Lek med grannar

[Sel]

Tack för alla svar! Anledningen till frågan är att dottern har ett väldigt stort sug efter detta. Vi bor i en liten by med ca 100 invånare och här FINNS barn i samma ålder, men man ser dom aldrig. Har försökt skapa kontakt utan att lyckas. Funderar på att flytta

Finns det inga gruppaktiviteter och liknande där det går haka på och lära känna både barnen och föräldrarna bättre så att det går planera umgänge? Min erfarenhet av små byar är att man inte bara springer och knackar dörr för lek om folk inte är ute.

 

[Roheryn]

Tack för alla svar! Anledningen till frågan är att dottern har ett väldigt stort sug efter detta. Vi bor i en liten by med ca 100 invånare och här FINNS barn i samma ålder, men man ser dom aldrig. Har försökt skapa kontakt utan att lyckas. Funderar på att flytta

Är hennes sug "bara" att leka eller mer specifikt att gå och knacka på hos någon som bor nära för att leka? Jag tänker att man kan initiera kontakt på olika sätt - kanske är det lättare att för er som föräldrar börja med de vuxna i något sammanhang? Så att ni får en känsla för familjerna och vad de skulle vara intresserade av? Det är ju - rent krasst - inte självklart att ett barn vill leka med ett annat barn för att de är i samma ålder och då kanske det kan vara klokt att "pejla läget" lite först?

 

[Roheryn]

Kan du följa med henne och knacka ? Min dotter är ganska blyg innan hon lärt känna folk, jag har hjälpt henne etablera kontakterna.

Det där sätter rätt hård press på det barnet man knackar på hos att hen "ska" säga ja till lek. Det kan absolut falla väl ut, men också tvärtom!

 

[Sedna]

Tack för alla svar! Anledningen till frågan är att dottern har ett väldigt stort sug efter detta. Vi bor i en liten by med ca 100 invånare och här FINNS barn i samma ålder, men man ser dom aldrig. Har försökt skapa kontakt utan att lyckas. Funderar på att flytta

Hur gammalt är barnet?

För att det ska lossna med leklandet så tänker jag att det behövs i alla fall en vän som barnet känner bättre, antingen genom förskola/skola eller att ni föräldrar styr upp gemensamt med andra föräldrar.

Så har det då fungerat för mitt barn att en kompisrelation leder vidare till fler och sedan är de ett helt gäng där inte all kände varandra från början.

 

[Guldaskig]

Det där sätter rätt hård press på det barnet man knackar på hos att hen "ska" säga ja till lek. Det kan absolut falla väl ut, men också tvärtom!

Jag förstår hur du tänker men kanske det får vara upp till det barnets förälder att läsa av sitt barn och i så fall gå in och säga nej. Kanske inte är så lätt men barn har ju inte så många andra möjligheter till att fråga än att faktiskt gå till kompisar och knacka på. Tänker att i alla fall mina barn inte kommer få en egen telefon än på ett tag och då är ju det här sättet det enda de kan söka kontakt på själva.

 

[skiesabove]

Det där sätter rätt hård press på det barnet man knackar på hos att hen "ska" säga ja till lek. Det kan absolut falla väl ut, men också tvärtom!

Visst, men det får det barnets föräldrar ta med hen, att hen inte måste säga ja. Det gör mitt barn ibland (säger nej alltså), och det gör hennes kompisar ibland. Med ingen annan ursäkt än "jag är för trött".

Jag tycker att det är viktigt att vi utrustar våra barn med skillsen att kunna ta kontakt i det fysiska, utanför datorer och mobiltelefoner.

Och det ger dom dessutom en väldigt frihet och självständighet, när de får lov att själva vandra ute och bestämma sig för vad de vill göra. Vara själv, eller söka kontakt.

 

[skiesabove]

Finns det inga gruppaktiviteter och liknande där det går haka på och lära känna både barnen och föräldrarna bättre så att det går planera umgänge? Min erfarenhet av små byar är att man inte bara springer och knackar dörr för lek om folk inte är ute.

Då skulle vi med norrbottniska barn sällan lyckas få ihop lekdejter .

Svårt att övertyga en unge att leka ute själv när det snöar, men är dom några stycken kan dom ha kul i 1-2 timmar.

Och jag tycker själv det är för obehagligt med gruppaktiviteter, jag har inget intresse av att hänga med dom vuxna för det mesta. Blir så himla trött av att hålla en mask och följa ritualen med småpratet och ducka för känsliga ämnen (tillexempel jag röstar V, många här SD eller M, rätt utmattande att undvika att behöva lyssna på rasse-grodor).

I den här norrbottniska byn knackas det dörr på samma sätt som det gjordes när jag var liten.

 

[Roheryn]

Jag förstår hur du tänker men kanske det får vara upp till det barnets förälder att läsa av sitt barn och i så fall gå in och säga nej. Kanske inte är så lätt men barn har ju inte så många andra möjligheter till att fråga än att faktiskt gå till kompisar och knacka på. Tänker att i alla fall mina barn inte kommer få en egen telefon än på ett tag och då är ju det här sättet det enda de kan söka kontakt på själva.

Ja, om föräldrarna och andra i barnets närhet gör det, så är ju allt väl! Och jag är nog färgad av att själv "inte få lov" att säga nej till kompisar, utan om någon ringde eller knackade på och jag inte gjorde något särskilt (=lekte själv) så pushades jag att leka med kompisen i fråga. Det skulle jag aldrig vilja utsätta ett barn för.

Och det är ju en sak som förändrats, både sedan jag var barn och sedan min dotter var liten: Då hade de flesta (alla) fasta hemtelefoner, så man kunde ringa hem till någon och fråga om man skulle leka. Det går ju inte på samma sätt idag när telefoner alltid är personliga. Har inte tänkt så mycket på det tidigare, men det minskar ju faktiskt yngre barns möjligheter att komma i kontakt med sina kompisar.

 

[IngelaH]

Tack för alla svar! Anledningen till frågan är att dottern har ett väldigt stort sug efter detta. Vi bor i en liten by med ca 100 invånare och här FINNS barn i samma ålder, men man ser dom aldrig. Har försökt skapa kontakt utan att lyckas. Funderar på att flytta

Jodå på landet lekte, leker barnen med varann, knackar på hos varann eller ringer varandra och frågar om de ska hitta på något. Precis som jag, syskon och vänner gjorde som barn. I stan är det väl inte lika vanligt, utan där är det mer "stör inte hemma"-kulturen som styr och där leker man med varann om man ses ute, eller som sagt ringt varann och "bokat träff"...

 

[Imogen]

Jodå på landet lekte, leker barnen med varann, knackar på hos varann eller ringer varandra och frågar om de ska hitta på något. Precis som jag, syskon och vänner gjorde som barn. I stan är det väl inte lika vanligt, utan där är det mer "stör inte hemma"-kulturen som styr och där leker man med varann om man ses ute, eller som sagt ringt varann och "bokat träff"...

Skulle barn på landet "ringa varandra" i större utsträckning än barn i stan gör? Varför då?

Vet iofs inte vad din definition av stan/landet är men jag bor i ett radhusområde en bit utanför vår största stad och här knackar barn på dörren var och varannan dag

 

[Roheryn]

Skulle barn på landet "ringa varandra" i större utsträckning än barn i stan gör? Varför då?

Vet iofs inte vad din definition av stan/landet är men jag bor i ett radhusområde en bit utanför vår största stad och här knackar barn på dörren var och varannan dag

När min dotter var liten bodde vi "på landet" i en liten grupp hus där det barn som var närmast dottern i ålder var tre år äldre. Ville hon leka med någon av sina jämnåriga kompisar från förskola/skola, så var det ringa och bli skjutsad av förälder som gällde. Bor man i ett område med fler barn är kanske behovet av att ringa varandra mindre - det är lättare att bara gå ut och hitta någon att leka med?

 

[Lingon]

Ja, jag ogillar det starkt! Låt mig vara ifred i mitt eget hem, liksom! (men jag vet att andra ser det på annat sätt och jag vet att jag är introvert )

Alltså, jag gillar inte barn egentligen. Alls! Inte förrän jag lärt känna dem och de visat sig vara trevliga personer. Så för min egen del känner jag likadant. Jag gillar att vara ifred i mitt hem!! Samtidigt är det ju mitt barns hem också och hon måste ju få leva sitt liv i sitt hem även när hon var liten.

Mitt barn måste ju också få ha ett socialt liv. Jag vill ju att mitt barn ska ha vänner och knyta livslånga vänskapsband. Då kostar det mig lite i form av en viss sorts lugn och ro. Den biten är ändå minimal jämfört med allt annat det kostat/kostar att ha barn! Men samtidigt så fick jag också mer lugn och ro. Istället för ett barn hemma som hade tråkigt så var hon ute och lekte med vänner och kunde gå dit själv eller så kom kompisar hit utan att jag behövde rodda i det eller planera nåt. Istället för att jag skulle behöva följa henne till vänner (cykla eller köra bil) så gick hon dit själv och jag kunde ägna mig åt annat. Så det blev liksom lite mer lugn och ro. Men kompisen som bara öppnade dörren (när hon var 7-8 år gammal) och kom in och frågade om det gick att leka fick vänligt förklarat för sig att jag vill att hon ringer på dörren först. Den flickan är nu min dotters allra bästa kompis och guld värd! Så bra kompis!

Jag tror att det gav min dotter mycket att från tidig ålder ha den friheten det gav. Det gav ju mig frihet också. Mycket bättre att ha kompisarna så nära att barnen kan gå till varandra själv än att behöva köra varje gång de ska leka! Jag hade blivit tokig om jag bott så att jag tvungen att köra barnet varje gång hon ville leka med kompis. Jag kunde i lugn och ro sköta mitt och dottern skötte sitt trygg i att jag var hemma om hon behövde mig.

 

[Lingon]

Tack för alla svar! Anledningen till frågan är att dottern har ett väldigt stort sug efter detta. Vi bor i en liten by med ca 100 invånare och här FINNS barn i samma ålder, men man ser dom aldrig. Har försökt skapa kontakt utan att lyckas. Funderar på att flytta

Är de aldrig på lekplatserna? Det är där min dotter har träffat de barn som bor i området. Sen har de visat varandra var de bor och börjat springa hem till varandra och knacka på. Så trist att det inte rör sig barn ute där ni bor.

Här vimlar det av barn! Och de som har barn i yngre ålder nu är superengagerade! Vid två tillfällen de senaste månaderna är det nån förälder som satt upp en rätt stor hoppborg (inkl. rutchkana) på stora lekplatsen åt barnen. Det är alltid ett gäng ungar som leker där. Supermysigt! Förutom nu på sommaren när de har sommarlov och får vara ute länge och väsnas till nästan kl. 23 och jag vill sova med öppet fönster... Men det är sånt man får ta när valt att bo precis vid en större lekplats.

 

[Imogen]

När min dotter var liten bodde vi "på landet" i en liten grupp hus där det barn som var närmast dottern i ålder var tre år äldre. Ville hon leka med någon av sina jämnåriga kompisar från förskola/skola, så var det ringa och bli skjutsad av förälder som gällde. Bor man i ett område med fler barn är kanske behovet av att ringa varandra mindre - det är lättare att bara gå ut och hitta någon att leka med?

Jo absolut, men det är ju motsägelsefullt jämfört med det som också stod i @IngelaH inlägg att barn på landet knackade på hos varann till skillnad från barn i stan. Just ringandet tror jag mer som du skrev innan att det har försvunnit mycket med de fasta telefonerna

 

[Sel]

Då skulle vi med norrbottniska barn sällan lyckas få ihop lekdejter .

Svårt att övertyga en unge att leka ute själv när det snöar, men är dom några stycken kan dom ha kul i 1-2 timmar.

Och jag tycker själv det är för obehagligt med gruppaktiviteter, jag har inget intresse av att hänga med dom vuxna för det mesta. Blir så himla trött av att hålla en mask och följa ritualen med småpratet och ducka för känsliga ämnen (tillexempel jag röstar V, många här SD eller M, rätt utmattande att undvika att behöva lyssna på rasse-grodor).

I den här norrbottniska byn knackas det dörr på samma sätt som det gjordes när jag var liten.

Jag är ju själv norbottning och har aldrig varit med om dörrknackning. Delvis bodde vi lite för långt ifrån varandra för att det skulle vara tvärgjort att bara springa hem till någon för det mesta, men det var också god sed att höra efter innan man kom knallande hem till någon. När vi skulle leka koms det överens mellan oss barn på skolan/gemensam aktvitet sedan frågade man föräldrarna.
Alternativt ringde man och frågade.

Mer sociala ungar kunde gå/cykla ned till lekparken, skateboardrampen eller pulkabacken och hitta kompisar som redan var ute.

 

[Sel]

Jodå på landet lekte, leker barnen med varann, knackar på hos varann eller ringer varandra och frågar om de ska hitta på något. Precis som jag, syskon och vänner gjorde som barn. I stan är det väl inte lika vanligt, utan där är det mer "stör inte hemma"-kulturen som styr och där leker man med varann om man ses ute, eller som sagt ringt varann och "bokat träff"...

Jag har upplevt att det är tvärtom - mer vanligt att springa över till folk i stan. Där bor man ju nära. Ute på vishan har man lätt ett par kilometer till närmsta hus och det krävs lite mer planering för mindre barn.

 

[Lingon]

Jag är ju själv norbottning och har aldrig varit med om dörrknackning. Delvis bodde vi lite för långt ifrån varandra för att det skulle vara tvärgjort att bara springa hem till någon för det mesta, men det var också god sed att höra efter innan man kom knallande hem till någon. När vi skulle leka koms det överens mellan oss barn på skolan/gemensam aktvitet sedan frågade man föräldrarna.
Alternativt ringde man och frågade.

Mer sociala ungar kunde gå/cykla ned till lekparken, skateboardrampen eller pulkabacken och hitta kompisar som redan var ute.

Det har nog absolut inget att göra med stad vs landsbygd. Snarare beror det helt på avståndet och miljön. Finns det inga kompisar inom säkert gångavstånd (för barnet) så kommer barnet inte kunna gå och knacka på dörren hos kompisen.

Här har ungarna alltid knackat dörr (ända sen jag var liten) och frågat om det går att leka. Många av dem visste jag knappt exakt var i vårt lilla område de bodde. Inte förrän min dotter skulle leka hemma hos dem. Då fick jag ju ta reda på i exakt vilket nummer de bor så jag kunde gå och hämta henne när middagen var klar.

När hon var 5 år blev hon kompis med granntjejen som var 4 år. När de lekte på lekplatsen så höll vi föräldrar gemensamt koll. Hennes föräldrar kunde lätt se dem från sin trädgård. Sen när de gick hem till dem fick jag ett sms "Nu är de här". Fem minuter senare "De är på väg till er nu", sen svarade jag "De här här" för att sen ytterligare fem minuter senare skicka "De är på väg till lekplatsen igen". Så höll det på ett tag. De var otroligt glada över sin nyfunna "frihet" Det lugnare sig efter några dagar.

 

[Sel]

Det har nog absolut inget att göra med stad vs landsbygd. Snarare beror det helt på avståndet och miljön. Finns det inga kompisar inom säkert gångavstånd (för barnet) så kommer barnet inte kunna gå och knacka på dörren hos kompisen.

Här har ungarna alltid knackat dörr (ända sen jag var liten) och frågat om det går att leka. Många av dem visste jag knappt exakt var i vårt lilla område de bodde. Inte förrän min dotter skulle leka hemma hos dem. Då fick jag ju ta reda på i exakt vilket nummer de bor så jag kunde gå och hämta henne när middagen var klar.

När hon var 5 år blev hon kompis med granntjejen som var 4 år. När de lekte på lekplatsen så höll vi föräldrar gemensamt koll. Hennes föräldrar kunde lätt se dem från sin trädgård. Sen när de gick hem till dem fick jag ett sms "Nu är de här". Fem minuter senare "De är på väg till er nu", sen svarade jag "De här här" för att sen ytterligare fem minuter senare skicka "De är på väg till lekplatsen igen". Så höll det på ett tag. De var otroligt glada över sin nyfunna "frihet" Det lugnare sig efter några dagar.

Det är ju lite det jag menar - det är helt enkelt inte logistiskt görbart ute på landet och delvis därför har jag aldrig upplevt att det är vanligt.

Tror i och för sig inte det går till så bland brorsans ungar heller trots att många bor nära och de har en som är ganska liten, men nu blir jag ju nyfiken och måste fråga.

 

[Lingon]

Det är ju lite det jag menar - det är helt enkelt inte logistiskt görbart ute på landet och delvis därför har jag aldrig upplevt att det är vanligt.

Tror i och för sig inte det går till så bland brorsans ungar heller trots att många bor nära och de har en som är ganska liten, men nu blir jag ju nyfiken och måste fråga.

Det kan ju slumpa sig så att det finns tre hus som ligger nära varandra och att det i de tre husen bor barn i samma ålder. Men sannolikheten är nog störst i mellanområdena. Som inte är stadscentrum eller landsbygd. Som här där barnen kan röra sig över stora områden utan att gå över en enda bilväg. Sånt finns knappt varken på landet eller i centrum.

 

[Sel]

Det kan ju slumpa sig så att det finns tre hus som ligger nära varandra och att det i de tre husen bor barn i samma ålder. Men sannolikheten är nog störst i mellanområdena. Som inte är stadscentrum eller landsbygd. Som här där barnen kan röra sig över stora områden utan att gå över en enda bilväg. Sånt finns knappt varken på landet eller i centrum.

Så är det ju! Och jag är glad att det fungerar bra för vissa, lika glad som jag är att det inte förekom hos oss! Illa nog att det kom vuxna och knackade på för fika med föräldrarna.