om att barn behöver ha tråkigt och hur man som förälder kan hantera det och tänka kring det.

https://www.tv4play.se/klipp/2a6280...darfor-ska-du-inte-hjalpa-ditt-uttrakade-barn

 

[zassoo]

Jag får så otroligt dåligt samvete när jag ibland säger till 5-åringen att jag inte kan leka med honom just nu. Som att jag säger till honom att jag inte har tid med honom. Det är så jobbigt att säga något sådant. För då känns det som att jag sårar honom.

Förstår känslan. Om jag kan brukar jag tala om NÄR jag kan leka med barnet istället. Typ ”jag behöver städa undan i köket först men när det är färdigt kommer jag och leker med dig”. Det kan ofta hjälpa. Och ibland blir det ändå bara tjat tjat tjat tills jag kommer

 

[Lingon]

Förstår känslan. Om jag kan brukar jag tala om NÄR jag kan leka med barnet istället. Typ ”jag behöver städa undan i köket först men när det är färdigt kommer jag och leker med dig”. Det kan ofta hjälpa. Och ibland blir det ändå bara tjat tjat tjat tills jag kommer

Det är klart att det tjatas om barnet lär sig att tjat lönar sig.

 

[zassoo]

Det är klart att det tjatas om barnet lär sig att tjat lönar sig.

Jag tror inte du läste ordentligt. Jag gör i så fall naturligtvis klart det jag hade tänkt och sen kommer jag. Oavsett om barnet har tjatat hela tiden eller om hen har hittat på världens mest kreativa lek under tiden.

 

[VLMF]

Det är klart att det tjatas om barnet lär sig att tjat lönar sig.

Men det handlar inte heller om att de lär sig att tjat lönar sig. De behöver också lära sig att ibland kan föräldern leka en stund (eller läsa för barnet, som det tjatas om här hemma) efter att ha fixat med middagen, och ibland inte.

Edit: precis som @zassoo skriver

 

[Lingon]

Jag tror inte du läste ordentligt. Jag gör i så fall naturligtvis klart det jag hade tänkt och sen kommer jag. Oavsett om barnet har tjatat hela tiden eller om hen har hittat på världens mest kreativa lek under tiden.

Här hemma gör tjat att barnet inte får det det tjatar om. Står inte ut med tjatande.

 

[Imogen]

Det är klart att det tjatas om barnet lär sig att tjat lönar sig.

Jag håller med om det du skrivit att barn behöver "ha tråkigt" för att utveckla kreativitet och att man inte ska hjälpa dem med aktiviteter jämt. Men jag skulle också påstå att det inte alls är så svartvitt som du vill få det att verka. Lite på samma sätt som det där du beskrev med att "inte låta barnet vinna" när det ligger och skriker i affekt på gatan så har jag svårt att förstå det här synsättet med att det är någon sorts makt/prestigekamp med barnet.

Upprepat enformigt tjat är absolut ett inlärt beteende. Men det är inte samma sak som att det enda rätta att bemötea det är att man undviker det genom att vara en benhård vägg som aldrig ger vika.

Jag har inga som helst avsikter att lära mina barn att om jag säger nej så är det nej oavsett vad. Om de vill att jag ska vara med på en aktivitet så säger jag ibland nej och ibland ja. Säger jag nej så säger jag varför. Om de då efter x antal övertalningsförsök med bra argument lyckas få mig att inse att jag visst vill spela spel så ser jag det som en framgång för samtliga inblandade. Eller om de kommer med något annat liknande förslag. Vi vill lära dem att vi överväger deras argument och har en anledning till hur vi svarar.

Det betyder inte att vi alltid låter oss övertalas. Såklart. Men jag upplever att det där repetitiva enformiga gnälliga tjatet blir mindre när de vet att de inte pratar med en vägg.

Sen ibland är ju de eller vi bara supertrötta eller på dåligt humör och ingen visar sig från sin bästa sida. Sånt är ju oundvikligt.

(Och ja sen finns ju det ju givetvis saker som alltid är nej oavsett var för att det är farligt eller olagligt eller olämpligt eller vad det kan vara. Men det är ju något annat).

 

[zassoo]

Här hemma gör tjat att barnet inte får det det tjatar om. Står inte ut med tjatande.

Okej. Jag känner inte direkt för att utveckla mitt resonemang men det vi gör funkar bra här hemma

 

[julgrisen]

Jag håller med om det du skrivit att barn behöver "ha tråkigt" för att utveckla kreativitet och att man inte ska hjälpa dem med aktiviteter jämt. Men jag skulle också påstå att det inte alls är så svartvitt som du vill få det att verka. Lite på samma sätt som det där du beskrev med att "inte låta barnet vinna" när det ligger och skriker i affekt på gatan så har jag svårt att förstå det här synsättet med att det är någon sorts makt/prestigekamp med barnet.

Upprepat enformigt tjat är absolut ett inlärt beteende. Men det är inte samma sak som att det enda rätta att bemötea det är att man undviker det genom att vara en benhård vägg som aldrig ger vika.

Jag har inga som helst avsikter att lära mina barn att om jag säger nej så är det nej oavsett vad. Om de vill att jag ska vara med på en aktivitet så säger jag ibland nej och ibland ja. Säger jag nej så säger jag varför. Om de då efter x antal övertalningsförsök med bra argument lyckas få mig att inse att jag visst vill spela spel så ser jag det som en framgång för samtliga inblandade. Eller om de kommer med något annat liknande förslag. Vi vill lära dem att vi överväger deras argument och har en anledning till hur vi svarar.

Det betyder inte att vi alltid låter oss övertalas. Såklart. Men jag upplever att det där repetitiva enformiga gnälliga tjatet blir mindre när de vet att de inte pratar med en vägg.

Sen ibland är ju de eller vi bara supertrötta eller på dåligt humör och ingen visar sig från sin bästa sida. Sånt är ju oundvikligt.

(Och ja sen finns ju det ju givetvis saker som alltid är nej oavsett var för att det är farligt eller olagligt eller olämpligt eller vad det kan vara. Men det är ju något annat).

Jag håller med, jag tycker det är positivt att de lär sig att argumentera för sin sak! Det är ju en sak att ge efter för tjat och en annan sak att kunna ändra sig när man får ett bra argument.

 

[Sedna]

Här hemma gör tjat att barnet inte får det det tjatar om. Står inte ut med tjatande.

Om nej är nej så bjuder man som förälder in till just tjat, man måste ge barnen andra verktyg än tjat. Om man istället lär barnen att tal för sin sak, att förstå andras perspektiv och att kompromissa, ja då slipper man tjat.

 

[Lingon]

Om nej är nej så bjuder man som förälder in till just tjat, man måste ge barnen andra verktyg än tjat. Om man istället lär barnen att tal för sin sak, att förstå andras perspektiv och att kompromissa, ja då slipper man tjat.

Nä, om ett nej är ett nej så lär sig barnet att man menar vad man säger och låter bli att tjata. Jag vet det eftersom jag och mitt syskon var de där barnen som vars mamma var precis så konsekvent. Ett nej blev aldrig ett ja. Däremot så sa hon aldrig nej om hon inte menade det. Därför behövde hon inte backa från det. Pappa däremot kunde man tjata sig till det man ville. Så pappa tjatade jag på en hel del. Men aldrig mamma eftersom det inte lönade sig. "Mamma, kan jag få godis?" "Nä, du får vänta till helgen". Ok, då var det så. Bara att acceptera.

 

[Sedna]

Nä, om ett nej är ett nej så lär sig barnet att man menar vad man säger och låter bli att tjata. Jag vet det eftersom jag och mitt syskon var de där barnen som vars mamma var precis så konsekvent. Ett nej blev aldrig ett ja. Däremot så sa hon aldrig nej om hon inte menade det. Därför behövde hon inte backa från det. Pappa däremot kunde man tjata sig till det man ville. Så pappa tjatade jag på en hel del. Men aldrig mamma eftersom det inte lönade sig. "Mamma, kan jag få godis?" "Nä, du får vänta till helgen". Ok, då var det så. Bara att acceptera.

Fast du var ett barn som tjatade, så varför är din mamma ett bra exempel på hur man ska lära sina barn?

Jag menar att målet är att ge barnen verktyg så att de inte tjatar på någon, det ska inte vara personen som avgör (vilket det är med tjat) utan frågan utifrån sakargument. Vet barnen varför vi inte äter godis på vardagar så tjatar de inte på någon om godis.

Att man lär barnen vilka frågor som är förhandlingsbara och inte istället för att man bara lär barnen hur kompromisslös man själv är.