Här på forumet finns ju människor med olika erfarenheter, och jag skulle vilja ha lite hjälp och råd från er som har erfarenhet av föräldraskap till autistiska barn.
Jag har en god vän vars barn har fått den diagnosen, eller egentligen atypisk autism, och jag undrar lite om någon kan råda i hur man bäst bemöter en sån sak som vän? Barnet är nu sex, men det har varit mycket dramatik med barnet från första början, dramatisk förlossning, för tidigt född, osv. Det stod inte riktigt klart vad som var fel, nu har de fått en diagnos där bla autism ingår.
Problemet är att detta, av förståeliga skäl, både är något som alltmer upptar föräldrarnas tid och identitet, samtidigt som det är otroligt känsligt. De har förut haft stora ambitioner i yrkesliv etc, men nu cirklar i princip hela livet kring det här barnet. Problemen är, som jag förstått det, främst att barnet inte känner hunger och bara äter vissa saker (maten är alltså alltid en kamp), och att barnet alltid vill ha en förälder på någon meters håll. Vad som händer annars vet jag inte riktigt, för en utomstående så framstår barnet som visserligen lite udda, men lätt att få kontakt med, reagerar enormt positivt på positiv förstärkning (vilket föräldrarna dock inte använder sig av, de tycker det är principiellt fel eftersom man inte ska fokusera på prestation), och visar utåt aldrig ilska eller annat vad jag kan se. Stora bullriga folksamlingar, t ex 10 barn som sitter och pratar och äter runt ett bord fixar inte barnet, sådana situationer får de undvika. Föräldrarna får mycket stöd, barnet går på specialförskola, de har hjälp av habilitering, hjälp med barnvakt, osv.
Det svåra är att å ena sidan så är min kompis väldigt tydlig med att det är något helt annorlunda att ha ett autistiskt barn, att ha vanliga barn är i princip som att inte ha några barn alls, det går inte att förstå hur det är om man bara har vanliga barn. Å andra sidan, eftersom deras liv nu cirklar kring barnet, så är det nästan det enda hon pratar om.
Så vad ska man säga? Saken är ju att jag förstår inte riktigt exakt vad som är så otroligt annorlunda - alltså, jag förstår förstås att det är en stor sorg med ett barn som inte riktigt växer och utvecklas som andra barn, som förmodligen aldrig kommer kunna flytta till ett helt eget boende, troligen inte gå i vanlig skola, etc. Men i vardagen? Att ha två vanliga barn innebär också en väldig massa anpassningar, anpassningar som de kanske inte tänker på. De har t ex först nu, när barnet är sex, alls behövt förbereda barnet på att saker ska hända. Tidigare har de helt enkelt kunnat säga till barnet att Nu ska vi gå! Och då följer barnet genast och snällt med. Mina barn har alltid haft rätt mycket temperament, så har man aldrig kunnat göra, utan man måste alltid förbereda, och barnet kanske ändå säger nej och får ett utbrott. Nu har de också fått börja förbereda ibland, och menar då på att så är det att ha ett autistiskt barn, det är otroligt annorlunda än vanliga barn för de måste förbereda allt. Och då förstår jag inte riktigt, för mig har det varit så hela tiden, det anmärkningsvärda i mina ögon har varit att de förut inte behövt göra det, ens när barnet var 2-3.
Detta som exempel, men problemet är alltså att hon beskriver saker som jag tycker låter som min vardag, mer eller mindre - de kan inte åka vartsomhelst och göra vadsomhelst, de försöker jobba lågaffektivt och försöka att inte gå mer i barnets sinnestämning eller själva visa ilska, osv. Det går heller inte att fråga om det, eftersom ämnet är ultrakänsligt, vanliga barn är superenkla, det är som att inte ha barn alls. Det är som att de bor på en annan planet, den för oss-med-annorlunda-barn. Jag vänder mig därför hit och hoppas nån kanske har erfarenheter av något liknande, och kan ge lite råd och hjälp om hur man hanterar detta som vän?
