Lågaffektivt bemötande

[Ja88]

Är det inte en klassisk härskarteknik?

Jag ser det så. Klart det är effektivt. Härskartekniker är effektiva men får offret att må dåligt.

Oj. Nej. Verkligen inte.

 

[MiaMia]

Interagerar man inte så är det en härskarteknik, osynliggörande, dvs säkert beroende på kompetensen och läggningen hos utövaren.

Men ingen har sagt att man inte ska interagera
Det handlar om att vara medveten och välja vilken interaktion man genomför och framför allt hur det görs.

 

[Wingates]

Länkar in den här https://urskola.se/Produkter/204997...rna-2018-Lagaffektivt-bemotande-av-unga-vuxna
för de som är intresserade av lågaffektivt bemötande och Bo Hejlskov.

 

[Badger]

Tyvärr inte jättepåläst, men tycker att det låter rimligt. Klarar dock långt ifrån alltid av att agera så, blir för arg osv. O då tycker jag generellt att jag är en lugn person och mitt äldsta barn (som är den som jag hittills blivit arg på, min 5 månaders är inte mkt att bli arg på) är inte vildare än genomsnittlig 3 åring

Ingen av oss dock långsinta, det arga går alltid över på mindre än nån minut. Så kanske ingen fara på torpet. Men önskar ibland att jag aldrig höjde rösten åt mitt barn, det gör jag tyvärr.

Fast jag vet inte jag. Jag har väninnor som är uppfostrade på det viset och de blir väldigt strykrädda om någon höjer rösten för dem, närapå panikslagna. Enstaka klarar inte ens en politisk diskussion där folk tar i litegrann utöver ett extremt lågmält och långsamt resonerande. Det känns nästan som handikappande feminint. Killar kanske inte blir på samma sätt om de haft vänner som vant dem vid lite diskussion under skoltiden, då det ju varit tillåtet för killar att diskutera lite mer intensivt.

Jag är uppvuxen i en lite mer högljudd familj som gärna haft diskussioner där vågorna gått högt och även haft föräldrar som kan ha blivit arga så det syntes som liten. Jag är mycket mer avslappnad inför diskussioner och "arga personer" än de är. Jag är lite mer att jag tycker föräldrar och lärare kan få vara ärliga i känslokapitlet än "ljuga" så som jag själv upplevt (om de har ett "normalt" känsloregister såklart, aggressiva okontrollerade idioter menar jag inte!). Även om både de blött milda och de aggressiva blir knasigt.

 

[jeennnnyy]

Fast jag vet inte jag. Jag har väninnor som är uppfostrade på det viset och de blir väldigt strykrädda om någon höjer rösten för dem, närapå panikslagna. Enstaka klarar inte ens en politisk diskussion där folk tar i litegrann utöver ett extremt lågmält och långsamt resonerande. Det känns nästan som handikappande feminint. Killar kanske inte blir på samma sätt om de haft vänner som vant dem vid lite diskussion under skoltiden, då det ju varit tillåtet för killar att diskutera lite mer intensivt.

Jag är uppvuxen i en lite mer högljudd familj som gärna haft diskussioner där vågorna gått högt och även haft föräldrar som kan ha blivit arga så det syntes som liten. Jag är mycket mer avslappnad inför diskussioner och "arga personer" än de är.

Jag är själv uppväxt i ett hem där vi inte skrek på varandra, osäker på om mina föräldrar höjde rösten åt mig som barn, mins det inte, men tycker inte det känns osannolikt att de gjorde det ibland. Som äldre var jag typ aldrig arg på mina föräldrar och inte de på mig. Argumenterar aldrig högljut med min man, eller nån annan för den delen. Upplever mig inte som konflikträdd, känner bara inget behov av att höja rösten. Därför lite förvånad över att jag inte kan låta bli att ryta åt min treåring flera gånger i veckan. Han provocerar mig som ingen annan. Sen älskar jag honom som ingen annan också så klart.

 

[Badger]

Länkar in den här https://urskola.se/Produkter/204997...rna-2018-Lagaffektivt-bemotande-av-unga-vuxna
för de som är intresserade av lågaffektivt bemötande och Bo Hejlskov.

Jag måste se den.

För som jag skrev i ett annat inlägg så förstår jag metoden när det gäller förälder och litet barn och även i vårdsituationer (så som den verkar användas utomlands). Jag förstår den när det gäller interaktion mellan lärare och elev i klassrummet men:

Jag förstår inte alls hur den kan användas när det gäller att häva ett bråk mellan två elever som redan eskalerat ur kontroll. (man får följa elevens rörelser med sina egna vid ett tillfälle när man rör vid eleven men inte regelbundet. Jag antar att man snabbt får lyfta bort det barn som blir slaget och låsa in det?). Jag förstår inte heller hur man gör när tex barnet inte stannar i diskussionen/lugnet utan springer ur den.

Läraren har ju i den situationen inte provocerat fram bråket och hen har inte sett det och kunnat häva det innan kaos.

Om en elev slängde och förstörde i klassrummet skulle tex alla andra barn och läraren gå ut ur klassrummet tills eleven var klar. Kan man ha ett reservklassrum så att de får undervisning ändå vid de tillfällena?

 

[Badger]

Jag är själv uppväxt i ett hem där vi inte skrek på varandra, osäker på om mina föräldrar höjde rösten åt mig som barn, mins det inte, men tycker inte det känns osannolikt att de gjorde det ibland. Som äldre var jag typ aldrig arg på mina föräldrar och inte de på mig. Argumenterar aldrig högljut med min man, eller nån annan för den delen. Upplever mig inte som konflikträdd, känner bara inget behov av att höja rösten. Därför lite förvånad över att jag inte kan låta bli att ryta åt min treåring flera gånger i veckan. Han provocerar mig som ingen annan. Sen älskar jag honom som ingen annan också så klart.

Såklart, men frågan är om det faktiskt gör någonting att du är ärlig i dina känslor och ryter åt honom?

Eller ok det är naturligt att man har dåligt samvete, det har jag med, och tänker över om jag gjorde rätt och om jag var för arg och för hård osv. Speciellt om jag tjatar för mycket. Det är bara att när man tänker på andra (inte jag själv som såklart gör fel och är opedagogisk) så har jag ibland reagerat på de som är blötmilda hela tiden och liksom inte kan bli en lite arga och jag vet inte om det är så bra heller.

 

[Ja88]

Jag måste se den.
Jag förstår inte alls hur den kan användas när det gäller att häva ett bråk mellan två elever som redan eskalerat ur kontroll. (man får följa elevens rörelser med sina egna vid ett tillfälle när man rör vid eleven men inte regelbundet. Jag antar att man snabbt får lyfta bort det barn som blir slaget och låsa in det?). Jag förstår inte heller hur man gör när tex barnet inte stannar i diskussionen/lugnet utan springer ur den.

Nej det är väl i de här situationerna jag också känner att LAB inte riktigt ger några konkreta verktyg. Utan mycket handlar ju då om att man ska analysera dessa situationer och se till att förebygga dem så att de aldrig uppstår. Eller om de uppstår flytta undan de barn som kan råka illa ut pga affekten hos det barn som är i "kaos".

Det låter väl rimligt att förebygga men det funkar inte alltid i realiteten riktigt tycker jag. Iaf inte hos oss där vi dagligen har situationer mellan barnen som blixtsnabbt eskalerar och blir fysiska. (Ett barn köar för NP-utredning och den andre står vi och väger kring ifall han har liknande problematik eller "bara" taskig impulskontroll och eldfängt humör, och så finns det en lillasyster också som då och då hamnar i skottlinjen )

Ang. barn som springer ur diskussionen (=tar till flykt) så är väl tanken att de också är i "kaos" men väljer flykt istället för kamp och då är väl principen med LAB att man låter dem vara tills de har lugnat ner sig. Hur bra det funkar beror ju också på omständigheterna. Jag köper att det inte är någon idé att diskutera mitt i affekten, men att springa iväg kan ju bli farligt och tvunget att stoppas av den anledningen, bland annat.

Jag har sett den länkade föreläsningen och den (liksom Bo Hejlskov i stort!) är jättebra, men jag har ändå inte riktigt lyckats få med mig några konkreta verktyg för situationer som ovan.

 

[Badger]

Nej det är väl i de här situationerna jag också känner att LAB inte riktigt ger några konkreta verktyg. Utan mycket handlar ju då om att man ska analysera dessa situationer och se till att förebygga dem så att de aldrig uppstår. Eller om de uppstår flytta undan de barn som kan råka illa ut pga affekten hos det barn som är i "kaos".

Det låter väl rimligt att förebygga men det funkar inte alltid i realiteten riktigt tycker jag. Iaf inte hos oss där vi dagligen har situationer mellan barnen som blixtsnabbt eskalerar och blir fysiska. (Ett barn köar för NP-utredning och den andre står vi och väger kring ifall han har liknande problematik eller "bara" taskig impulskontroll och eldfängt humör, och så finns det en lillasyster också som då och då hamnar i skottlinjen )

Jag har sett den länkade föreläsningen och den (liksom Bo Hejlskov i stort!) är jättebra, men jag har ändå inte riktigt lyckats få med mig några konkreta verktyg för situationer som ovan.

Jag tänker lite såhär helt spontant utan att veta någonting. Att det känns som att det vore super om lärarna gick utbildningen ordentligt fast kanske inte lika super om det var en regel om att den skulle användas. Utan mer lades till i verktygslådan?

Dvs att ha en regel om att man måste göra såhär -utan utbildning blir knasigt. Men en utbildning utan ett -man måste göra såhär kanske vore guld? Dvs när helvetet brakar lös så gör man ändå det som krävs för att skydda barn och inredning.

För jag har tror jag total förståelse för hur det här fungerar i ett slutet rum, där personer agerar mycket med personal och lite med varandra och det inte finns några flyktvägar. Då verkar det super. Personalen som är den ende som personen interagerar med kan styra genom sitt bemötande. Personen vill inte retas eller vill eskalera situationen med flit, hen vill bara komma ur situationen som är extremt obehaglig. Förhållandet är tydligt vårdare vårdtagare (inte lärare-15 åring).

Detsamma uppstår med en 1-5 åring hemma med föräldern som hela tiden kan se vartåt det barkar.

Ang. barn som springer ur diskussionen (=tar till flykt) så är väl tanken att de också är i "kaos" men väljer flykt istället för kamp och då är väl principen med LAB att man låter dem vara tills de har lugnat ner sig. Hur bra det funkar beror ju också på omständigheterna. Jag köper att det inte är någon idé att diskutera mitt i affekten, men att springa iväg kan ju bli farligt och tvunget att stoppas av den anledningen, bland annat.

Joo precis om barnet springer hem? och är typ 6-8 år och det är vägar och bilar? (jag spekulerar inte hej vilt här utan det är barn i skolan som har problem med kontrollen just nu och kör den. Alltså detta är bara som jag hört från mitt barn.)

 

[em-pirre]

Jag tänker lite såhär helt spontant utan att veta någonting. Att det känns som att det vore super om lärarna gick utbildningen ordentligt fast kanske inte lika super om det var en regel om att den skulle användas. Utan mer lades till i verktygslådan?

Dvs att ha en regel om att man måste göra såhär -utan utbildning blir knasigt. Men en utbildning utan ett -man måste göra såhär kanske vore guld? Dvs när helvetet brakar lös så gör man ändå det som krävs för att skydda barn och inredning.

För jag har tror jag total förståelse för hur det här fungerar i ett slutet rum, där personer agerar mycket med personal och lite med varandra och det inte finns några flyktvägar. Då verkar det super. Personalen som är den ende som personen interagerar med kan styra genom sitt bemötande. Personen vill inte retas eller vill eskalera situationen med flit, hen vill bara komma ur situationen som är extremt obehaglig. Förhållandet är tydligt vårdare vårdtagare (inte lärare-15 åring).

Detsamma uppstår med en 1-5 åring hemma med föräldern som hela tiden kan se vartåt det barkar.



Joo precis om barnet springer hem? och är typ 6-8 år och det är vägar och bilar? (jag spekulerar inte hej vilt här utan det är barn i skolan som har problem med kontrollen just nu och kör den. Alltså detta är bara som jag hört från mitt barn.)

Fast är det farligt att springa undan så måste det ju stoppas. Det är ju inte som att man står bredvid och ser på om en unge springer ut på motorvägen bara för att man använder sig av lab

 

[Badger]

Fast är det farligt att springa undan så måste det ju stoppas. Det är ju inte som att man står bredvid och ser på om en unge springer ut på motorvägen bara för att man använder sig av lab

Nu skrev jag inte motorvägen utan -springer hem. Det är inte nödvändigtvis alltid motorväg på vägen hem utan det kan ju vara vanliga vägar som ett barn som inte är i affekt kan passera utan fara.

Men är det så? jag tycker det låter som att man då lämnar lab och använder sig av "det som behövs" istället?
Jag har inte sett någonstans i den raddan åtgärder att det finns en -rädda annat barns hälsa eller tillhörigheter åtgärd som är acceptabel. Iofs kan det också såklart vara en del av metoden, om nöden kräver gör det som behövs?

Säg istället regelbundet i affekt slår andra barn? vad gör man enligt metoden?

Förstör skolans saker -självklart enligt metoden låter dem hållas tills det är klart och ersätter. Men ett annat barns älskade sak? eller kläder? är det förenligt med det barnets mentala välmående att stå tillsammans med läraren och se på?

Inte slår andra barn i affekt utan för att det är en mobbare? Vad gör man?
Inte förstör för att det inte förstår bättre eller är i affekt utan för att göra ett annat barn ledset?

Man får i jobbiga situationer följa barnets rörelse i kontakt med barnet. Gör man det då utan att flytta på barnet det slår först? (så att det barnet ser en vuxen och ett barn över sig som båda synkront rör sig) Eller efter att man flyttat på barnet som blir slaget?

Eftersom det står att man bara får hålla fast någon en till två gånger, annars blir det en metod. Med ett barn som regelbundet springer ur varje konflikt och springer hem så blir det fler gånger? och en metod? Låt säga ett par tre gånger i veckan blir arg på annat barn slår det, river sönder dess saker och sedan om en lärare kommer i en position där de kan diskutera saken hoppar ut genom fönstret och springer hem.

Jag vill inte kritisera utan är intresserad av att veta helt enkelt? Nyfiken?

 

[em-pirre]

Men har det gått så långt så har man misslyckats redan från början.

Jag finner det självklart att 1. Skydda alla i rummet (både det utagerande barnet och de andra) 2. Undvika att saker går sönder.
3. Komma underfund med vad som blev fel och försöka lugna situationen.
I vanliga fall är det bara nunmer 3 Som behövs.

Jag menar att jag kan göra det medan jag samtidigt utövar lab. Men så är jag utbildad både i mapa och holding också.

 

[MiaMia]

Ang. barn som springer ur diskussionen (=tar till flykt) så är väl tanken att de också är i "kaos" men väljer flykt istället för kamp och då är väl principen med LAB att man låter dem vara tills de har lugnat ner sig. Hur bra det funkar beror ju också på omständigheterna. Jag köper att det inte är någon idé att diskutera mitt i affekten, men att springa iväg kan ju bli farligt och tvunget att stoppas av den anledningen, bland annat.

Eller gör vad de kan för att det inte ska eskalera till fullt kaos.
Jag har läst att den första och viktigaste strategin man ska lära sig om man tenderar att hamna i kaos och problemsituationer är att kunna lämna situationen. På det sättet kan jag själv rädda mig innan det kommer till den punkten att jag inte längre kan göra något alls för att reda ut och påverka vad som händer.

 

[Badger]

Men har det gått så långt så har man misslyckats redan från början.

Jag finner det självklart att 1. Skydda alla i rummet (både det utagerande barnet och de andra) 2. Undvika att saker går sönder.
3. Komma underfund med vad som blev fel och försöka lugna situationen.
I vanliga fall är det bara nunmer 3 Som behövs.

Jag menar att jag kan göra det medan jag samtidigt utövar lab. Men så är jag utbildad både i mapa och holding också.

Den som misslyckades var ju sjuåringen som satt bredvid, inte läraren. Det var ju hen som interagerade innan utbrottet.

 

[MiaMia]

Eftersom det står att man bara får hålla fast någon en till två gånger, annars blir det en metod. Med ett barn som regelbundet springer ur varje konflikt och springer hem så blir det fler gånger? och en metod? Låt säga ett par tre gånger i veckan blir arg på annat barn slår det, river sönder dess saker och sedan om en lärare kommer i en position där de kan diskutera saken hoppar ut genom fönstret och springer hem.

Är det en position där de kan diskutera om barnet reagerar så?
Förändra "diskuterandet" så det inte görs där, då eller på det sättet. (Lätt att säga härifrån , men tror det är där analyserandet behöver göras för att inte återupprepa)

Komma överens om en lämpligare plats att springa till och att använda dörren?

Lära barnet att lämna och springa i väg - till en bra, överenskommen plats - tidigare i förloppet, dvs innan det slår och river i saker? Inte se springandet som negativt, utan som första steget i behållande av självkontroll. Så småningom kan det kanske utvidgas till att kunna låta bli bara genom att gå utanför dörren tio sekunder och så småningom vara kvar i rummet.

 

[em-pirre]

Den som misslyckades var ju sjuåringen som satt bredvid, inte läraren. Det var ju hen som interagerade innan utbrottet.

Nej. Den vuxne borde se till att det inte händer. Man kan inte skylla på en sjuåring.

 

[TinyWiny]

Fast jag vet inte jag. Jag har väninnor som är uppfostrade på det viset och de blir väldigt strykrädda om någon höjer rösten för dem, närapå panikslagna. Enstaka klarar inte ens en politisk diskussion där folk tar i litegrann utöver ett extremt lågmält och långsamt resonerande. Det känns nästan som handikappande feminint. Killar kanske inte blir på samma sätt om de haft vänner som vant dem vid lite diskussion under skoltiden, då det ju varit tillåtet för killar att diskutera lite mer intensivt.

Jag är uppvuxen i en lite mer högljudd familj som gärna haft diskussioner där vågorna gått högt och även haft föräldrar som kan ha blivit arga så det syntes som liten. Jag är mycket mer avslappnad inför diskussioner och "arga personer" än de är. Jag är lite mer att jag tycker föräldrar och lärare kan få vara ärliga i känslokapitlet än "ljuga" så som jag själv upplevt (om de har ett "normalt" känsloregister såklart, aggressiva okontrollerade idioter menar jag inte!). Även om både de blött milda och de aggressiva blir knasigt.

Och jag är uppvuxen i ett hem där det vrålades och gapades för fullt. Jag avskyr sådant. Jag mår illa, far illa när människor bara höjer rösten och vrålar de så försvinner jag för jag vet vad som tidigare har kommit efter det och jag stannar inte för att kolla om det kommer nu med. Jag ser verkligen inget självändamål med att vråla och skrika. Hellre lära sig sätt att hantera vardagslivet på som inte gör att andra far illa. Två som står och gapar lyssnar inte på varandra ändå. Bemöter man någon som är arg med lugn så smittar det och man kan ha en bra dialog istället och båda kan gå klokare ut ur det hela.

Jag förespråkar lågaffektivt bemötande i samspelet med både människor och djur och jag använde detsamma när mina barn var små trots att jag då inte ens visste att det fanns något som hette så då eller vad det innebar. Att jag har valt en lågaffektiv väg innebär inte att jag inte kan bli arg eller visa att jag är arg men det är skillnad i hur jag uttrycker den ilskan. Att någon blir arg behöver inte vara lika med att hen vrålar, gapar, förstör och slår. Visar jag min ilska produktivt kan något gott komma ur det, gör jag det destruktivt genom att ställa mig och vråla kommer det inget gott ut ur det och ingen lär lyssna heller.

 

[Badger]

Är det en position där de kan diskutera om barnet reagerar så?
Förändra "diskuterandet" så det inte görs där, då eller på det sättet. (Lätt att säga härifrån , men tror det är där analyserandet behöver göras för att inte återupprepa)

Komma överens om en lämpligare plats att springa till och att använda dörren?

Lära barnet att lämna och springa i väg - till en bra, överenskommen plats - tidigare i förloppet, dvs innan det slår och river i saker? Inte se springandet som negativt, utan som första steget i behållande av självkontroll. Så småning om kan det kanske utvidgas till att kunna låta bli bara genom att gå utanför dörren tio sekunder och så småning om vara kvar i rummet.

Nej de kan inte diskutera med barnet då, antagligen helt onåbart, inte förrän någon timma senare. Eller på eftermiddagen.

Jo absolut, allt det tycker jag låter bra och självklart och antagligen så kan ju barnet också prata med kurator gissar jag. Så det fungerar utmärkt för långtidslösningen.

Men grejen är ju att det här behöver inte vara ett barn som alltid varit så utan kanske en ändring i miljön kan orsaka det plötsligt. Och just vad gör man i situationen. Jag tycker att det lät bra med att man tillåter sig skydda andra barn och inredning. Det enda jag läst från själva psykologen som utbildar är att man försöker flytta alla barnen ur situationen och låter inredningen ta skada. Men att han missat att ta höjd för om sakerna tillhör ett barn eller om det är ett barn som skadas eller fem barn som slåss.

Det känns som att man nästan tänker, detta är Det barnet, det enda barnet som kan blir jätteargt. De andra barnen är mognare och klarar mycket tryck och hot. De ska klara detta, det är bara det barnet som har en diagnos som kan bli argt eller förtvivlat. När man kanske snarare har en hel klass med 27 barn, inte 27, 30+ åringar och om det ena barnet förlorar kontrollen kan övriga barn bli rädda och förlora kontrollen och det är inte Det barnet utan 1-5 barn av 20 och olika barn olika gånger.

 

[Ja88]

Eller gör vad de kan för att det inte ska eskalera till fullt kaos.
Jag har läst att den första och viktigaste strategin man ska lära sig om man tenderar att hamna i kaos och problemsituationer är att kunna lämna situationen. På det sättet kan jag själv rädda mig innan det kommer till den punkten att jag inte längre kan göra något alls för att reda ut och påverka vad som händer.

Jomen precis. Det är ju fullt begripligt, men kan likafullt bli farligt och därför vara tvunget att stoppas.

 

[Badger]

Nej. Den vuxne borde se till att det inte händer. Man kan inte skylla på en sjuåring.

Hur ser den vuxne till att det inte händer?