Köpa VAB-TJÄNST-vad säger det om samhället?

[Brandgul]

Jag förstår inte riktigt moraliserandet, det handlar ju om en frivillig tjänst? De föräldrar som eventuellt använder sig av den tycker ju uppenbart att det är det bästa valet givet situationen? Och den som inte tycker det vabbar själv.

Ungefär som att det inte är ett jätteproblem att det säljs falukorv i butikerna, fast jag avskyr falukorv och aldrig skulle äta det - jag låter helt enkelt bli att köpa det, och så är problemet löst för min del. Uppenbart finns det andra som gärna köper det, jag får förmoda att de gillar falukorv, men hur är det ett problem för mig eller samhället?

Såvida man då inte ska tycka att det är moraliskt fel för alla att äta falukorv eller anlita vabbare, men den moraliska indignationen har jag svårt att förstå. När man ser på vilka frihetsgrader man ändå har med sina barn, så känns en vabbare när det kör ihop sig med jobb och sjuka barn som en ganska liten sak, som knappast lär fördärva barnens uppväxt eller samhället. Är barnet jättesjukt eller litet eller föräldrarna av någon annan anledning inte vill, så måste man ju inte? De som vill kan, de som inte vill slipper.

Problemet för mig är jag ser den lilla procent med barn som är övergivna. Nu får de inte ens vara hemma med sina föräldrar när de är sjuka. Men det är ju en väldigt liten del barn, så det är inte så mycket att bry sig om egentligen.

 

[Brandgul]

Eller så anställer de helt enkelt van förskolepersonal som redan har byggt upp ett immunförsvar...

Det tråkiga är väl om det är vinterkräksjuka. I de flesta andra fall är det ju lugnt.

 

[Snurrfian]

Det tråkiga är väl om det är vinterkräksjuka. I de flesta andra fall är det ju lugnt.

Självklart finns det sjukdomar som man inte kan bygga upp en immunförsvar emot, streptokocker är en annan men de vanligaste sjukdomarna som drabbar förskolebarn och skolbarn brukar den genomsnittliga förskoleläraren relativt snabbt bygga upp ett immunförsvar emot.

 

[Mabuse]

Problemet för mig är jag ser den lilla procent med barn som är övergivna. Nu får de inte ens vara hemma med sina föräldrar när de är sjuka. Men det är ju en väldigt liten del barn, så det är inte så mycket att bry sig om egentligen.

Blir barnen övergivna om man inte vabbar med dem varje gång de är sjuka? Om barnen nu är övergivna, så tror jag vabbande varken gör till eller från, de föräldrar som överger sina barn fast de är tillsammans, lär ju göra likadant när de vabbar. Det är ju inte troligt att t ex en frånvarande pappa har för vana att engagerat kliva in när det är dags för vabb. Eller att en förälder som är mentalt frånvarande för jämnan plötsligt blir närvarande när barnet blir sjukt (och är det så, så vill man förmodligen vabba själv).

Vi har absolut lägen ibland där båda har mycket på jobbet, och inte kan vara hemma, inte om man ska behålla jobbet i längden (vilket även barnen vinner på). Nu har vi tur, och har en mormor som rycker in i såna lägen, men hade vi inte det, så skulle nog en vabbare behövas ibland, särskilt i perioder när barnen varit sjuka mycket, eller egentligen är friska men ska vara hemma med karens några dagar till. Det innebär ju knappast att barnen är övergivna.

 

[Brandgul]

Blir barnen övergivna om man inte vabbar med dem varje gång de är sjuka? Om barnen nu är övergivna, så tror jag vabbande varken gör till eller från, de föräldrar som överger sina barn fast de är tillsammans, lär ju göra likadant när de vabbar. Det är ju inte troligt att t ex en frånvarande pappa har för vana att engagerat kliva in när det är dags för vabb. Eller att en förälder som är mentalt frånvarande för jämnan plötsligt blir närvarande när barnet blir sjukt (och är det så, så vill man förmodligen vabba själv).

Vi har absolut lägen ibland där båda har mycket på jobbet, och inte kan vara hemma, inte om man ska behålla jobbet i längden (vilket även barnen vinner på). Nu har vi tur, och har en mormor som rycker in i såna lägen, men hade vi inte det, så skulle nog en vabbare behövas ibland, särskilt i perioder när barnen varit sjuka mycket, eller egentligen är friska men ska vara hemma med karens några dagar till. Det innebär ju knappast att barnen är övergivna.

Nä jag kan inte säga något om er för jag känner inte er. Jag pratar om de som jag vet. Och de är så få så det är inget att bry sig om. Men även om de har en frånvarande förälder mentalt är de ändå hemma och får någon slags omvårdnad. Jag antar att de kissar och äter som alla andra barn.

 

[stjarnhimmel]

Jag tror jag känner starkt emot tjänsten pga att jag själv var mkt sjuk söm barn och var mkt på sjukhus. Ibland fick mamma vara med och då var det inga problem. Men ibland fick inte förälder vara med. Och det var VIDRIGT.
Och så rädd och utlämnad tycker jag inte barn ska behöva känna sig.
Men visst... Barnen kanske är lugnare när de är hemma hos sig själv.

 

[Roheryn]

Vi är ju flera som haft detta tidigare årtionden, så frågan är väl varför det har försvunnit? Så pass mycket att det nu lanseras som en nyhet. Har föräldrarna kravet på sig idag att de ska klara allt själva? Städa sin egen skit, laga ekologisk mat från grunden och ägna all sin vakna tid och uppmärksamhet åt sina barn?

Japp, och DET säger nog mer om samhällsutvecklingen än att det finns möjlighet att (återigen) få hjälp med VAB.... Jag tror att detta "klara allting själv utan hjälp från någon" - och dessutom med kravet att det skall vara perfekt utfört - är en av orsakerna till de kraftigt ökande sjukskrivningarna för utbrändhet.

 

[Roheryn]

Nä men det handlar om klass. Vill vi verkligen tillbaka till hembiträden, samariter, pigor, städerskor och allt vad det heter för de rika och bemedlade? Jag tycker inte det, utan tycker det är en osund och helt förödande utveckling. Det vore bättre om folk arbetade mindre och tog hand om sina barn och städade sina hem själva, tycker jag.

Är det "värre" att ta hand om någons barn i hemmet än att göra det på förskolan? "Värre" att städa ett hem än en industri?

 

[nullo-modo]

Är det "värre" att ta hand om någons barn i hemmet än att göra det på förskolan? "Värre" att städa ett hem än en industri?

Funderar oxå på om det är lika "dåligt" att hyra in en snickare eller golvläggare som att hyra in som städar hemma.

Till ts.
Tycker det är en bra tjänst att erbjuda, är så trött på folk som försöker vara super meniskor som klarar allt det slutar bara med full rulle in i väggen.

 

[Lovisaleonora]

Jag tror jag känner starkt emot tjänsten pga att jag själv var mkt sjuk söm barn och var mkt på sjukhus. Ibland fick mamma vara med och då var det inga problem. Men ibland fick inte förälder vara med. Och det var VIDRIGT.
Och så rädd och utlämnad tycker jag inte barn ska behöva känna sig.
Men visst... Barnen kanske är lugnare när de är hemma hos sig själv.

Men hur kan du ens jämföra situationen?! Du hade ju ingen som var där för att ta hand om DIG, utan var överlämnad i sjukhusvård. Det är vidrigt även när man är vuxen och utlämnad. Men med någon som är där för att ta hand om DINA behov och dessutom hemma är det ju inte ens jämförbart.

Jag tror det är nyttigt att stiga ur sin egen situation och titta lite bredare innan man fördömer en tjänst som uppenbarligen har ett marknadsvärde.

 

[LenaH]

Fast du kommer ihåg det? En sjuk ettåring som ska ha vab-personal kommer inte att komma ihåg det i vuxen ålder. Du måste varit äldre.

Tänk en ettåring och så springer det okända människor som ska ta hand om dessa barn...

Ursäkta att jag nu inte är finkänskig, men så många stolpskott jag jobbat med inom barnomsorgen
. Jag skulle inte släppa in någon. De som är riktigt bra har redan bra tjänster med bra lön...

Ja självklart var jag äldre eftersom jag kommer ihåg det? Jag tror inte heller att jag var direkt döende eftersom jag minns det som kul.

Att jag däremot var trygg med de flesta redan som riktigt liten får jag väl ta mina föräldrars ord för.

 

[Lovisaleonora]

Att jag däremot var trygg med de flesta redan som riktigt liten får jag väl ta mina föräldrars ord för.

Det här är en jätteviktigt detalj. Jag fick växa upp hemma, mamma var hemmafru och vi var nog rätt isolerade trots storstad och lugnt område med lekplats. Vi umgicks inte på dagarna. Syrran är fyra år yngre, och har lite andra förutsättningar.

Jag fick jätteproblem i förskolan och sedan också i lågstadiet - jag visste inte och kunde inte vara social. Jätteblyg och helt främmande för hur man umgås. Och givetvis otroligt otrygg utan mamma, som ju var det enda jag visste.

Vilken otrolig otjänst hon gjorde mig genom detta.

 

[Petruska]

Japp, och DET säger nog mer om samhällsutvecklingen än att det finns möjlighet att (återigen) få hjälp med VAB.... Jag tror att detta "klara allting själv utan hjälp från någon" - och dessutom med kravet att det skall vara perfekt utfört - är en av orsakerna till de kraftigt ökande sjukskrivningarna för utbrändhet.

Jag håller med dig. Nu har jag inte småbarn längre, men jag känner betydligt mer moralistisk press från kommentarer i tråden om att göra allt för sina barn, ta med i beräkningen att det är jättetufft att vara förälder, och att man väl skaffar barn för att man vill tillbringa tid med dem. Sådana kommentarer skulle lätt kunna få mig väldigt pressad, om jag hade en lite halvdålig period.

Visst. Jag vill ägna tid med mina barn. Men jag har också skaffat ett yrke för att jag vill utöva det. Jag vill inte jobba minimal deltid, för då kan jag inte utöva mitt yrke väl. Jag vill inte hämta på dagis före 15.30, som tycks vara något av norm på vissa håll, för då kan jag inte utöva mitt yrke väl. Jag vill inte vabba många dagar varje månad, för då kan jag inte heller utöva mitt yrke väl. Och barn behöver försörjas, liksom jag själv, för all del.

Precis som det finns barnomsorg att tillgå när barn är friska, är det för mig rimligt att man ibland, om det behövs, kan få hjälp med att ta hand om sitt (vanligtvis medicinskt sett lindrigt) sjuka barn.

 

[LenaH]

Det här är en jätteviktigt detalj. Jag fick växa upp hemma, mamma var hemmafru och vi var nog rätt isolerade trots storstad och lugnt område med lekplats. Vi umgicks inte på dagarna. Syrran är fyra år yngre, och har lite andra förutsättningar.

Jag fick jätteproblem i förskolan och sedan också i lågstadiet - jag visste inte och kunde inte vara social. Jätteblyg och helt främmande för hur man umgås. Och givetvis otroligt otrygg utan mamma, som ju var det enda jag visste.

Vilken otrolig otjänst hon gjorde mig genom detta.

Ja, det där hänger ihop med mitt första inlägg i tråden - det beror ju på barnet som individ. Min kusin hade nog hellre dött än haft barnsamarit medan jag tyckte det var lattjolajbans.

 

[Badger]

Japp, och DET säger nog mer om samhällsutvecklingen än att det finns möjlighet att (återigen) få hjälp med VAB.... Jag tror att detta "klara allting själv utan hjälp från någon" - och dessutom med kravet att det skall vara perfekt utfört - är en av orsakerna till de kraftigt ökande sjukskrivningarna för utbrändhet.

Jag stötte på en artikel som kikade lite på statistik med mammor och barntid. Tydligen tillbringade en modern amerikansk mamma med heltidsarbete mer tid med sina barn på en vecka än en hemmafru gjorde på 70-talet. Gissar iofs att det kan vara skillnad på Sverige och USA (här blir inte barnen fångade av polisen om de går hem själva från parken när de är 9 i alla fall).

(För den som inte förstår hur det går till så har jag någon idé från min mammas barndom (mormor var hemma med det yngsta barnet. sedan hade de barnflickor-läs grannens dotter. Den ena efter den andra). Spring ut ungar, mamma ska städa.)

 

[Badger]

Jag hade också hemsamarit några gånger när jag var liten. Dvs tror inte det var direkt treåringar som hade det utan när man var 6-8 och inte riktigt är pålitlig att lämna ensam hemma. Snälla tanter i blommig klänning, typ.

(Ännu senare minns jag att det brukade breeza in en (av mammas) student som med en duns parkerade fysikböcker över hela köksbordet och sa åt mig att leka på rummet de var väldigt spännande och trevliga, man kunde få sitta och rita mittemot också. Tror det var mer barnvakt kväll iofs.)

 

[Roheryn]

Jag håller med dig. Nu har jag inte småbarn längre, men jag känner betydligt mer moralistisk press från kommentarer i tråden om att göra allt för sina barn, ta med i beräkningen att det är jättetufft att vara förälder, och att man väl skaffar barn för att man vill tillbringa tid med dem. Sådana kommentarer skulle lätt kunna få mig väldigt pressad, om jag hade en lite halvdålig period.

Visst. Jag vill ägna tid med mina barn. Men jag har också skaffat ett yrke för att jag vill utöva det. Jag vill inte jobba minimal deltid, för då kan jag inte utöva mitt yrke väl. Jag vill inte hämta på dagis före 15.30, som tycks vara något av norm på vissa håll, för då kan jag inte utöva mitt yrke väl. Jag vill inte vabba många dagar varje månad, för då kan jag inte heller utöva mitt yrke väl. Och barn behöver försörjas, liksom jag själv, för all del.

Precis som det finns barnomsorg att tillgå när barn är friska, är det för mig rimligt att man ibland, om det behövs, kan få hjälp med att ta hand om sitt (vanligtvis medicinskt sett lindrigt) sjuka barn.

Det här var bland det vettigaste jag läst! Jag känner precis som du. Nu är min dotter iofs 14 år och behöver inte "passning" vare sig hon är frisk eller sjuk längre, men även jag vill och har hela tiden velat utöva mitt yrke väl. Livet består av många delar - för de flesta är barn EN del, yrkeslivet EN del osv, och alla delar behöver funka tillfredsställande (kanske inte perfekt, dock!!!) för att man skall må bra.

 

[Lovisaleonora]

Det tals mycket om hur förtryckta 50-talskvinnorna var, tvingade att vara hemma med barnen utan möjlighet till karriär och egna val.

Jag tycker det är värre klimat nu, när kvinnor tydligen förväntas jobba, utöva sitt yrke väl, passa barn på heltid, inte ha några egna intressen utöver barn, hålla sig i trim genom flera timmars träning varje vecka och slutligen hinna med att vara en piffig älskarinna och en rolig kompis. Till hjälp finns en lång rad moralprediktningar som berättar precis vad man ska och inte ska göra för att vara en bra... mamma/älskarinna/kompis/yrkesarbetare/whatever.

Kvinnor har FÄRRE val idag. Inte fler.

 

[californication]

Jag håller med dig. Nu har jag inte småbarn längre, men jag känner betydligt mer moralistisk press från kommentarer i tråden om att göra allt för sina barn, ta med i beräkningen att det är jättetufft att vara förälder, och att man väl skaffar barn för att man vill tillbringa tid med dem. Sådana kommentarer skulle lätt kunna få mig väldigt pressad, om jag hade en lite halvdålig period.

Jag tror att det är lite av problemet i samhället idag. Vi skall göra allt själva. Allt. Vara perfekta föräldrar. Vi skall alltid finnas där för barnen som självklart inte skall gå heltid på förskolan för det är skämmigt. Det finns ju en stolthet i att hämta tidigt. Samtidigt så skall vi göra all mat själv från grunden, enbart handla ekologiskt, helst sy kläderna själv och verkligen leva ett riktigt hemmafruliv från 50-talet. Fast kakorna idag skall vara både nyttiga, glutenfria, laktosfria och ekologiska. Och, vi skall jobba heltid. Det är ju omöjligt idag att leva upp till alla dessa kraven. Hur man än gör är man en dålig mamma känns det som.

Det är ju inte så konstigt att åldern på förstaföderskor höjs hela tiden - det är ju inte accepterat att man kan "göra båda" längre som det var förut. På 50-talet var man hemmafruar. På 70-talet kunde man både jobba och ha barn. Nu skall man tydligen jobba och skaffa en karriär först, och sen skaffa barn.

Jag gillar verkligen tanken på vab-tjänsten. Jag älskar valfrihet!

 

[californication]

Det tals mycket om hur förtryckta 50-talskvinnorna var, tvingade att vara hemma med barnen utan möjlighet till karriär och egna val.

Jag tycker det är värre klimat nu, när kvinnor tydligen förväntas jobba, utöva sitt yrke väl, passa barn på heltid, inte ha några egna intressen utöver barn, hålla sig i trim genom flera timmars träning varje vecka och slutligen hinna med att vara en piffig älskarinna och en rolig kompis. Till hjälp finns en lång rad moralprediktningar som berättar precis vad man ska och inte ska göra för att vara en bra... mamma/älskarinna/kompis/yrkesarbetare/whatever.

Kvinnor har FÄRRE val idag. Inte fler.

Du skrev typ vad jag kände och känner. Tack!