Förälder till ett autistiskt barn

[tipex]

Nu gissar jag att ditt barn är äldre, men det låter annars exakt som vad vi gör med vår tvååring? Förutom att han inte duschar lika ofta, delvis beroende på att vi inte hinner fyrtiominutersduschar till vardags i regel. Känner också igen det där med klädbyten, det är i regel tuffa förhandlingar och ilska varje gång man pga årstidsväxlingar ska ändra kläderna.

Jag vill absolut inte förringa det slit du har, och att det är mycket jobbigare när det aldrig slutar vara så, men om jag jämför med hur det är att ha små barn låter det exakt likadant?

Min son är 8 år men klarar inte det han för åldern borde göra själv.
Måste t.ex vara med vid lek och även se film för att förklara handling så han ska förstå och få ut ngt av den. Han kan inte utläsa dolda budskap. Jag fixar frukosten som ska specialgöras. Jag klär oftast på honom på morgonen m.m

 

[Mabuse]

Absolut ingen anledning att inte jobba så med autistiska....snarare så har jag stött på uppmuntran. Finns en bra video om träning för att lära sig knyta skosnören.....där de tar och delar upp momenten i små små bitar först bara ta tag i vart snöre och sen första kryssningen och för vart moment barnet utförs så klappar man händer och tjoar. De är i extra stort behov av den sortens positiv stöttning samt att man tar små små delmoment så de får en chans att lyckas.

på tal om semester, vi har vågat oss till kalmar några gånger, där vet han vad som händer. Men vi bytte hotell en gång och då satt han och skrek en halv dag då jag misslyckats med att förmedla detta ordentligt samt en del missförstånd då han trodde vi skulle lämna honom på ikeas lekrum.

Ja, just behovet av struktur och förutsägbarhet i alla lägen förstår jag verkligen kräver mycket extra av föräldrarna. Min kompis är rätt glad att deras barn inte har just det draget, det skulle nog krångla till vardagen mycket tänker jag.

Just sån positiv stöttning upplever jag att deras barn reagerar otroligt positivt på, men de tycker sådant är att sätta för mycket fokus på prestation, man ska få beröm för vem man är, inte vad man gör. Såklart ska man inte göra sånt man tycker är fel, men i deras fall, när maten är ett sånt otroligt problem, så skulle jag nog kanske testa det ändå eftersom det uppenbart får barnet att vilja äta.

 

[Mabuse]

Min son är 8 år men klarar inte det han för åldern borde göra själv.
Måste t.ex vara med vid lek och även se film för att förklara handling så han ska förstå och få ut ngt av den. Han kan inte utläsa dolda budskap. Jag fixar frukosten som ska specialgöras. Jag klär oftast på honom på morgonen m.m

Jag förstår att det är krävande att fortfarande behöva hjälpa en åttaåring såpass mycket, men det låter fortfarande som sånt jag gör varje dag med mina barn, som är helt vanliga, fast mycket yngre?

Självklart är det jobbigt att fortfarande behöva en sexåring att äta, men då är det ju just åldern, att man fortfarande behöver göra det, inte att någon som har en ettåring omöjligt kan förstå hur jobbigt det är att behöva hjälpa barnet äta, och den ettåringen är som inget barn jämförelsevis.

 

[Aionee]

Min mamma jobbar med barn med autism, jag berättade om den här tråden men sa att jag inte orkade blanda mig i. Men de autistiska barn hon jobbar med är väldigt olika och behöver olika saker. T.ex. många äter inte själv, de måste bli tvångsmatade genom en knapp på magen och vissa äter bara vissa saker. T.ex. pommes men inte hambugaren Många av hennes elever pratar inte heller, utan lärarna försöker kommunicera genom teckenspråk samtidigt som de pratar. Och något som hon tydligt pekade ut när jag nämnde att du tycker att autism inte är svårare än "vanliga barn" är att du aldrig kan lämna de ensamma. Någon måste alltid vara där och hålla koll, eller t.ex. när de sover middag har skolan ett live skypesamtal (video) över rummet som övervakning.

Sen finns det alla sorters föräldrar också. Vissa vill inte alls acceptera deras barns situation osv.

 

[Mabuse]

Min mamma jobbar med barn med autism, jag berättade om den här tråden men sa att jag inte orkade blanda mig i. Men de autistiska barn hon jobbar med är väldigt olika och behöver olika saker. T.ex. många äter inte själv, de måste bli tvångsmatade genom en knapp på magen och vissa äter bara vissa saker. T.ex. pommes men inte hambugaren Många av hennes elever pratar inte heller, utan lärarna försöker kommunicera genom teckenspråk samtidigt som de pratar. Och något som hon tydligt pekade ut när jag nämnde att du tycker att autism inte är svårare än "vanliga barn" är att du aldrig kan lämna de ensamma. Någon måste alltid vara där och hålla koll, eller t.ex. när de sover middag har skolan ett live skypesamtal (video) över rummet som övervakning.

Sen finns det alla sorters föräldrar också. Vissa vill inte alls acceptera deras barns situation osv.

Jag har inte sagt att det inte är svårare med autistiska barn, självklart är det otroligt mycket svårare med ett barn som inte äter, t ex. Det jag har sagt är att jag inte förstår vad det är som gör att alla autistiska barn är så otroligt annorlunda att vanliga barn är som inga barn i jämförelse, att föräldrar till vanliga barn har en alltigenom annorlunda upplevelse i allt. Mitt intryck är snarare att med ett autistiskt barn har du mer av väldigt mycket, och mycket längre upp i åldern, men väldigt mycket är sånt som en vanlig förälder också kan råka ut för någon gång och känna igen sig i. Bara det att med ett autistiskt barn har du det så hela tiden - sen är ju också barn olika, och nu var det heller inte autistiska barn generellt, utan min kompis barn, och hur man ska bemöta och hantera det hela som vän.

Varför kan barnen inte lämnas oövervakade ens när de sover? I min kompis fall så sover barnet ensam i eget rum på natten, oövervakad (eftersom föräldrarna också sover då). Det här barnet har ju atypisk autism, så alla drag finns inte där - barnet har t ex inget extra behov av rutiner eller att saker behöver vara på ett visst sätt, och pratar.

 

[leia]

Orsaken till att de inte kan lämnas ensamma är (antagligen) att det är ett vanligt problem att de 'rymmer'. Vår 5-åriga son är autistisk och vi har tex fått byta lås på dörrarna (förut kunde man öppna dem inifrån utan nyckel). Nu har han istället börjat klättra ut genom fönstret, så vi måste antagligen byta dem också så att de går att låsa. Nyckeln måste man ha i fickan eftersom han klättrar upp överallt om man hängt/lagt dem någon annanstans.

Utomhus måste man hålla sig så nära honom att man hinner stoppa honom om han springer eller cyklar iväg (tex till hästarna eller stora vägen). När vi är utomhus med barnen kan man lämna två-åringen själv ett tag, men absolut inte fem-åringen.

Ett par bekanta fick ringa polisen ett antal gånger för att deras 6-åring försvunnit, nu har de gps-sändare. De har även haft problem att hitta en skola som tar emot honom pga att han måste övervakas hela tiden.

 

[Aionee]

Som sagt, annars kan de spinga iväg eller göra vem vet vad. De tänker inte riktigt som "vanliga" barn, utan de lever i nuet. Ser de något så blir det liksom "Åh jag vill gå dit, det ser kul ut!" och så sticker de. De tänker inte på att man kanske borde stanna här, utan blir de uttråkade så kan de bara sticka. Sen kan de självklart lära sig att det kan bli konsekvenser av vissa saker osv

 

[Coop]

Vår son har diverse diagnoser (äter inte heller utan har idag knapp) och drag åt det autistiska hållet men ingen diagnos inom det. Vi har haft det otroligt tufft genom åren. Att ha ett barn med särskilda behov tar så mycket mer energi än ett "normalt" barn. Man kan ha viljestarka och krävande barn men vanligtvis så ser man en förändring hos dessa barn medans de växer. De kan ta mer ansvar, det går att prata med dem och man kan få en fungerande vardag med ett ge och tagande. Vår son är idag 10 och "småbarnsåren" är ännu inte slut. Vi är två starka vuxna, som gör allt för våra barn men som emellanåt simmar på botten, varit sjukskrivna osv.

Jag förstår att det är svårt att sätta sig in i hur de har det och det kan låta som att problemen inte är större än för "normala" barn. Jag kan lova att det tar såå mycket mer energi att vara förälder till ett barn med särskilda behov och oftast så blir "småbarnsåren" många fler år eftersom allt går i snigelfart när det gäller utveckling, framsteg och självständighet.

Mitt råd till dig är att bara låta det vara. Det tar tid att smälta allt och även om problematiken varit densamma under alla år så blir det något annat när man får det på papper så att säga. Det kan också vara så att de kommer att dra sig undan mera. Jag har varit noga med att inte behandla vår son annorlunda än våra andra barn, självklart får man göra lite "modifieringar" men då har vi två äldre barn som "referens", vet inte om din vän hade fler barn.

Man blir uppslupen av all information som man får, allt man läser och hör andra gör, man har häcken full så att säga att försöka få till vardagen utan att drunkna. Om du orkar finnas där och bara ta emot så gör det, akta dig dock för att jämföra din vardag med deras, inför dem. Sen har vi ju alla olika uppfostringsmetoder och åsikter om dem samma, oavsett om barnet har en funktionsnedsättning eller inte. Läs gärna böcker om autism/asperger, det finns massor, just för att få en liten inblick i vad de går igenom.

 

[Monstermom]

Jag har inte sagt att det inte är svårare med autistiska barn, självklart är det otroligt mycket svårare med ett barn som inte äter, t ex. Det jag har sagt är att jag inte förstår vad det är som gör att alla autistiska barn är så otroligt annorlunda att vanliga barn är som inga barn i jämförelse, att föräldrar till vanliga barn har en alltigenom annorlunda upplevelse i allt. Mitt intryck är snarare att med ett autistiskt barn har du mer av väldigt mycket, och mycket längre upp i åldern, men väldigt mycket är sånt som en vanlig förälder också kan råka ut för någon gång och känna igen sig i. Bara det att med ett autistiskt barn har du det så hela tiden - sen är ju också barn olika, och nu var det heller inte autistiska barn generellt, utan min kompis barn, och hur man ska bemöta och hantera det hela som vän.

Jag skulle säga att en av de stora skillnaderna mellan att ha ett autistiskt barn och NT-barn är att båda kan vara jobbiga och krävande, men med ett NT-barn så jobbar du på att det ska lära sig och utvecklas så den jobbiga biten går över och man kan ta itu med nästa jobbiga bit. Man jobbar mot en självständig, normalfungerande vuxen, och kan se den utvecklingen ske allteftersom barnet växer. Med ett autistiskt barn får du inte den återkopplingen, det problem du har idag kommer du att ha imorgon (tillsammans med nya problem). Man siktar mer på management, lära sig arbeta runt problemen, än utveckling. Det är enormt slitigt.

Jag tycker du ska vara försiktig med att anta att du har en bättre lösning för hur barnet ska hanteras. Kanske stämmer det, kanske vet du inte hela bilden.

 

[Raderad medlem 19815]

@Mabuse du verkar lite frustrerad över dina vänners sätt att hantera sina barn. Det kan jag känna igen från min egen bekantskapskrets, och förmodligen har jag vänner och bekanta som tycker att jag borde hantera mina barn på något annat sätt.

Min erfarenhet är precis som du säger att det ofta är väldigt känsligt hur man hanterar/uppfostrar barn. Som svar på din fråga hur du ska förhålla dig till barnet och föräldrarna så tror jag att du inte kan göra så mycket utan bara acceptera att de valt att göra på vissa sätt, även om det finns sätt som skulle vara bättre för både dem själva och för barnen. Ni verkar stå så långt i från varandra att små tips och råd förmodligen inte skulle hjälpa. Jag personligen hade nog försökt vara lite lagom deltagande och fokusera på andra saker än barnen när vi ses eller hörs.

 

[leia]

Angående din kompis så förstår jag din reaktion, men jag tror att de kanske behöver lite tid att acceptera läget. Att få diagnosen på papper kan vara en lättnad och en väg framåt, men samtidigt lite tungt (vet inte hur länge sen det var?). En del saker i deras uppforstran kanske skiljer sig ifrån hur man skulle gjort själv, men antagligen får de stöd och råd från någon pedagog? Om du orkar hålla kontakten är det säkert mycket värt för din vän, eftersom det är lätt att bli isolerad. Nu vet jag inte hur ni brukar/brukade umgås, men för mig är det värdefullt med andra familjer som man kan göra saker tillsammans med som har förståelse för att man kanske måste anpassa utflykten lite efter detta barns behov (fast såklart måste det vara roligt för er också!!).

Visst är det så att det i praktiken kanske inte är så stor skillnad på att byta blöja och klä på en ett-åring jämfört med en sex-åring, men det tar en del extra energi att veta att barnet kanske kommer behöva samma hjälp hela livet - iaf har det känts så för mig i perioder. Ibland kan det även kännas tråkigt att inte kunna göra saker som man själv förknippar med en lycklig barndom (utflykter, klassresa, semester, osv). Att veta att sånt som andra ser fram emot istället är en stor påfrestning för ens barn.

 

[Mabuse]

@Mabuse du verkar lite frustrerad över dina vänners sätt att hantera sina barn. Det kan jag känna igen från min egen bekantskapskrets, och förmodligen har jag vänner och bekanta som tycker att jag borde hantera mina barn på något annat sätt.

Min erfarenhet är precis som du säger att det ofta är väldigt känsligt hur man hanterar/uppfostrar barn. Som svar på din fråga hur du ska förhålla dig till barnet och föräldrarna så tror jag att du inte kan göra så mycket utan bara acceptera att de valt att göra på vissa sätt, även om det finns sätt som skulle vara bättre för både dem själva och för barnen. Ni verkar stå så långt i från varandra att små tips och råd förmodligen inte skulle hjälpa. Jag personligen hade nog försökt vara lite lagom deltagande och fokusera på andra saker än barnen när vi ses eller hörs.

Som jag skrivit flera gånger, så ska de självklart hantera sitt barn som de själva tycker. Jag har aldrig föreslagit att de ska göra något annorlunda, det är verkligen inte min sak.

Det som frustrerar mig är inte hur de gör med sitt barn - deras barn, deras val - utan att jag inte riktigt vet vad jag ska säga när vi under någon timme pratar om deras barn. Säger jag att jo, det där kan jag känna igen, det är inte lätt att vara förälder alltid, då är det fel, för med autistiska barn är allt värre. Säger jag att oj, har ni det så, det verkar jobbigt, då är det också fel, för så är det minsann att ha ett annorlunda barn, det förstår väl inte de som har vanliga barn.

Det frustrerande är att hur jag än försöker reagera, så är det som att deras barn är från mars, allt är annorlunda för dem och går inte att förstå för den som har vanliga barn, för då har man inga problem egentligen, vanliga barn är otroligt lättsamma, två vanliga barn är som inga barn alls i jämförelse med deras. Samtidigt som deras barn vad jag kan se inte verkar vara från mars, utan fungera ungefär som andra levande varelser, om än med speciella behov. Vanliga barn är inte heller okomplicerade kattungar som man med lätthet sköter med vänstra handen, de kräver sitt de också.

 

[Mabuse]

Angående din kompis så förstår jag din reaktion, men jag tror att de kanske behöver lite tid att acceptera läget. Att få diagnosen på papper kan vara en lättnad och en väg framåt, men samtidigt lite tungt (vet inte hur länge sen det var?). En del saker i deras uppforstran kanske skiljer sig ifrån hur man skulle gjort själv, men antagligen får de stöd och råd från någon pedagog? Om du orkar hålla kontakten är det säkert mycket värt för din vän, eftersom det är lätt att bli isolerad. Nu vet jag inte hur ni brukar/brukade umgås, men för mig är det värdefullt med andra familjer som man kan göra saker tillsammans med som har förståelse för att man kanske måste anpassa utflykten lite efter detta barns behov (fast såklart måste det vara roligt för er också!!).

Visst är det så att det i praktiken kanske inte är så stor skillnad på att byta blöja och klä på en ett-åring jämfört med en sex-åring, men det tar en del extra energi att veta att barnet kanske kommer behöva samma hjälp hela livet - iaf har det känts så för mig i perioder. Ibland kan det även kännas tråkigt att inte kunna göra saker som man själv förknippar med en lycklig barndom (utflykter, klassresa, semester, osv). Att veta att sånt som andra ser fram emot istället är en stor påfrestning för ens barn.

Absolut kan det behövas tid, men jag tycker nog att det har blivit känsligare och svårare ju äldre barnen blivit, kanske för att ju äldre deras barn blir, ju tydligare märks skillnaden mot andra. Det stod klart från första dagen att barnet inte var som andra, det som tagit tid är att komma fram till en diagnos, vad det är som är fel. Den diagnosen blev klar för tre år sen, ungefär. Autismen är en del av den. Barnet är fysiskt friskt, tack och lov, så ingen fara för hälsan på det sättet, och har varit hela tiden.

De isolerar sig absolut inte utan är tvärtom väldigt sociala, är med i matlag och bokcirklar osv (däremot verkar det vara lite av en sorg för dem att deras barn inte riktigt pallar det intensivt sociala liv de vill ha - jag skulle inte heller kunna hålla det tempo de önskar med mina barn, men för mig spelar det mindre roll eftersom jag aldrig varit lika social) Hon har med tiden blivit otroligt mycket mer familjefokuserad, iom att identiteten nu till så stor del bygger på at vara förälder till ett annorlunda barn, och de håller på att anpassa yrken, bostad osv till barnet) De flesta av mina vänner har barn, men satsar ändå fortsatt på jobb, att vara förälder är inte hela deras identitet. Så är det för mig också.

 

[Raderad medlem 19815]

Som jag skrivit flera gånger, så ska de självklart hantera sitt barn som de själva tycker. Jag har aldrig föreslagit att de ska göra något annorlunda, det är verkligen inte min sak.

Det som frustrerar mig är inte hur de gör med sitt barn - deras barn, deras val - utan att jag inte riktigt vet vad jag ska säga när vi under någon timme pratar om deras barn. Säger jag att jo, det där kan jag känna igen, det är inte lätt att vara förälder alltid, då är det fel, för med autistiska barn är allt värre. Säger jag att oj, har ni det så, det verkar jobbigt, då är det också fel, för så är det minsann att ha ett annorlunda barn, det förstår väl inte de som har vanliga barn.

Det frustrerande är att hur jag än försöker reagera, så är det som att deras barn är från mars, allt är annorlunda för dem och går inte att förstå för den som har vanliga barn, för då har man inga problem egentligen, vanliga barn är otroligt lättsamma, två vanliga barn är som inga barn alls i jämförelse med deras. Samtidigt som deras barn vad jag kan se inte verkar vara från mars, utan fungera ungefär som andra levande varelser, om än med speciella behov. Vanliga barn är inte heller okomplicerade kattungar som man med lätthet sköter med vänstra handen, de kräver sitt de också.

Okej. Bra gjort att inte bli frustrerad, det hade nog jag blivit, om jag hade märkt att några vänner gjorde saker mycket mer komplicerade än de behövde vara. I den situationen du beskriver, att nästan allt man säger blir fel, hade jag nog låtit dem prata av sig och mest sagt jaha eller annars så lite som möjligt på ett lagom deltagande sätt och sen bara moving on till ett annat ämne.

 

[Petruska]

Som jag skrivit flera gånger, så ska de självklart hantera sitt barn som de själva tycker. Jag har aldrig föreslagit att de ska göra något annorlunda, det är verkligen inte min sak.

Det som frustrerar mig är inte hur de gör med sitt barn - deras barn, deras val - utan att jag inte riktigt vet vad jag ska säga när vi under någon timme pratar om deras barn. Säger jag att jo, det där kan jag känna igen, det är inte lätt att vara förälder alltid, då är det fel, för med autistiska barn är allt värre. Säger jag att oj, har ni det så, det verkar jobbigt, då är det också fel, för så är det minsann att ha ett annorlunda barn, det förstår väl inte de som har vanliga barn.

Det frustrerande är att hur jag än försöker reagera, så är det som att deras barn är från mars, allt är annorlunda för dem och går inte att förstå för den som har vanliga barn, för då har man inga problem egentligen, vanliga barn är otroligt lättsamma, två vanliga barn är som inga barn alls i jämförelse med deras. Samtidigt som deras barn vad jag kan se inte verkar vara från mars, utan fungera ungefär som andra levande varelser, om än med speciella behov. Vanliga barn är inte heller okomplicerade kattungar som man med lätthet sköter med vänstra handen, de kräver sitt de också.

Nu vet jag ju inte vad ni har för relation för övrigt, men jag tänker på att en del personer ju verkar bli ganska personlighetsförändrade av att få barn - även när det gäller vanliga barn. Det finns ju människor som säger att man ALDRIG kan veta hur man reagerar på att FÅ BARN. Fenomenet tycks existera, menar jag bara. Jag tänker att de här kamraterna kanske är sådana personer som reagerar/förändras mer av att få barn än vad de själva hade trott (och mer än vad tex du (?) och jag tycker är rimligt)? Och har de då fått ett barn med funktionshinder...

Så då hamnar frågan på relationsnivå för mig: är det värt för dig och er att göra något med er relation, eller inte? För mig personligen, hade det här behövt vara väldigt viktiga kompisar, för att jag skulle orka ta mig igenom det här. Tex att det kanske är sex eller tio år tills ni kan prata vanligt igen, och att de även då kommer att anse att du inte har en aaaaning om vad de går igenom.

Min svåger har två autistiska barn sedan före förhållandet med min syster. Det är två tonåringar, en av dem är vad svågern kallar "clearly autistic" den andre har asperger. Tillsammans har min syster och svåger en son som har downs, och ett fosterbarn (som jag hoppas att de kommer att adoptera) som också har downs. De har inte svarat på detta på det vis som dina kompisar, men folk är ju olika. (De bor i Hongkong, där man löser alla praktiska problem genom att leja ännu en fattig människa från Filippinerna - förutsatt att man inte själv är den människan, då.)

 

[Petruska]

Varför kan barnen inte lämnas oövervakade ens när de sover?

Den pojke som är "clearly autistic" i min systers familj går upp på nätterna och gör konstiga saker, alltså hur konstiga saker som helst. Någon vuxen måste sova i samma rum som han. Men dina kamraters barn låter inte alls som han.

 

[Mabuse]

Den pojke som är "clearly autistic" i min systers familj går upp på nätterna och gör konstiga saker, alltså hur konstiga saker som helst. Någon vuxen måste sova i samma rum som han. Men dina kamraters barn låter inte alls som han.

Då förstår jag. Det händer alltsomoftast att det här barnet vaknar på natten också, men då händer inget annat än att hon tassar in till föräldrarna och lägger sig i deras säng, eller ropar på dem. Ungefär som det brukar vara med barn, med andra ord.

Som du var inne på i ditt andra inlägget handlar ganska mycket av det här för min del om att det här är en av mina absolut närmsta vänner, vi har känt varandra länge och varit väldigt goda vänner, så jag är lite ledsen över att vi utvecklas åt så olika håll. Både när det gäller vad som är viktigt i livet och förhållningssätt. Jag har blivit mindre idealistisk och mer pragmatisk, och hon har gått i motsatt riktning.

Så den bakgrunden spelar såklart in, och gör det här större och viktigare att lösa än det hade varit annars.

 

[Petruska]

Då förstår jag. Det händer alltsomoftast att det här barnet vaknar på natten också, men då händer inget annat än att hon tassar in till föräldrarna och lägger sig i deras säng, eller ropar på dem. Ungefär som det brukar vara med barn, med andra ord.

Som du var inne på i ditt andra inlägget handlar ganska mycket av det här för min del om att det här är en av mina absolut närmsta vänner, vi har känt varandra länge och varit väldigt goda vänner, så jag är lite ledsen över att vi utvecklas åt så olika håll. Både när det gäller vad som är viktigt i livet och förhållningssätt. Jag har blivit mindre idealistisk och mer pragmatisk, och hon har gått i motsatt riktning.

Så den bakgrunden spelar såklart in, och gör det här större och viktigare att lösa än det hade varit annars.

Alltså, nu har jag ju inget autistiskt barn, men min bild av hur dina kompisar uttrycker sig, blir för mig samma som en del föräldrar som säger att det är OMÖJLIGT att veta något om hur det är att ha barn, om man inte har det själv. Och samma sorts föräldrar brukar vara rätt ointresserade av vad folk som inte har barn har att säga om barn. Jag räknar in det där i de där reaktionerna man kan få på att få barn. Och jag är inte sådan själv. Jag tycker att en del som har barn uttrycker sig underligt kring det, och att en del som inte har barn har mycket klokt att säga.

En av mina bästa vänner fick tre barn relativt sent, och - säkert på grund av mina brister - har vänskapen inte riktigt klarat det, trots att den fint klarade att jag fick barn. Hennes barn är friska och vanliga, men hon har av för mig svårbegripliga skäl gått väldigt mycket upp i modersrollen (flera år som hängiven hemmafru, pappan har knappt tagit en ledig dag med barnen, nu jobbar hon det hon "hinner", är konstnär), på ett sätt där jag inte kan följa henne. Jag tänker att det kanske blir bättre igen sen när även hennes barn är stora, men dit är det ännu rätt långt.

Jag har alltså inte så mycket råd att ge, men jag har lätt att identifiera mig med din bild av det hela.

Vad händer om ni pratar om annat än barn? Om hon får prata av sig, du inte direkt säger så mycket, och ni sedan pratar om annat? Funkar det? Jag menar, om hon tex deltar i bokcirkel, så verkar hon ju ha kvar lite intressen utanför barnet?

 

[MiniLi]

Varför är det rimligt att deras situation är ett helvete jämfört med att t ex ha två viljestarka normala barn?

Undrar du på allvar varför det är mer påfrestande att ha ett barn med funktionshinder mot att ha "normala" barn?

 

[Mabuse]

Undrar du på allvar varför det är mer påfrestande att ha ett barn med funktionshinder mot att ha "normala" barn?

Nej, jag undrar varför det är ett helvete . Att det kan vara mer påfrestande tvivlar jag inte på, men ett helvete behöver det väl inte vara så fort barnet inte är 100% vanligt?