G
Galathea
När jag läste tråden om hur resenärer vill att konduktören bemöter deras hundar så kom jag att tänka på det här med att låta folk hälsa på sin hund.
Låter ni främmande människor hälsa på era hundar? Varför/varför inte? Finns det någon gräns?
När man går runt med afghaner i andra änden snörena så får man ganska många människor som vill stanna och prata, och många vill så klart också hälsa. Jag bor ju dessutom i centrala Göteborg och centrala Stockholm, och åker mycket kollektivt osv. Jag har inte reflekterat så jättemycket över det hela förut, att det kan vara dumt eller bra eller så, utan bara gått på känn. Eftersom afghaner är en väldigt reserverad ras och jag själv har träffat en hel del "tråkiga" exemplar av rasen där reservationen "slagit snett" och resulterat i rädda/sura/otrevliga hundar så har jag sett det som tillfällen att öva. Redan från att dom är valpar har dom blivit klappade av främlingar. Givetvis inte om dom visat att dom inte vill, men de fyra vi haft har alla varit glada skitar. Hur som helst så har det resulterat i glada hundar som, även om dom inte attackpussar en främling, iaf bjuder på ett par svanssnurr och sedan står stilla och låter sig klappas. Dom bryr sig heller inte om det råkar komma en och annan alkis/pundare som slänger sig över dom innan jag hinner reagera, eller nåt barn som kommer springandes som när vi åkte x2000 senast.
(Det låter nästan som att det är folk framme och klappar hela tiden, så är såklart inte fallet.)
Nu har ju min "metod" fungerat bra på just mina hundar, men jag vet ju att det finns folk som gör annorlunda. Hur tänker ni? Finns det fler som tänker mer som jag? Om man har en hund som går upp otroligt i varv förstår jag att det är jobbigt, men mer då? Kanske gör jag helt galet och borde gå in och hindra mer?
Låter ni främmande människor hälsa på era hundar? Varför/varför inte? Finns det någon gräns?
När man går runt med afghaner i andra änden snörena så får man ganska många människor som vill stanna och prata, och många vill så klart också hälsa. Jag bor ju dessutom i centrala Göteborg och centrala Stockholm, och åker mycket kollektivt osv. Jag har inte reflekterat så jättemycket över det hela förut, att det kan vara dumt eller bra eller så, utan bara gått på känn. Eftersom afghaner är en väldigt reserverad ras och jag själv har träffat en hel del "tråkiga" exemplar av rasen där reservationen "slagit snett" och resulterat i rädda/sura/otrevliga hundar så har jag sett det som tillfällen att öva. Redan från att dom är valpar har dom blivit klappade av främlingar. Givetvis inte om dom visat att dom inte vill, men de fyra vi haft har alla varit glada skitar. Hur som helst så har det resulterat i glada hundar som, även om dom inte attackpussar en främling, iaf bjuder på ett par svanssnurr och sedan står stilla och låter sig klappas. Dom bryr sig heller inte om det råkar komma en och annan alkis/pundare som slänger sig över dom innan jag hinner reagera, eller nåt barn som kommer springandes som när vi åkte x2000 senast.
(Det låter nästan som att det är folk framme och klappar hela tiden, så är såklart inte fallet.)
Nu har ju min "metod" fungerat bra på just mina hundar, men jag vet ju att det finns folk som gör annorlunda. Hur tänker ni? Finns det fler som tänker mer som jag? Om man har en hund som går upp otroligt i varv förstår jag att det är jobbigt, men mer då? Kanske gör jag helt galet och borde gå in och hindra mer?