Låta barn finna trygghet i sängen (utbruten från Vad gör vi? del 3 - Kids Edition)

[Midsommarblomster]

Precis varit hos barnpsykolog och pratat om sonens sömn. Hon tycker att vi ska lära honom att somna själv. Vi kan sitta bredvid spjälsängen och visa att vi finns där men inte lyfta upp honom, oavsett hur arg han blir. Att han kommer lära sig att finna trygghet i sin säng, gosedjur och nappar även om det kan bli en tuff övergångsperiod. Vi kom också in på dottern som pillar mycket på oss och hon tyckte att vi skulle förbjuda det, och i stället få henne att ta sig an ett gosedjur. Hon säger att det finns en pedagogisk tanke i det att lära henne att man inte ska erbjuda sin kropp när man inte själv vill. Men också att hon ska kunna somna om själv utan att vi ligger intill.

Jag förstår ju allt det här, men det går ändå emot allt jag tänkt innan. Att alltid finnas där. Kramas vara nära. Ge trygghet. Känner att jag måste smälta detta innan vi kan ta beslut.

 

[julgrisen]

Precis varit hos barnpsykolog och pratat om sonens sömn. Hon tycker att vi ska lära honom att somna själv. Vi kan sitta bredvid spjälsängen och visa att vi finns där men inte lyfta upp honom, oavsett hur arg han blir. Att han kommer lära sig att finna trygghet i sin säng, gosedjur och nappar även om det kan bli en tuff övergångsperiod. Vi kom också in på dottern som pillar mycket på oss och hon tyckte att vi skulle förbjuda det, och i stället få henne att ta sig an ett gosedjur. Hon säger att det finns en pedagogisk tanke i det att lära henne att man inte ska erbjuda sin kropp när man inte själv vill. Men också att hon ska kunna somna om själv utan att vi ligger intill.

Jag förstår ju allt det här, men det går ändå emot allt jag tänkt innan. Att alltid finnas där. Kramas vara nära. Ge trygghet. Känner att jag måste smälta detta innan vi kan ta beslut.

Jag förstår helt din känsla, det hade gått helt emot mina tankar också. Tänker att man kanske kan göra en medelväg också? Våra barn har alltid sovit i egen säng men vi har alltid tagit upp dem när de varit ledsna. Sen har vi lagt ner dem igen, och ibland blir det ju många gånger. Stundtals har det funkat att bara sitta intill och klappa på kinden men ibland räcker ju inte det.
Med det sagt kanske det inte funkar på just ert barn, mina barn har varit krångliga på många sätt men just sömnen har vi varit rätt bortskämda med (utöver vissa perioder och utvecklingsfaser såklart).

 

[VLMF]

Precis varit hos barnpsykolog och pratat om sonens sömn. Hon tycker att vi ska lära honom att somna själv. Vi kan sitta bredvid spjälsängen och visa att vi finns där men inte lyfta upp honom, oavsett hur arg han blir. Att han kommer lära sig att finna trygghet i sin säng, gosedjur och nappar även om det kan bli en tuff övergångsperiod. Vi kom också in på dottern som pillar mycket på oss och hon tyckte att vi skulle förbjuda det, och i stället få henne att ta sig an ett gosedjur. Hon säger att det finns en pedagogisk tanke i det att lära henne att man inte ska erbjuda sin kropp när man inte själv vill. Men också att hon ska kunna somna om själv utan att vi ligger intill.

Jag förstår ju allt det här, men det går ändå emot allt jag tänkt innan. Att alltid finnas där. Kramas vara nära. Ge trygghet. Känner att jag måste smälta detta innan vi kan ta beslut.

Usch vad tufft. Tänker också att det måste gå att göra en mellanväg? Hur gammal är dottern? Kan hon förstå om ni berättar vid nattning vad som är okej och inte? Min son ville alltid gosa i mitt hår vid insomning, aj. Men han gick med på att vi turades om, för han kunde förstå att jag också ville gosa med håret (). Först fick han gosa några minuter sedan var det min tur. Att jag sedan inte gosade med håret märkte han inte. När han tyckte det var hans tur igen gick det att förklara Inte än, jag säger till när det är din tur, du får gosa i ditt eget så länge, tills han somnade. Nu gör han det inte alls sedan länge, men jag kan tipsa honom om att gosa med sitt eget hår när han har svårt att komma till ro och det funkar fortfarande för honom. Kanske går att överföra på ett gosedjur för dottern istället för på sig själv? Gosedjuret vill gärna bli kliad på (eller vad hon gör på er).

 

[Fille]

Precis varit hos barnpsykolog och pratat om sonens sömn. Hon tycker att vi ska lära honom att somna själv. Vi kan sitta bredvid spjälsängen och visa att vi finns där men inte lyfta upp honom, oavsett hur arg han blir. Att han kommer lära sig att finna trygghet i sin säng, gosedjur och nappar även om det kan bli en tuff övergångsperiod. Vi kom också in på dottern som pillar mycket på oss och hon tyckte att vi skulle förbjuda det, och i stället få henne att ta sig an ett gosedjur. Hon säger att det finns en pedagogisk tanke i det att lära henne att man inte ska erbjuda sin kropp när man inte själv vill. Men också att hon ska kunna somna om själv utan att vi ligger intill.

Jag förstår ju allt det här, men det går ändå emot allt jag tänkt innan. Att alltid finnas där. Kramas vara nära. Ge trygghet. Känner att jag måste smälta detta innan vi kan ta beslut.

Jag förstår dina tankar! Jag har läst en del om sömnträning (finns tex böcker av Hanna Bergenkull), lyssnat på poddar (tex knatteplockpodden har ett avsnitt med just Hanna), följt ”sovandebarn” på instagram samt laddat ner något gratisdokument på hennes hemsida. Jag har till slut försökt göra mig en egen variant av sömnträning på ena tvillingen (andra skulle också behöva, men hon sover i regel hela natten mellan oss i sängen) och det verkar fungera! Utan direkt skrik och panik. Lite arg har han varit, men inte allt för mycket! Två kvällar irad har han nu somnat själv och inatt sov han hela natten

 

[Midsommarblomster]

Jag förstår helt din känsla, det hade gått helt emot mina tankar också. Tänker att man kanske kan göra en medelväg också? Våra barn har alltid sovit i egen säng men vi har alltid tagit upp dem när de varit ledsna. Sen har vi lagt ner dem igen, och ibland blir det ju många gånger. Stundtals har det funkat att bara sitta intill och klappa på kinden men ibland räcker ju inte det.
Med det sagt kanske det inte funkar på just ert barn, mina barn har varit krångliga på många sätt men just sömnen har vi varit rätt bortskämda med (utöver vissa perioder och utvecklingsfaser såklart).

Usch vad tufft. Tänker också att det måste gå att göra en mellanväg? Hur gammal är dottern? Kan hon förstå om ni berättar vid nattning vad som är okej och inte? Min son ville alltid gosa i mitt hår vid insomning, aj. Men han gick med på att vi turades om, för han kunde förstå att jag också ville gosa med håret (). Först fick han gosa några minuter sedan var det min tur. Att jag sedan inte gosade med håret märkte han inte. När han tyckte det var hans tur igen gick det att förklara Inte än, jag säger till när det är din tur, du får gosa i ditt eget så länge, tills han somnade. Nu gör han det inte alls sedan länge, men jag kan tipsa honom om att gosa med sitt eget hår när han har svårt att komma till ro och det funkar fortfarande för honom. Kanske går att överföra på ett gosedjur för dottern istället för på sig själv? Gosedjuret vill gärna bli kliad på (eller vad hon gör på er).

Jag förstår dina tankar! Jag har läst en del om sömnträning (finns tex böcker av Hanna Bergenkull), lyssnat på poddar (tex knatteplockpodden har ett avsnitt med just Hanna), följt ”sovandebarn” på instagram samt laddat ner något gratisdokument på hennes hemsida. Jag har till slut försökt göra mig en egen variant av sömnträning på ena tvillingen (andra skulle också behöva, men hon sover i regel hela natten mellan oss i sängen) och det verkar fungera! Utan direkt skrik och panik. Lite arg har han varit, men inte allt för mycket! Två kvällar irad har han nu somnat själv och inatt sov han hela natten

Tack för era svar! Jag tror också att ett mellanting kan vara aktuellt. Jag förstår ju hennes resonemang med att det är vi som lär honom vad det normala är, och vad trygghet är. Är det att bli vaggad i famnen så är det vad han kommer att vänja sig vid och vilja ha. Så det klart att en målbild skulle vara att sängen, hans sovorm, hans napp och kanske en snuttis betyder trygghet för honom. Hon sa också att jag kanske har hört om 5-minuters metoden och att den är förlegad, hon tycker inte att man ska lämna rummet. Men jag drar ändå öronen till mig när hon tycker att han kan skrika hur mycket han vill. Om mitt barn gråter så kommer jag lyfta upp honom. Om jag så inte ska sova på 10 år så kommer jag alltid trösta mina barn, och de ska alltid veta att de är välkomna i min famn. Men visst kan vi lägga ner honom igen, kanske smeka lite, sjunga lite. Försöka ställa om honom till att inte somna i famnen som ett första steg.

@VLMF hon är 2 år, så visst förstår hon en hel del. Psykologen tyckte att vi kunde resonera med henne och förklara varför. Hon tyckte också att vi skulle introducera en nalle. Vi har ju gjort det tidigare i vändor men hon har inte varit intresserad, så jag har släppt det. Men psykologen menade att om man är konsekvent med att ta fram den, visar hur hon kan pilla på den och pratar om det så kan hon lära sig. Så vi ska testa det.

 

[Fille]

Tack för era svar! Jag tror också att ett mellanting kan vara aktuellt. Jag förstår ju hennes resonemang med att det är vi som lär honom vad det normala är, och vad trygghet är. Är det att bli vaggad i famnen så är det vad han kommer att vänja sig vid och vilja ha. Så det klart att en målbild skulle vara att sängen, hans sovorm, hans napp och kanske en snuttis betyder trygghet för honom. Hon sa också att jag kanske har hört om 5-minuters metoden och att den är förlegad, hon tycker inte att man ska lämna rummet. Men jag drar ändå öronen till mig när hon tycker att han kan skrika hur mycket han vill. Om mitt barn gråter så kommer jag lyfta upp honom. Om jag så inte ska sova på 10 år så kommer jag alltid trösta mina barn, och de ska alltid veta att de är välkomna i min famn. Men visst kan vi lägga ner honom igen, kanske smeka lite, sjunga lite. Försöka ställa om honom till att inte somna i famnen som ett första steg.

@VLMF hon är 2 år, så visst förstår hon en hel del. Psykologen tyckte att vi kunde resonera med henne och förklara varför. Hon tyckte också att vi skulle introducera en nalle. Vi har ju gjort det tidigare i vändor men hon har inte varit intresserad, så jag har släppt det. Men psykologen menade att om man är konsekvent med att ta fram den, visar hur hon kan pilla på den och pratar om det så kan hon lära sig. Så vi ska testa det.

Något Hanna sa i knatteplockpodden som jag tyckte var bra, var att lära sig skilja på argt gråt/skrik och ledset gråt. Hon sa att ett ledset barn alltid ska tröstas, medan att vara arg inte är en farlig känsla. Det är alltså ”okey” att skrika en sväng för att man är arg. Sen får man ju såklart göra som man vill och tänker, men för mig var det lite ”Aha”.

 

[zassoo]

Precis varit hos barnpsykolog och pratat om sonens sömn. Hon tycker att vi ska lära honom att somna själv. Vi kan sitta bredvid spjälsängen och visa att vi finns där men inte lyfta upp honom, oavsett hur arg han blir. Att han kommer lära sig att finna trygghet i sin säng, gosedjur och nappar även om det kan bli en tuff övergångsperiod. Vi kom också in på dottern som pillar mycket på oss och hon tyckte att vi skulle förbjuda det, och i stället få henne att ta sig an ett gosedjur. Hon säger att det finns en pedagogisk tanke i det att lära henne att man inte ska erbjuda sin kropp när man inte själv vill. Men också att hon ska kunna somna om själv utan att vi ligger intill.

Jag förstår ju allt det här, men det går ändå emot allt jag tänkt innan. Att alltid finnas där. Kramas vara nära. Ge trygghet. Känner att jag måste smälta detta innan vi kan ta beslut.

Jag tänker att det viktigaste är att ni gör något ni tror på och känner er trygga med, annars kommer det inte funka. En mellanväg kan säkert vara bra. Jag skulle aldrig klara av att inte plocka upp ett barn som är ledset, även om jag förstår poängen och det verkar ju funka för många. Men jag är egentligen helt fel person att ge råd, jag samsover med båda mina barn och har en tvååring som sover på min arm hela natten och jag försöker ideligen få honom att sluta pilla på mitt födelsemärke

 

[Guldaskig]

Precis varit hos barnpsykolog och pratat om sonens sömn. Hon tycker att vi ska lära honom att somna själv. Vi kan sitta bredvid spjälsängen och visa att vi finns där men inte lyfta upp honom, oavsett hur arg han blir. Att han kommer lära sig att finna trygghet i sin säng, gosedjur och nappar även om det kan bli en tuff övergångsperiod. Vi kom också in på dottern som pillar mycket på oss och hon tyckte att vi skulle förbjuda det, och i stället få henne att ta sig an ett gosedjur. Hon säger att det finns en pedagogisk tanke i det att lära henne att man inte ska erbjuda sin kropp när man inte själv vill. Men också att hon ska kunna somna om själv utan att vi ligger intill.

Jag förstår ju allt det här, men det går ändå emot allt jag tänkt innan. Att alltid finnas där. Kramas vara nära. Ge trygghet. Känner att jag måste smälta detta innan vi kan ta beslut.

Usch, jag skulle inte klara av att låta ett ledset barn ligga kvar i sängen så jag förstår helt dina känslor. Att han ska lära sig finna trygghet i sin säng, gosedjur och nappar låter hårt tycker jag. Förstår dock att ni vill testa olika saker för att ni också behöver er sömn

 

[vemsomhelst123]

Precis varit hos barnpsykolog och pratat om sonens sömn. Hon tycker att vi ska lära honom att somna själv. Vi kan sitta bredvid spjälsängen och visa att vi finns där men inte lyfta upp honom, oavsett hur arg han blir. Att han kommer lära sig att finna trygghet i sin säng, gosedjur och nappar även om det kan bli en tuff övergångsperiod. Vi kom också in på dottern som pillar mycket på oss och hon tyckte att vi skulle förbjuda det, och i stället få henne att ta sig an ett gosedjur. Hon säger att det finns en pedagogisk tanke i det att lära henne att man inte ska erbjuda sin kropp när man inte själv vill. Men också att hon ska kunna somna om själv utan att vi ligger intill.

Jag förstår ju allt det här, men det går ändå emot allt jag tänkt innan. Att alltid finnas där. Kramas vara nära. Ge trygghet. Känner att jag måste smälta detta innan vi kan ta beslut.

Det är lite så vi gjorde med dottern, fast en mellanväg där vi tog upp vid gråt men la ner ganska fort igen. Det fungerade och vi har inte ”nattat om” sen hon var kanske 7-8 månader. Men herregud vad jag fått kritik för det härinne och att barnet är lättnattat och sover bra har inget med ”metoden” att göra har det skrivits otaliga gånger, så utan evidens men baserat på min lilla beprövade erfarenhet; hitta ett sätt som känns ok men där barnen ändå somnar själva och inte behöver er så tror jag det blir lättare för er på sikt. Och betinga ett gosedjur, välj ett bara och var konsekvent med det. Välj ett litet av praktiska skäl och köp gärna två likadana som ni växlar mellan, det senare missade vi.

 

[Blyger]

Och betinga ett gosedjur, välj ett bara och var konsekvent med det. Välj ett litet av praktiska skäl och köp gärna två likadana som ni växlar mellan, det senare missade vi.

Aldrig tänkt på att det var så vi gjorde () men gosedjur is the shit. Min grabbs kanin kan ju trösta även om han är arg/ledsen på oss liksom. Hon är inte heller liten utan mellanstort, alldeles lagom

 

[vemsomhelst123]

Aldrig tänkt på att det var så vi gjorde () men gosedjur is the shit. Min grabbs kanin kan ju trösta även om han är arg/ledsen på oss liksom. Hon är inte heller liten utan mellanstort, alldeles lagom

Ja vi har en panda som kan healing hemma . Lagom stort är bättre uttryckt, inte så litet att det lätt tappas bort men inte så stort så det tar upp hela bagageutrymmet eftersom det ska med överallt.

 

[julgrisen]

Jag tror att jag har lite svårt för den här grejen att barn absolut ska kunna somna själva från väldigt liten ålder. Varför måste de lära sig det så tidigt? Jag fattar ju att man måste hitta ett sätt där man själv kan lämna barnet när de somnat och själv får sömn osv, men att det just ska kunna somna själv?

 

[Krålus]

Välj ett litet av praktiska skäl och köp gärna två likadana som ni växlar mellan, det senare missade vi.

Här hade vi en nallephu på typ 50 cm men sen kom 1 meter stor nallephu hem. Det var ett misstag.

 

[Lingon]

Jag tror att jag har lite svårt för den här grejen att barn absolut ska kunna somna själva från väldigt liten ålder. Varför måste de lära sig det så tidigt? Jag fattar ju att man måste hitta ett sätt där man själv kan lämna barnet när de somnat och själv får sömn osv, men att det just ska kunna somna själv?

Det är ju skillnad på att kunna somna själv och att kunna sova själv och det finns alltid grader i helvetet.

Ja, barn behöver trygghet och närhet. Men, vuxna behöver också få sova för att fungera och orka vara bra föräldrar.

När min dotter var liten sov hon i egen säng. En vuxensäng som låg på golvet (utan ben) tillräckligt stor så att hon och en vuxen kunde sova i den. Hon nattades i sin säng. En av oss låg i sängen med henne tills hon somnat och sen gick den vuxne ut ur rummet. Vaknade hon på natten gick en av oss till henne och låg med henne i hennes säng tills hon somnat. Ibland sov den vuxne där en del av natten (om man råkade somna) och ibland smet man tillbaka till sin säng när hon somnat om.

Problemet med att inte kunna somna själv uppstår ju om barnet vaknar många gånger varje natt och man då måste börja om en komplicerad insomningsrutin varje gång. Det blir inte mycket sovit en sån natt för den vuxne. Då måste man ju lösa det på nåt sätt. Ett sätt kan vara att lära barnet metoder för att kunna somna själv så att barnet kan somna om själv iaf några gånger per natt. Så att föräldrarna kan få sova och orkar vara bra och tålmodiga föräldrar som mår bra fysiskt och mentalt.

 

[miumiu]

Jag kände som du @Midsommarblomster men kan såhär nio år senare säga att jag är lite ambivalent i våra val just angående sömn/sovsituationer. Eller mina val får jag väl säga för sambon har varit, och är väl kanske, av en annan åsikt.

Men vi har samsovit sen start. Pga att det är smidigt när barnet är litet och vaknar många gånger varje natt. Jag hade aldrig orkat springa upp flera gånger mitt i natten för att trösta ledset barn. Och jag är väl lite av en "minsta motståndets"-person, jag tar gärna den mest bekväma utvägen. Har också alltid tänkt att det kommer en dag när han inte VILL sova med oss längre, men hittills har det inte hänt

Sen är det i perioder lite bättre och han kan sova kanske inte hela men större delen av natten själv i egen säng. Men han nattas fortfarande av att en vuxen ligger jämte och vi lyssnar på ljudbok/avslappningsmusik. Egentligen är det nog i ärlighetens namn jobbigast för honom själv, och det är därför jag ibland kan känna att jag önskar att vi hade tagit tag i detta när han var lite yngre. Men det är svårt att veta exakt när det skulle ha varit, för jag har alltid liksom bara gått på min egen magkänsla om vad som känns "rätt". Och det har aldrig känts rätt när han blir ledsen.

 

[Roheryn]

Precis varit hos barnpsykolog och pratat om sonens sömn. Hon tycker att vi ska lära honom att somna själv. Vi kan sitta bredvid spjälsängen och visa att vi finns där men inte lyfta upp honom, oavsett hur arg han blir. Att han kommer lära sig att finna trygghet i sin säng, gosedjur och nappar även om det kan bli en tuff övergångsperiod. Vi kom också in på dottern som pillar mycket på oss och hon tyckte att vi skulle förbjuda det, och i stället få henne att ta sig an ett gosedjur. Hon säger att det finns en pedagogisk tanke i det att lära henne att man inte ska erbjuda sin kropp när man inte själv vill. Men också att hon ska kunna somna om själv utan att vi ligger intill.

Jag förstår ju allt det här, men det går ändå emot allt jag tänkt innan. Att alltid finnas där. Kramas vara nära. Ge trygghet. Känner att jag måste smälta detta innan vi kan ta beslut.

Wow, psykologens kommentar om att inte erbjuda sin kropp när man inte själv vill gick verkligen rakt in hos mig! Hade någon sagt så till mig där i början med ett litet barn så hade nog mitt föräldraskap varit lättare de första månaderna / det första året! Jag har stor kroppslig integritet, tycker inte om att bli pillad på, klappad på osv och har ett ganska begränsat behov av kroppslig närhet. Det gjorde ju att ett spädbarns behov av just närhet blev en utmaning för mig. Det var jobbigt att amma, jobbigt att, som jag tyckte, ha någon "på mig" stor del av dagen. Hade jag fått den känslan lite mer bekräftad så hade det kanske blivit lite mindre jobbigt - och lite mer legitimt att jobba på att minska den där ständiga kroppskontakten.

Anyway - allt det här gjorde ju att jag i alla fall ville sova ifred, så defaultläget var alltid att dottern skulle sova i egen säng. I början, när hon var pytteliten, ammade jag henne till sömns i soffan och lade sedan försiktigt, försiktigt över henne i sängen. Lyckades ibland, och ibland fick man börja om.... Som lite större körde vi väldigt mycket av sitta-bredvid-nattning, men även ligga-bredvid-nattning, oftast ihop med saga. Det var aldrig eller iaf mycket sällan skrik och gap och ilska, men kunde ta en bra stund emellanåt Gissar att du inte riktigt kommit till "bara-en-saga-till"-stadiet ännu? Det vi gjorde med dottern känns lite som det mellanläge du efterfrågar - vi har ALDRIG lämnat henne gråtandes, men har alltid nattat henne i egen säng där hon har somnat och oftast sovit hela natten. Vi har varit fullt tillgängliga på så sätt att vi alltid kommit om hon ropat oss tillbaka, alltid lyssnat på vad hon haft att säga och vid behov suttit vid eller legat i hennes säng en stund. Men då utan pillande, stök och bök och hela tiden med avsikten att hon ska sova själv. Jag tror att det är en vettig grej att barnet är medvetet om att hen kommer att somna i sin egen säng och sedan sova där själv - då blir det inte så läskigt att vakna mitt i natten, utan det är en bekant plats och det är inte farligt att somna själv. När vår dotter vaknade mitt i natten så ropade hon oftast så att någon av oss kunde gå till henne. I händelse av sjukdom, mardrömmar eller annat avvikande fick hon komma och ligga hos oss, men var det bara en "vanlig" natt blev det oftast omnattning i hennes säng. Jag tycker att det här har funkat bra - det känns som en "mjuk" metod, inget tvång, ingen ilska, ingen rädsla, men jag var ju rätt starkt motiverad att få till sovning i egen säng, så var väldigt konsekvent.

Nu är ju min erfarenhet begränsad - jag har ETT barn - men hoppas att du kan plocka något bra ur det jag säger

Tillägg: Hon hade gosedjur också! En panda som hon fick i 2-årsåldern av sin morfar. Pandan var med överallt och var såklart viktig vid nattning! (Och han finns fortfarande - sitter numera på en byrå i 23-åriga dotterns sovrum! )

 

[Lingon]

Wow, psykologens kommentar om att inte erbjuda sin kropp när man inte själv vill gick verkligen rakt in hos mig! Hade någon sagt så till mig där i början med ett litet barn så hade nog mitt föräldraskap varit lättare de första månaderna / det första året! Jag har stor kroppslig integritet, tycker inte om att bli pillad på, klappad på osv och har ett ganska begränsat behov av kroppslig närhet. Det gjorde ju att ett spädbarns behov av just närhet blev en utmaning för mig. Det var jobbigt att amma, jobbigt att, som jag tyckte, ha någon "på mig" stor del av dagen. Hade jag fått den känslan lite mer bekräftad så hade det kanske blivit lite mindre jobbigt - och lite mer legitimt att jobba på att minska den där ständiga kroppskontakten.

Anyway - allt det här gjorde ju att jag i alla fall ville sova ifred, så defaultläget var alltid att dottern skulle sova i egen säng. I början, när hon var pytteliten, ammade jag henne till sömns i soffan och lade sedan försiktigt, försiktigt över henne i sängen. Lyckades ibland, och ibland fick man börja om.... Som lite större körde vi väldigt mycket av sitta-bredvid-nattning, men även ligga-bredvid-nattning, oftast ihop med saga. Det var aldrig eller iaf mycket sällan skrik och gap och ilska, men kunde ta en bra stund emellanåt Gissar att du inte riktigt kommit till "bara-en-saga-till"-stadiet ännu? Det vi gjorde med dottern känns lite som det mellanläge du efterfrågar - vi har ALDRIG lämnat henne gråtandes, men har alltid nattat henne i egen säng där hon har somnat och oftast sovit hela natten. Vi har varit fullt tillgängliga på så sätt att vi alltid kommit om hon ropat oss tillbaka, alltid lyssnat på vad hon haft att säga och vid behov suttit vid eller legat i hennes säng en stund. Men då utan pillande, stök och bök och hela tiden med avsikten att hon ska sova själv. Jag tror att det är en vettig grej att barnet är medvetet om att hen kommer att somna i sin egen säng och sedan sova där själv - då blir det inte så läskigt att vakna mitt i natten, utan det är en bekant plats och det är inte farligt att somna själv. När vår dotter vaknade mitt i natten så ropade hon oftast så att någon av oss kunde gå till henne. I händelse av sjukdom, mardrömmar eller annat avvikande fick hon komma och ligga hos oss, men var det bara en "vanlig" natt blev det oftast omnattning i hennes säng. Jag tycker att det här har funkat bra - det känns som en "mjuk" metod, inget tvång, ingen ilska, ingen rädsla, men jag var ju rätt starkt motiverad att få till sovning i egen säng, så var väldigt konsekvent.

Nu är ju min erfarenhet begränsad - jag har ETT barn - men hoppas att du kan plocka något bra ur det jag säger

Vi gjorde liknande. För mig var alltid default läget att hon skulle sova själv. Jag ville sova själv och behöver min sömn för att fungera. Men vi gjorde så som du beskriver. Vi var med henne när hon skulle somna. Antingen bredvid sängen med handen på henne eller i sängen bredvid henne. Men hon fick inte hålla på att pilla på oss, sprattla runt, sätta sig upp etc. Hon skulle ligga ner och försöka sova. Vi läste alltid för henne och stannade kvar tills hon somnat. Vaknade hon och ropade på oss så kom vi alltid till henne. Hon behövde aldrig ligga där och gråta ensam!

Var och en gör naturligtvis vad som passar dem men jag tror att man gör barnet en otjänst om man låter det hålla på och göra saker med en som man inte tycker om t.ex. pilla på en, pilla på håret så det gör ont etc. Då får man förklara att man inte vill att hen gör så och erbjuda ett alternativ t.ex. hålla handen om det är kontakten barnet vill ha eller erbjuda ett gosedjur att pilla på om det är pillandet som är det viktiga.

 

[Roheryn]

Vi gjorde liknande. För mig var alltid default läget att hon skulle sova själv. Jag ville sova själv och behöver min sömn för att fungera. Men vi gjorde så som du beskriver. Vi var med henne när hon skulle somna. Antingen bredvid sängen med handen på henne eller i sängen bredvid henne. Men hon fick inte hålla på att pilla på oss, sprattla runt, sätta sig upp etc. Hon skulle ligga ner och försöka sova. Vi läste alltid för henne och stannade kvar tills hon somnat. Vaknade hon och ropade på oss så kom vi alltid till henne. Hon behövde aldrig ligga där och gråta ensam!

Var och en gör naturligtvis vad som passar dem men jag tror att man gör barnet en otjänst om man låter det hålla på och göra saker med en som man inte tycker om t.ex. pilla på en, pilla på håret så det gör ont etc. Då får man förklara att man inte vill att hen gör så och erbjuda ett alternativ t.ex. hålla handen om det är kontakten barnet vill ha eller erbjuda ett gosedjur att pilla på om det är pillandet som är det viktiga.

Precis detta! Det kan ju låta lite hårt som i TS att "förbjuda" pillande, men även det går ju att göra på ett mjukt och trevligt sätt som du säger. Tänker att det också finns en pedagogisk poäng i att om jag får sätta gränser kring min egen kropp så får barnet också det!

 

[Madde_padde]

Precis varit hos barnpsykolog och pratat om sonens sömn. Hon tycker att vi ska lära honom att somna själv. Vi kan sitta bredvid spjälsängen och visa att vi finns där men inte lyfta upp honom, oavsett hur arg han blir. Att han kommer lära sig att finna trygghet i sin säng, gosedjur och nappar även om det kan bli en tuff övergångsperiod. Vi kom också in på dottern som pillar mycket på oss och hon tyckte att vi skulle förbjuda det, och i stället få henne att ta sig an ett gosedjur. Hon säger att det finns en pedagogisk tanke i det att lära henne att man inte ska erbjuda sin kropp när man inte själv vill. Men också att hon ska kunna somna om själv utan att vi ligger intill.

Jag förstår ju allt det här, men det går ändå emot allt jag tänkt innan. Att alltid finnas där. Kramas vara nära. Ge trygghet. Känner att jag måste smälta detta innan vi kan ta beslut.

Min sambo har kört precis så med alla våra tre. Vi har tre trygga barn som har sängen som som trygga plats. Drömmer de två stora mardrömmar kommer de in till oss och kryper ner en stund och berättar/ tankar lite lugn men vill sen gå till Sina sängar igen.
För oss har de verkligen varit bra! Man kan absolut mysa i soffan och få mycket närhet på andra sätt

 

[julgrisen]

Det är ju skillnad på att kunna somna själv och att kunna sova själv och det finns alltid grader i helvetet.

Ja, barn behöver trygghet och närhet. Men, vuxna behöver också få sova för att fungera och orka vara bra föräldrar.

När min dotter var liten sov hon i egen säng. En vuxensäng som låg på golvet (utan ben) tillräckligt stor så att hon och en vuxen kunde sova i den. Hon nattades i sin säng. En av oss låg i sängen med henne tills hon somnat och sen gick den vuxne ut ur rummet. Vaknade hon på natten gick en av oss till henne och låg med henne i hennes säng tills hon somnat. Ibland sov den vuxne där en del av natten (om man råkade somna) och ibland smet man tillbaka till sin säng när hon somnat om.

Problemet med att inte kunna somna själv uppstår ju om barnet vaknar många gånger varje natt och man då måste börja om en komplicerad insomningsrutin varje gång. Det blir inte mycket sovit en sån natt för den vuxne. Då måste man ju lösa det på nåt sätt. Ett sätt kan vara att lära barnet metoder för att kunna somna själv så att barnet kan somna om själv iaf några gånger per natt. Så att föräldrarna kan få sova och orkar vara bra och tålmodiga föräldrar som mår bra fysiskt och mentalt.

Ja men absolut, och jag kan förstå att man på sikt behöver att barnet kan komma till ro själv om det är mycket uppvak och krångligt att få somna om, det jag reagerar på är när det gäller väldigt små barn.
Sen har jag ju haft tur med mina barn, de har alltid sovit i egen säng och somnar numera oftast själva, ibland kan jag bara uppleva en hets att barn ska kunna vara trygga utan föräldrar från några månaders ålder.