Köpa VAB-TJÄNST-vad säger det om samhället?

Jag har inga barn, men det finns flera föräldrar i bekantskapskretsen som endera har ett barn som ofta är sjukt eller som har flera barn och där förkylningar osv avlöser varandra. Dvs det är långa räckor VAB just för att eg bara finnas hemma för barnen, och där barnen är som vilken lördag som helst hemma så länge telingen får alvedon. Dessa föräldrar brukar uttrycka sig på sätt som i översättning går ut på att de håller på att dö mental död av att ha gått hemma och tittat på Svampbob fyrkant i tre veckor, och att de skulle hugga av sig ena armen för att få jobba igen, umgås med vuxna människor.

Jag har ingen aning om hur stor/liten grupp det handlar om, men om de har barn som skulle tycka en barnvakt var superkul, just för de inte känner av sin sjuka speciellt mycket om de får lite alvedon - då är väl en VAB-tjänst en vinst? Inklusive rent allmänt, för när de här föräldrarna får nog, då tutar de i ungen alvedon utanför dörren till dagis, snyter den ordentligt och lämnar. Och hoppas sedan få jobba åtminstone halva dagen innan dagis ringer om att barnet har feber/är hängigt. Vilket gör att barnet smittar. Och så går allt runt.

Så, utan att ha barn, om det finns en frivillig valbar VAB-tjänst är det väl bara bra. Viktigt är dock att föräldrarna inte känner sig tvingade att använda den.

Alvedon i all ära. Själva ger vi inte Alvedon i onödan alls. Om barnet har HÖG feber eller smärtor (t ex öronvärk) som behöver värktabletter, annars ger vi det inte. Det har kanske hänt 2-3 gånger per barn i deras liv. Feber är ju ett sätt för kroppen att själv ta hand om infektionen.
 
Sjukt och sjukt, litet och litet. Jag var väl snarare en snorigt förkyld och lite febrig 6-7-8-åring de gånger jag fick ha en hemsamarit. Jag hade inte anlitat en sådan om det gällde en allvarligt sjuk tvååring.

Jag fattar inte varför en vanlig sexåring inte skulle klara av det? (Då är väl snarare den otryggheten problemet, och den skulle jag så klart inte ta itu med genom att anlita barnvakt när barnet är sjukt.)
Jag kan i och för sig hålla med om att när barnen blivit över 5-6 år så tror jag också att de allra flesta klarar en annan vuxen. Vår 7åring skulle definitivt göra det. Med 4-åringen är jag mer tveksam.

Dock är det ju (i alla fall för oss och de flesta omkring mig som jag känner) just de första åren som vab:dagarna är sådär extrema i antal. Det är ju då de måste "gå igenom" ett antal förkylningsvirus och annat innan de blivit lite mer motståndskraftiga. Vår äldsta har betydligt mindre antal vab-dagar nu än de första 4-5 åren. Nu har han i och för sig förkylningsastma som gör att han ändå är ett barn som får lite längre frånvaro vid vanliga förkylningar än barn utan den diagnosen.
 
Nej tvart om. De som tycker att det ar kul att stada, passa barn, eller laga mat hos andra ska fa gora det medan de som INTE tycker att det ar kul kan kopa tjansten. Alla vinner. ;)




Varfor ska man inte fa saga att inte allt ar roligt med barn? Det ar det inte. Att vara foraldraledig med sjukt barn kanske kan kannas kul for vissa, sa lange barnet inte ar "riktigt" sjuk forstass, men varfor far inte de som INTE tycker att det ar roligt saga det? Forvantas man verkligen ar 2015 att "halla masken" och tycka att allt runt barn ar underbart? Det ar det inte.
Har man varit ensamstaende med tre barn som fick vattkoppor efter varandra lar man sig snabbt att det INTE ar sa kul. Vecka 1 och 2 gar bra, vecka 3 och 4 klattrar man pa vaggarna, vecka 5 och 6 ar man "stir crazy". I alla fall jag. Jag minns det med fasa och forskrackelse, men "Dagis" vagrade ta emot dem sa lange de hade en enda "koppa" kvar. Det var verkligen inte roligt. Alls.

Tvärtom.. det jag skriver är ju just att allt inte är roligt med barn.
Det jag säger är att jag inte förstår att man tänker på det innan? VAB och föräldraledigt måste man väl fundera på innan. Skaffar man barn är man väl beredd på att det kommer bli skittufft ibland eller har man rosaskimrande drömmar?
 
Det ÄR intressant för en chef hur man löst barnomsorgen.

Att ha anställda som ska jobba heltid, men är borta 75 % ställer till det en del i verksamheten.

Det är ju lite en fråga om synen på människor också. Frågan om de bara är resurser i verksamheten och om verksamheten har något självändamål; någon slags eget existensberättigande helt utanför samhällets människor.

Företag och organisationer är ju liksom skapade av oss människor till nytta för oss människor. Och om vi i organisationsperspektiv bara ska se anställda som någon slags resurser i likhet med datorer, fordon eller andra resurser inom verksamheten - .... tja, i så fall så blir ju konceptet att det är organisationer och företag som reglerar hur vi människor ska leva och inte tvärtom.
Låta bli att skaffa barn = bli en mer effektiv resurs.

Jag tänker istället att det är ganska naturligt att en majoritet av människorna någon gång i livet väljer att bli föräldrar. Och det tycker jag som arbetsgivare man bara får acceptera. Utan gnäll, faktiskt. För meningen med livet (för människor) kan väl ändå inte vara att världens företag ska kunna fungera så bra som möjligt?

Jag kanske är skadad som jobbar inom offentlig sektor där hela organisationen handlar om att skapa välfärd och göra skillnad för just människor i samhället.
 
Vill man ha ett jobb att gå till måste ju företaget överleva.

De överlever ju nu, trots att föräldrar VAB:ar?
Eller är det en vanlig orsak till att företag går under; att man har personal som VAB:ar?

Arbetsgivaren betalar ju ingen lön till den som VAB:ar.

Jag vet självklart (det vore konstigt annat, med tanke på mitt arbete) att det kan vara problem när det är mycket VAB. Eller mycket egen sjukdom. Det kan vara tjänster där vikarie inte kan sättas in på den typen av jobb, eller vikarie är svår att få med kort varsel.

Men det jag menar är att det ju trots allt är så att de anställda är just människor och inte maskiner. Och då får vi liksom räkna med att människor fungerar så som människor gör. De skaffar barn, de blir sjuka, de är osams på jobbet, de är sociala varelser med de positiva och negativa konsekvenser det kan få i en produktion eller verksamhet och kan inte bli något annat; inte ens på jobbet. Och någonstans så tycker jag ändå att livet i sig självt handlar om något MER än att vara en kugge i ett slags växande produktionssystem/företag.

Själv ger jobbet mig väldigt mycket; inte bara lön. Det är väl därför jag jobbar med det jag gör. Och känner att det är krångligt med VAB och egen sjukdom (ingen kan vikariera för mig; jobbet ligger kvar och väntar till annan dag). Jag är heller inte den som njuter järnet av att vara hemma med "halvsjukt" barn alla gånger. Och jag har tack och lov en man som inte har samma typ av jobb och därmed kan ta mer av VAB:en.

Utifrån mig själv (och några andra småbarnsföräldrar, bla en underställd mig) så kan jag bara tycka att som förälder och anställd så har nog väldigt många NOG dåligt samvete för när de måste VAB:a ändå. Det finns dessutom chefer och arbetskamrater som mer eller mindre tydligt uttalar att de tvivlar på att VAB:en är "på riktigt"; många föräldrar känner sig som skurkar och känner sig misstänkliggjorda. Det räcker liksom med det som redan är. Mer möjliga lösningar för att få ett yttre tryck på föräldrar tror jag inte på generellt.

Det går ju redan idag att ge bort VAB:dagar till vem som helst. Så har man en anhörig, granne eller kompis som kan ta hand om VAB:en så finns ju redan möjligheten. Det krävs ju dock att den personen kan vara borta från sitt jobb alternativt jobbar andra tider.
 
Nej, fast å andra sidan får man ju faktiskt inte lön från arbetsgivaren de dagar man VAB:ar.

Jo, men poängen var väl mer att nuförtiden förväntas man prestera på jobbet hela tiden, det vill säga, varje dag finns det jobb man förväntas göra, och det märks om man inte är där. Det är inte så att man kan vara borta några dagar eller veckor utan att verksamheten påverkas. Det tycker jag inte är så problematiskt, är jag anställd på heltid, så verkar det rimligt att det också ungefär skulle finnas ett heltidsjobb för mig att utföra.

Jag är dessutom skeptisk till att denna förväntan skulle vara ett nytt påfund - jag är lärarbarn, och min mamma tror jag vabbade en enda gång under hela min uppväxt på 70- och 80-talet. Det funkade inte med hennes jobb att vara hemma, helt enkelt. Idag är jag själv lärare, och nej, jag vill väldigt ogärna ställa in en föreläsning för 300 studenter (som inte kan flyttas, och som ingen annan kan ta med kort varsel), och jag tycker inte det är orimligt att det inte finns "skugglärare" i alla kurser som står beredda att hoppa in vid sjukdom eller vabb, det skulle bli otroligt dyrt.
 
Jag har inget problem med tjänsten i sig. Ibland behöver man vara på sitt jobb.

Problemet är tror jag att en del arbetsgivare kommer att sätta press på sina medarbetare att inte VABa. Och det tycker jag är fel. Som förälder har man rätt att få vara hemma med sitt sjuka barn och det skall ingen samvetslös utnyttjande arbetsgivare komma och kräva att man inte är.
 
Jo, men poängen var väl mer att nuförtiden förväntas man prestera på jobbet hela tiden, det vill säga, varje dag finns det jobb man förväntas göra, och det märks om man inte är där. Det är inte så att man kan vara borta några dagar eller veckor utan att verksamheten påverkas. Det tycker jag inte är så problematiskt, är jag anställd på heltid, så verkar det rimligt att det också ungefär skulle finnas ett heltidsjobb för mig att utföra.

Jag är dessutom skeptisk till att denna förväntan skulle vara ett nytt påfund - jag är lärarbarn, och min mamma tror jag vabbade en enda gång under hela min uppväxt på 70- och 80-talet. Det funkade inte med hennes jobb att vara hemma, helt enkelt. Idag är jag själv lärare, och nej, jag vill väldigt ogärna ställa in en föreläsning för 300 studenter (som inte kan flyttas, och som ingen annan kan ta med kort varsel), och jag tycker inte det är orimligt att det inte finns "skugglärare" i alla kurser som står beredda att hoppa in vid sjukdom eller vabb, det skulle bli otroligt dyrt.

Okej, jag förstår. Och ja, givetvis får det ju vara så att det förväntas heltidsjobb av en heltidsanställd och att det påverkar när/om någon är borta (och det är ett jobb där vikarie inte kan sättas in). Men det är liksom så som livet är; föräldrar får sjuka barn och kan behöva ta hand om sina sjuka barn. Eller blir sjuka själva.
 
De överlever ju nu, trots att föräldrar VAB:ar?
Eller är det en vanlig orsak till att företag går under; att man har personal som VAB:ar?

Arbetsgivaren betalar ju ingen lön till den som VAB:ar.

Jag vet självklart (det vore konstigt annat, med tanke på mitt arbete) att det kan vara problem när det är mycket VAB. Eller mycket egen sjukdom. Det kan vara tjänster där vikarie inte kan sättas in på den typen av jobb, eller vikarie är svår att få med kort varsel.

Men det jag menar är att det ju trots allt är så att de anställda är just människor och inte maskiner. Och då får vi liksom räkna med att människor fungerar så som människor gör. De skaffar barn, de blir sjuka, de är osams på jobbet, de är sociala varelser med de positiva och negativa konsekvenser det kan få i en produktion eller verksamhet och kan inte bli något annat; inte ens på jobbet. Och någonstans så tycker jag ändå att livet i sig självt handlar om något MER än att vara en kugge i ett slags växande produktionssystem/företag.

Själv ger jobbet mig väldigt mycket; inte bara lön. Det är väl därför jag jobbar med det jag gör. Och känner att det är krångligt med VAB och egen sjukdom (ingen kan vikariera för mig; jobbet ligger kvar och väntar till annan dag). Jag är heller inte den som njuter järnet av att vara hemma med "halvsjukt" barn alla gånger. Och jag har tack och lov en man som inte har samma typ av jobb och därmed kan ta mer av VAB:en.

Utifrån mig själv (och några andra småbarnsföräldrar, bla en underställd mig) så kan jag bara tycka att som förälder och anställd så har nog väldigt många NOG dåligt samvete för när de måste VAB:a ändå. Det finns dessutom chefer och arbetskamrater som mer eller mindre tydligt uttalar att de tvivlar på att VAB:en är "på riktigt"; många föräldrar känner sig som skurkar och känner sig misstänkliggjorda. Det räcker liksom med det som redan är. Mer möjliga lösningar för att få ett yttre tryck på föräldrar tror jag inte på generellt.

Det går ju redan idag att ge bort VAB:dagar till vem som helst. Så har man en anhörig, granne eller kompis som kan ta hand om VAB:en så finns ju redan möjligheten. Det krävs ju dock att den personen kan vara borta från sitt jobb alternativt jobbar andra tider.

Anledningen till att verksamheten blir lidande om personalen uteblir är ju inte främst lönekostnaden, utan att arbetet riskerar att inte bli gjort. Och det kanske var ett arbete som verksamheten hängde på. Om min ridlärare vabbar och ställer in, t ex, så är ju inte problemet, eller ens kostnaden, i första hand lönekostnaden för den lektionen, utan att man behöver betala tillbaka vad de som skulle ha ridit har betalt (vilket inkluderar inte bara ridlärarens lön, utan också oh, hästkostnader, etc).

Livet handlar givetvis ofta om mer än att vara en kugge i en organisation, men arbetet handlar om att vara det, ur arbetsgivarperspektiv. Såklart får man räkna med att anställda är vanliga dödliga som blir sjuka och får barn, men det är inte alltid möjligt att bemanna dubbelt utifallatt.
 
Okej, jag förstår. Och ja, givetvis får det ju vara så att det förväntas heltidsjobb av en heltidsanställd och att det påverkar när/om någon är borta (och det är ett jobb där vikarie inte kan sättas in). Men det är liksom så som livet är; föräldrar får sjuka barn och kan behöva ta hand om sina sjuka barn. Eller blir sjuka själva.

Ja, så är livet för småbarnsföräldrar, och därför kan man kanske inte vara ensamstående småbarnsförälder utan avlastning och ha alla jobb. Jag har en kompis som är skådespelare på Dramaten, t ex, och om han skulle börja kräva att de ställde in föreställningar titt som tätt för att han skulle vabba, så skulle de nog föreslå att han tog ett annat jobb istället. För det funkar inte på det jobbet. Nu är det givetvis extremt, men väldigt flitigt vabbande och mycket frånvaro funkar helt enkelt inte med alla jobb.
 
Skulle inte vilja ha hem en okänd person i mitt hem med mitt barn även om det var friskt. Men att låta någon vi känner ta vabben?

Sorry, men jag litar inte tillräckligt på okända människor för att lämna över mitt barn, hem och husdjuren helt i deras ansvar och omsorg på det sättet.

Oj.. jobba inte natt i "fel" kommun då. Där det saknas nattis, så löser kommunen det med typ en dagbarnvårdare fast på natten. Dvs denne hämtar barnet från dagis, tar med det hem och tar hand om det hemma, sover om så krävs, och stannar tills föräldern kommer hem. Nu tror jag det i grunden är samma person (men är den sjuk kommer väl en vikarie antar jag) - men personen är ju ny i början oavsett, och det är alltid en första natt osv.
 
Inte läst alla svar.

Men vi fick vattkoppor veckan efter skolan startade efter jullovet.
Det var väl tur jag var föräldrarledig, det tog 4 veckor!!!!! Innan alla barnen var friska igen.

Hemma var de lite sega, någon grad feber och några koppor som kliade ibland. Ganska precis som när de är friska och krya alltså.

Hade jag jobbat hade jag vart jätteglad om den tjänsten fanns när vi hade vattkopporna.
 
Oj.. jobba inte natt i "fel" kommun då. Där det saknas nattis, så löser kommunen det med typ en dagbarnvårdare fast på natten. Dvs denne hämtar barnet från dagis, tar med det hem och tar hand om det hemma, sover om så krävs, och stannar tills föräldern kommer hem. Nu tror jag det i grunden är samma person (men är den sjuk kommer väl en vikarie antar jag) - men personen är ju ny i början oavsett, och det är alltid en första natt osv.

I min kommun finns inte någon form barnomsorg öht före 06.30 och efter 18.00 och absolut inte kvällar/nätter. Man får klara sig själv helt enkelt :crazy:
 
Jag tycker det är konstigt att folk som frivilligt skaffar barn bara vill slippa dem och jobba i stället. Kanske det då vore bättre att strunta i att skaffa barn bara? Så svårt är det ju inte 2015.

Fast innebär att skaffa barn samtidigt att man måste älska att tillbringa 24 h per dygn veckor i sträck med t ex en treåring? Jag vet inte EN ENDA förälder som inte uppskattar att faktiskt få avlastning från barnen. Oavsett om det är för att gå att jobba, ha barnvakt en kväll för att gå på bio eller lägga upp fötterna på soffbordet och plocka fram en godispåse när barnen sover.

Min mamma var hemmafru. Hon ville inget hellre än att jobba deltid, pappa vägrade. Men hon ville få prata med någon vuxen människa, träffa andra vuxna människor, känna att hon var mer än enbart förälder, att få vara individen XXX och inte bara mamman XXX. För mig är det fullkomligt begripligt och handlar inte om att man vill slippa sina barn eller inte tycker om sina barn. Men man kan väl för sjutton få ha en vilja att umgås med vuxna människor med, särskilt om man dag ut och dag in BARA umgås med barnen, och det mest intelligenta samtal man för den dagen var huruvida det skulle storhandlas på torsdag eller fredag, och hur den andra haft det på jobbet.

Om jag vann en massa pengar, så jag skulle fortsätta jobba deltid. Helt enkelt för jag blir lite trött på mig själv om jag inte gör något mer än går och pysslar härhemma med djuren. Jag älskar det och jag älskar dem, men jag pallar inte BARA det, då blir jag knäpp. Jag antar det är något liknande en småbarnsförälder som vabbat tre veckor i sträck känner?
 
I min kommun finns inte någon form barnomsorg öht före 06.30 och efter 18.00 och absolut inte kvällar/nätter. Man får klara sig själv helt enkelt :crazy:
Det fanns inte i kommunen som var exempel heller. Men de var tvugna att ordna det eftersom båda föräldrarna jobbade skift. Men det tog ett tag. Nu är det mer standard. Men föräldern vägrade godta ett nej..
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Någon som är mer insatt än vad jag är nu för tiden? Om det är ok för PA att jobba dygn, och om det får fortsätta vara ok? Jag har i...
2
Svar
23
· Visningar
2 022
Senast: Wingates
·
Övr. Barn Min partner har nyligen startat eget företag här under hösten. Det vi fortfarande inte blir kloka på är detta med VAB/föräldraledighet...
Svar
18
· Visningar
2 261
Senast: soom
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
166
· Visningar
24 458
Hundavel & Ras Hej! Planen är att köpa en valp men jag är inte helt säker på ras eller uppfödare/föräldradjur än. Haft finsk lapphund tidigare. Är ute...
4 5 6
Svar
100
· Visningar
10 329

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp