Jag rider nästan bara i skogen och vill inte rida fjording eller islandshästar för det, tycker dom har så skumma korta steg, man kommer ingenstans.
Man kan ju absolut gilla olika ridkänsla.
Min första häst var en d-ponny med dålig exteriör och dålig gång. Han var hälften islänning och hade flera gångarter och även tretusen orena såna då jag fick honom. Då var jag mest inne på busa runt i skogen och göra lite allt möjligt. Han var min drömhäst i det skedet.
Vi fick 20 år ihop. Och han fick sluta som frisk 30-åring som fortfarande reds. Någon vecka innan rejsade vi ifrån en hopptjej på fullblod i skogen. Han blev också välutbildad genom åren, kunde piruetter och piaff. Bytena behövde jag kunna mer för att få till på honom. Och när jag lärt mig kände jag att han var för gammal för att hålla på och joxa med det.
Jag hade sen många år blivit dressyrintresserad och jobbade med det. Då valde jag att köpa ett halvblod modell sporthäst och ha vid sidan av min gamle kompis(förvisso ett projekt och en problemhäst).
Idag skulle jag inte köpa en ny individ som gubbponnyn. Dels vill jag ha en individ som har lättare för vad jag vill pyssla med. Men jag har också blivit förtjust i en annan ridkänsla. Så idag när mitt tok-halvblod blivit utbildad och trevlig är det min drömhäst.
Däremot finns det ju många som TROR att de är förtjusta i viss ridkänsla och TROR att den ska infinna sig på en individ som de sen inte riktigt rår på. Jag möter så himla många i jobbet som köpt en häst som är läcker att se på och som rör sig flott. Men som är för svår för dem. Och då blir det antingen rädsla för ryttare och ev häst eller skadeproblematik.
Jag har haft ridrädda kunder utan unghästvana/som aldrig haft häst som köper unghäst exempelvis. Gärna då en som är stor och rör sig läckert. Vissa av dem har man lyckats tjata på till att köpa en rätt ordinär, mindre och i deras ögon tråkig häst.
Men att se de som knappt vågat rida i ridhus mkt kontrollerat våga rida ut, åka och träna/tävla, hoppa etc och sen älska den där "trista" hästen som ger dem möjligheten till det. Det är underbart!
Och jag önskar att fler gröna, rädda etc skulle värdesätta den känslan mer än hoppet om svårare klasser. Man tävlar ju endå bara då och då som amatör. Där är det för mig viktigare att vardagen funkar och känns bra.
Har man inte så mkt pengar så ser jag den trista hästen som bättre alternativ till många före den flashiga med en massa problem.