kvällstankar om framtid

[Beet]

En torsdagskväll med en lite halvt mörbultad hjärna börjar tankarna på framtiden att snurra runt lite för mycket (varför leva i nuet liksom?) Jag har för ett par månader sedan träffat en kille som jag håller tumme för kommer vara min framtida man..det är fortfarande för "nytt" för att kunna säga att det är.

I alla fall, han och jag bor båda i Stockholm, jag bor långt söder ut från Stockholm medan han bor mycket närmare, nästan mitt i. Jag har alltid varit den som sagt för mig själv att jag alltid vill bo där jag gör nu. Jag har mitt allt här och även om jag fortfarande bor hemma (på grund av studier) så har jag aldrig tänkt tanken på att flytta ut från denna kommun. Anledningen till detta är för att jag älskar landet, vill ha gräs och grus under fötterna och vill vara nära naturen. Vill jag känna storstadsliv är det lite mer än en timme kommunalt till Stockholm. Jag har mina hästar (som jag delar med syster) på ett toppenställe där jag får stå gratis om jag hjälper till med gårdsägarens hästar. Det är alltså få saker som skulle kunna göra att jag flyttar härifrån. Jag vet till och med att det jag utbildar mig till finns det jobb i den kommun jag nu bor i.

Det som jag dock ibland dras med i baktankarna är att tänk om det blir han och jag i framtiden. Han har ingenting där jag bor att göra då det han jobbar med finns runtom Stockholm. Det finns ingen tanke på att han skulle kunna flytta ut hit har han sagt när vi ytligt har pratat om hur vi vill leva och bo i framtiden. För honom är nära till stan och jobb ett måste och exempelvis en lägenhet som boende är inget som skulle bekymra honom. Jag tycker väldigt mycket om denna kille ( kan inte skriva älskar, för det har vi inte sagt till varandra ännu ) och tänker på om jag skulle kunna "offra" min framtid för honom. Alltså att flytta in närmare storstan och bosätta mig i något som jag aldrig ens tänkt tanken på innan att kunna göra. Ibland får man ju mötas på halva vägen. Det jag menar med det är ju såklart hästarna, en av hästarna skulle då få följa med. Jag klarar mig inte utan häst och speciellt inte mina egna som jag aldrig vill göra mig av med. Det finns inte på kartan. Det är ju dock väldigt mycket dyrare närmare in mot stan och det klart jag har lite krav som en bra lösdrift och bra foder. Jag kommer inte ha världens bästa lön och känner att jag i framtiden kanske inte heller vill lägga alla mina pengar som blir över på en lösdriftsplats nära stan. Jag vill "leva" lite också och kunna gå på bio, unna mig saker och inte behöva vända på 5öringarna i slutet på varje månad. Det låter inte som att det är så långt med knappa timmen in till Stockholm, men i längden skulle det inte bli hållbart. Det går åt mycket tid att vänta på tåg och buss också och speciellt eftersom SL inte alltid kan klockan så bra.

Nu till min fråga efter denna lilla berättelse, hade jag kunnat sagt till min kille, om jag skulle "offra" mig att flytta närmare stan att jag då inte skulle kunna betala lika mycket som honom på grund av hästen? Han tjänar mycket mer än vad jag någonsin kommer att göra, men är det verkligen något som man skulle kunna ta hänsyn till bara för att jag vill ha kvar min häst, och även honom? Vad säger ni? Detta är ingenting som jag ännu kommer ta upp med honom. Men jag kan ändå inte sluta tänka på om jag verkligen ska ge mig in i denna kärlek när jag vet att min framtida dröm inte kanske blir som jag önskar. Ett hus så långt ut på landet med hästarna runt hörnet är ett big no no i hans värld. Skulle jag kunna offra den om han går med på att helt enkelt betala mer?

 

[lady_vip]

Jag tycker du ska vänta och se om det ens blir aktuellt att ni ska flytta ihop, då får ni ta diskussionen om var ni ska leva.

 

[starcraft]

Man kan vara särbo om man har skilda tankar om boendet. Så avvakta och känn hur det känns så får du ta ett beslut om det blir aktuellt.

 

[Red_Chili]

För egen del har det aldrig fungerat när jag och killarna jag träffat haft väldigt olika tankar om hur vi vill bo, men det har nog mest varit för att vi i grunden varit för olika också. Själva tänket kring hur vi vill bo har bara varit ett resultat av det. Att "offra sig" har då inte varit ett alternativ för mig, istället har jag lagt energi på personer som varit lättare att umgås med. Det har känts som det bästa alternativet för mig.

Men ja, jag säger egentligen som de andra, avvakta, se vad som händer med relationen och ta pratet om boendet senare om det skulle bli aktuellt.

 

[TinyWiny]

Nej det hade verkligen inte varit ett alternativ för mig att offra hur jag vill bo. En människa som inte kan tänka sig att bo så som jag vill är nog inte rätt för mig på andra plan heller. Vad kommer mer som jag ska offra för relationens skull? Barns vara eller inte vara? Hunds vara eller inte vara? Osv. med allt möjligt. Nej för mig är det viktigt att han respekterar mina behov lika mycket som jag respekterar hans behov och kan inte de behoven förenas så går jag hellre när det är nytt än att trassla in mig i något som blir smärtsamt tydligt att det ändå inte kommer fungera en dag.

 

[susanne]

Det fanns en tid då jag ville bo mitt stan, men den tiden har gått förbi och nu kan jag inte tänka mig at göra det. Man behöver inte bo ihop de första åren.
När det kommer till pengar så finns det många som gör som så att de betalar lika stor del av sin inkomst till det gemensamma, så att den som tjänar minst också kan få lite pengar över (för t ex häst).

 

[Teilani]

Om du är villig prova att bo närmare stan är väl inte det fel, du kanske trivs bättre än du trodde i rätt område. Då är det ffa ekonomifrågan ni får grunna på. Om han har det bra ställt kanske han kan tänka sig att delvis sponsra din häst för att ni båda ska kunna leva så lyckligt som möjligt.

Jag bodde två år i Plymouth, England (gick inte att få jobb i Sverige) Jag fick lämna hästen och hyra ett rum i ett hus, egen lägenhet var för dyrt. Faktiskt trivdes jag jättebra, området låg jämte en stor park och vi hade havsutsikt från balkongen. Människorna jag delade huset med var supertrevliga! Det var inte alls så grått, instängt och ensamt som jag hade trott att det skulle bli.

Ni får väl se hur ni känner för varandra och se vad ni kan pussla ihop, om ni vill satsa.

 

[Lovisaleonora]

Det är svårt att få ihop en relation om grundläggande parametrar inte stämmer överens. Det ser jag tydligt i backspegeln, fyllda 42 år.

De vänner som valde att kämpa ihop med "fel" partner är alla skilda efter rätt uppslitande år med vantrivsel, ständigt trätande om var bo, vad göra, vem hemma, hur jobba - ja, allt som är grunden i livet.

Är det meningen flyter det på. Är det inte meningen, är allt en kamp.