Ledsen, arg och besviken.....

[yogurt76]

Vet inte riktigt hur jag skall börja...

Har sedan jag var 15 år alltid önskat mig en hund.. det var då familjens 3:e hund (under min uppväxt) togs bort pga sjukdom.. Mamma sa att det inte skulle bli någon fler hund i huset så jag fick lungt acceptera detta..
När jag vid 19 års ålder flyttade hemifrån så kom det helt plötsligt in en ny hund i alla fall och sedan ytterligare en.. Själv hade jag inte möjlighet eller ekonomi till att skaffa en egen hund..
Idag är jag 31 år har egen familj, jobb och god ekonomi.. bor i hus och har alla möjligheter till att skaffa en hund.. dock med ett problem.. min man vill inte ha någon..
Det som gör mig ledsen och besviken är att jag länge (över ett år)har sökt just den rätta hunden för att ha i familj.. Jag har pratat om det , och tittat på annonser... Han själv har också tittat via internet för att få en uppfattning om hundar då han själv aldrig haft en.. Han har läst på och frågat mycket. Nu hade jag hittat just den rätta hunden för oss , han var till och med och valde ras och färg. Allt jag ville var att åka och titta.. Men när vi kom så långt som att ringa uppfödaren för en titt så var det stopp
-Vi skal inte ha någon hund! var det svar jag fick..
Han har visserligen hela tiden påpekat att man är så bunden med hund, och det kan jag väll hålla med om fast ändå inte..
Mycket tror jag det mycket beror på hans föräldrar.. Han gör gärna som de säger och de är helt anti till hund.. De sa till och med att om vi valde att skaffa hund så skulle vår son bli utan farmor och farfar... och ifråga satte om det var värt det..?de kom dessutom med ett brev för någon vecka sedan där de skrivit ner sina synpunkter och lite annat..
Jag känner att detta kanske är sista chansen på mycket länge (tills jag blir pensionär) som jag har möjlighet att skaffa en valp eftersom jag förtillfället är hemma med sonen en längre tid.. sedan skall jag börja jobba och vilken tid kommer jag att få med en valp då?? Missförstå mig inte nu och svara att jag kommer väl inte ha tid för en vuxen heller om jag skall jobba.
Jag menar att jag tycker att valptiden är så viktig att jag skulle inte vilja skaffa en hund och vara hemma med den bara i 4 veckor under semestern för att sedan lämna den hemma ensam i några timmar för att fara på jobbet..
Just nu kan jag påstå att jag är avis på de som har hund, då jag vet att det finns folk som skaffar hund trots att de inte kan sköta dem (syftar inte på någon speciell) och som det känns just nu så drar jag mig ibland för att umgås med mina vänner som har hund för att jag inte vill visa vad jag känner.. Min längtan är så stor och jag vet inte hur jag skall lösa den..

 

[Speciella_tina]

Sv: Ledsen, arg och besviken.....



Om sonens farföräldrar är så manilpulativa och har ett sådant kontrollbehov över sonens far så tror jag inte sonen kommer fara illa av att inte träffa dem.

Och din man skulle ju inte dö av lite ryggrad om han bryr sig så mycket om vad föräldrarna säger.

 

[Z3:an]

Sv: Ledsen, arg och besviken.....

Jag var i samma läge som du och tyvärr blev det så för min del att det blev skilsmässa!
Nu var detta med djur inte det enda bekymret i vår relation utan mer att det var "droppen som fick bägaren att rinna över"!

För att göra en lång historia kort:
Vi levde tillsammans i nästan 13 år och jag hade katt när vi träffades.
Flyttade till ett nytt hus och det blev mycket ojande och gnällande på katten och allt den ev. skulle kunna tänkas ställa till med . En dag var katten försvunnen och kom tyvärr aldrig tillbaka - undrar än idag vad det var som hände?!
Jag som är uppvuxen med hund (och så även min dåvarande man) hade från början påtalat att jag någon gång ville ha hund. Visst sa han - när barnen är stora och du (observera att han sa DU) inte har så mycket att göra !

Nåväl - förra våren var barnen 15 och 17 och jag kände att NU vill jag ha en hund och nu SKA jag ha en hund!
Sagt och gjort, jag funderade ut vad för ras som skulle kunna passa och kikade efter en vovve. Var runt hos uppfödare och skaffade mig en massa information och hittade så min lille kille som heter Rambo . Han är mattes ögonsten och glädjespridare!
Maken var INTE förtjust och JAG skulle få betala och sköta den SJÄLV för han tänkte minsann inte lägga sig i. Han tänkte inte ens gå ut med jycken om han inte "kände för det"!

DET ovanpå andra bekymmer fick mig att ge upp! De senaste åren hade jag verkligen kämpat för att få vårt förhållande att hålla men då kände jag att jag inte orkade längre.
Jag kände att jag varit förvägrad hund och djur över huvud taget under alla år och detta trots att han jobbade/jobbar otroligt mycket 60-70 h/vecka vilket gjorde att jag alltsom oftast satt ensam hemma och därmed skulle ha otrolig glädje av en hund. Han kunde bara inte unna mig det.

Jag köpte den lille skrutten , tog ut skilsmässa och skaffade mig och barnen ett eget boende!
Nu vill jag återigen påpeka att det inte enbart var hund-/djurfrågan som orsakade skilsmässan MEN jag ska ärligt erkänna att min längtan efter hund varit nästan lika stark som barn-längtan och otroligt svår att förtränga och det fördunklade förhållandet ytterligare att han inte kunde se och förstå det.

Jag hoppas innerligt att det inte går för dig som för mig!

Lycka till!

Z3:an

 

[yogurt76]

Sv: Ledsen, arg och besviken.....

Jag hoppas innerligt att det inte går för dig som för mig!

Lycka till!

Z3:an

tack så mycket..
nej jag tror inte att det kommer att leda så långt.. även om jag ibland känner att jag skulle vilja hota med det.. älskar honom för mycket för det..
Jag blir bara så besviken när han mjäkar med hela tiden och inte ger klaraktiga svar.. man hoppas ju alltid att det skall vända tillslut.. och sedan lägger han in stöten..

 

[yogurt76]

Sv: Ledsen, arg och besviken.....

Om sonens farföräldrar är så manilpulativa och har ett sådant kontrollbehov över sonens far så tror jag inte sonen kommer fara illa av att inte träffa dem.

Och din man skulle ju inte dö av lite ryggrad om han bryr sig så mycket om vad föräldrarna säger.

I ett av disskussionerna dem emellan; efter att jag sagt vad jag tyckte till min man om det att de la sig i vårt privatliv så pratade han med sin mor.. det slutade med att hon grät i telefonen.. om det var för att få sympati eller vet ju inte jag.. men det känndes som det..

 

[Z3:an]

Sv: Ledsen, arg och besviken.....

Försök få honom att förstå hur viktigt det är för dig!
Att det är något du faktiskt längtar efter och drömmer om!
Jag håller tummarna hårt för dig!

 

[Vaccan]

Sv: Ledsen, arg och besviken.....

Lös problemet med dina svärföräldrar först, det verkar vara där som skon klämmer (ganska hårt...).
Din man vill säkert inte ta någon konflikt med dem och när det gäller något som en hund är det lättare för honom att vika sig för deras vilja än att ta en för honom ganska jobbig diskussion.

Beter de sig som idioter i övrigt också? Om de utövar utpressning för att styra över inte bara din mans liv men också ditt och din sons så säj ifrån. Ordentligt.
Det är inte acceptabelt på en fläck, och vill de inte acceptera att deras son är en vuxen man med ett eget liv så må det vara, men dig har de än mindre rätt att jäklas med.

Säj som det är, jag vill ha hund, jag är vuxen så jag skaffar mig en hund bäst jag vill -och passar det inte dem så kan de hålla sig borta och fortsätta sköta sitt liv bäst de kan.

Gud jag skulle blivit vansinnig om jag var i samma situation
Och din man.. alltså det är viktigt att respektera varandra och hela den biten men man ska samtidigt aldrig bortse från vad man själv vill och önskar, det är ens eget liv det handlar om.

Jag är den enda av oss två som älskar hundar och jag är den enda som engagerar sig, men jag skulle aldrig i livet strunta i att ha hund bara för att han inte gillar dem så värst mycket.
Han får gilla läget, och krackelerar ett förhållande pga. en hund så var det kanske inte så bra från början

Lycka till, och låt ingen trampa på dig

 

[Lenis]

Sv: Ledsen, arg och besviken.....

De sa till och med att om vi valde att skaffa hund så skulle vår son bli utan farmor och farfar...:

Men ALLVARLIGT talat!!
Ska de överge sitt barnbarn för att familjen skaffar hund? ??
Har de hela verktygslådan lös?? Och om barnbarnet sen börjar lyssna på hårdrock/du börjar klä dig i rosa/nån säger det på Ricky Lake så ska man säga upp bekantskapen?

Det var det värsta jag hört på länge. Ska de straffa barnbarnet för en sån sak?? & gråta i telefonen? För att du vill ha hund?

NÅN borde uppsöka vård tror jag (ursäkta elakheten) och det är inte du.

 

[Apollo]

Sv: Ledsen, arg och besviken.....

Försök få honom att förstå hur viktigt det är för dig!
Att det är något du faktiskt längtar efter och drömmer om!
Jag håller tummarna hårt för dig!

Precis så har jag förklarat det för min man. Och den 15 juni dyker hon upp. Visst han är inte super glad vi har redan katt och en häst.
Men jag har sagt att det enda jag begär när sommaren är över,
är att han håller hunden sällskap och går ut med den när den behöver.
Han är mycket hemma på dagarna. Och jag vet att han skulle göra det.
Det andra med kurser, uppfostran och annat tar jag och min son hand om. Sonen är 17 och längtar också efter hund, så det blev ju 2 mot en.
Har också lovat att gå kantarellsök när den blir äldre, min man gillar att plocka svamp. På detta sätt hoppas vi (han) hitta mer svamp. Lycka till och stå på dig Yogurt.

 

[escodobe]

Sv: Ledsen, arg och besviken.....

Vad tusan är det för farföräldra som skulle säga upp bekanskapen med er son för att du skaffar hund?

 

[Kicki_J]

Sv: Ledsen, arg och besviken.....

AAAHHH!!!! Vad arg jag blir när jag läser....!!!
Vad i hela friden har dina svärförldrar med att göra om du skaffar hund eller inte att göra!? Håller med de övriga att om de säger upp bekantskapen med er för detta så är de inget att ha i familjen heller!

Åk du och titta på valparna, ta sonen med också! Och vill du ha den så tala bara om för mannen att nu har du tingat hund, acceptera eller dra!!!
Låter som han är mammas lille gosse än och han måste lära sig att inte diskutera era problem med sin mor!
Stå på dig! Om han älskar dig så kommer han att förstå dig!
/Kram på dig!!!!

 

[Brandgul]

Sv: Ledsen, arg och besviken.....

Det kan dock bli jobbigt att dra hela lasset själv om inte sambon vill hjälpa till. Jag har själv haft en sådan sambo och det är jobbigt i "krissituationer" att ha en sambo som kommer hem men vägrar att rasta hunden osv.