Hästar, kor, får, getter, lamor, grisar, höns, ankor och kameler, som några exempel, ser och beter sig olika. De kan alla användas fmr att hålla landskapet öppet, men de har olika förutsättningar för att få i sig föda och de föredrar olika sorters mat och olika delar av exempelvis gräs. Det vi behöver, både i Sverige och i hela världen, är en artrikedom även bland betesdjuren - för att kunna ha en artrikedom bland örter, gräs, insekter o s v. Denna artrikedom gäller både mellan olika arter och inom arten (= även olika raser).
Ibland är det t ex inte lämpligt att släppa upp får på bete på gamla kulturmarker, eftersom fåren mer än gärna äter upp hotade örter som växer just bara där. Då är det bättre med kvigor eller hästar som hellre äter annat.
Ibland är det lämpligt med mjölkraser, som vill ha späda gräsarter och stora mängder, ibland behövs istället (kött)raser som kan hålla undan vass, sly och annat som är lite grövre.
Ibland är det bra med markblottor efter hovar och hästskor, ibland behöver marken skyddas.
Ibland behövs ett hårt nerbetande beteende, ibland behövs ett beteende som inte kommer ner så nära marken.
Vi ska också komma ihåg att växelbete minskar trycket av parasiter och minskar behovet av att avmaska och förgifta naturen eller öka på risken för resistens.
Vid en snabb överblick ("det ska betas") så är det lätt att säga att hästar kan ersätta nötboskap, men om man lär sig om skillnaderna och behoven och resultatet, kan man ganska snabbt se att alla behövs.
Så glad att jag inte stödjer sådan här verksamhet längre.
