Långt nere under isen

Alltså det känns jättedumt och jätteonödigt att dra in skuldbeläggande och jämförelser mellan två olika användare i den här tråden. Uppmuntran är en annan sak.

Och jag håller med andra svar i tråden, @Sonic76. Du mår ju inte bra! Fortsätt sök hjälp - om inte annat så boka tid för ett läkarbesök på VC. De borde kunna hjälpa dig med sjukskrivning? Även en eventuell remiss vidare till psykiatrin, om du inte har någon kontakt där.

Kanske borde du få prova någon annan medicin? Få något komplement för sömnen? Det låter hemskt att bara få ihop någon timmes sömn timme per natt!

Din situation håller ju inte.
 
Så här kan du ju inte ha det :(

Sover du så lite varje natt? Bara sömnbrist kan ju göra en sjuk... 😐
Typ ja
Jag har sömnmedicin men sover inte på dem
Har haft problem med sömnen sen tidiga tonåren
Mest pga katastroftankar.
Nu är det bara allt som stör haha
Om nån tror att förskollärarjobb innebär umgås med barn hela dagarna så nja
Massor med möten, dokumentation, måluppfyllelse, systematisk kvalitetsarbete
Allt och lite till
Jag älskar mitt jobb
Dock är jag extremt högpresterande och har enorma krav på mig själv.
Jg känner mig totalt misslyckad när jag inte hinner allt jag tänkt
 
Sonic, du har snurrat fast dig i negativa tankar. Bara måsten och "det går inte".

Gå till doktorn. Visa hur deprimerad och förvirrad du är, berätta att du har suicidtankar, att det bara är katten som håller dig kvar. Berätta hur dina senaste år varit, hur länge du varit utmattad. Be eventuellt att få remiss till psyk för bättre medicinering. Och framför allt: be att få bli sjukskriven på åtminstone halvtid, om du behöver jobbet för att hålla styrsel på vardagen. Då kan du jobba på förmiddagen, gå hem och sova ett par timmar och sedan börja greja lite hemma. Efter ett tag kommer du att märka att du behöver mindre och mindre sömn där på eftermiddagen, du kan få ett liv igen efter jobbet.

Men att sitta på buke och lista allt negativt gör dig bara ännu mer nere. Försök ta hjälp!
 
Det fick jag på min vc också när jag behövde i höstas. Och jag behövde inte fejka, så fort jag började beskriva hur jag mådde så grät jag.
Jag behövde inte heller fejka. Om det är förjävligt så går det ju inte att hejda att man gråter när man drar upp allt. Då är jag ändå rätt bra på att bita ihop och hålla god min i vanliga fall.

Men man behöver ju tillåta sig själv att ta upp allt som faktiskt inte fungerar och hur dåligt man mår. Att mörka sånt för vården leder ju ingenstans. Det kan ju vara smärtsamt att även erkänna för sig själv hur illa det är, men ska man få till en förändring så måste man.
 
Sonic, du har snurrat fast dig i negativa tankar. Bara måsten och "det går inte".

Gå till doktorn. Visa hur deprimerad och förvirrad du är, berätta att du har suicidtankar, att det bara är katten som håller dig kvar. Berätta hur dina senaste år varit, hur länge du varit utmattad. Be eventuellt att få remiss till psyk för bättre medicinering. Och framför allt: be att få bli sjukskriven på åtminstone halvtid, om du behöver jobbet för att hålla styrsel på vardagen. Då kan du jobba på förmiddagen, gå hem och sova ett par timmar och sedan börja greja lite hemma. Efter ett tag kommer du att märka att du behöver mindre och mindre sömn där på eftermiddagen, du kan få ett liv igen efter jobbet.

Men att sitta på buke och lista allt negativt gör dig bara ännu mer nere. Försök ta hjälp!
Jag tycker du ska läsa det här några gånger Sonic.

Jag förstår att jobbet är viktigt, även för strukturens skull och därför kan halvtidssjukskrivning vara en god idé att testa på till en början. testa då att jobba förmiddagar, inte morgnar, försök att undvika stressituationer såsom öppningar och stängningar, eftermiddagar har en tendens till att vara tuffa om man utarbetad och slut i själen. Jag vet själv hur det är att inte orka fullt ut. Jag har dock sedan 2016 envist vägrat heltidsarbete med hänvisning till att jag inte orkar, jag kommer inte orka på grund av mina funktionsnedsättningar och om jag tvingas till det går jag inte i väggen. Jag känner mig själv. Det tar så mycket kraft att ta sig därifrån, jag var där 2014, aldrig igen säger jag bara.

Fråga dig själv, känner du dig själv? Var kan du dra dina gränser? Vad behöver du för att må bra igen? Hur kan du arbeta för att det ska bli bättre? Vad kan vården göra? Och sök envist hjälp inom vården igen och igen för det behöver du.
 
Ingen aning
Har alltid varit så
Tror du kan behöva fundera på varför. Ta reda på vad beteendet ger dig och vad det kostar dig. Sedan kan du göra en bedömning av om det kan vara värt att förändra det. Bara för att det alltid varit så är det ju inte självklart att det alltid måste vara så i framtiden. Det gäller att hitta good enough.
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Ni vet när man hela tiden får höra att ”du är så stark” och hela kroppen och själen skriker ”jag orkar inte mer”. Hela livet har jag...
5 6 7
Svar
120
· Visningar
14 062
Senast: malumbub
·
Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
6 218
Senast: Jahaja
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 184
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
22 026
Senast: Whoever
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp