Min egen ponny var ett impulsköp. Jag pratade med en bekant som importerat och förmedlat hästar från Irland i många år. Jag berättade lite om min saknad av "hästvardagen", och hon var snabb med att sälja på mig en alldeles perfekt ponny
Faktum är att det faktiskt var en perfekt ponny för mig, och jag hade en trygghet i att min bekanta skulle hjälpa mig att sälja igen om det visade sig inte fungera. Lättsåld typ av ponny (familjehäst, ridskolehäst etc.) så jag vågade chansa, och jag har inte ångrat mig en sekund.
För dotterns ponny hade vi en omfattande kravlista, och många önskemål utöver det. Vi hade en väl tilltagen budget, väl medvetna om att sådana ponnyer inte växer på träd, och är högt eftertraktade. Vi var beredda på både weekendresor inom Sverige för att leta häst, och eventuellt importera om vi skulle hitta vår ponny utomlands.
Vi började ändå att åka och titta på några ponnyer i närheten, mest för att bilda oss en uppfattning om vad vi kunde förvänta oss. En av ponnyerna var både "för gammal" (dottern ville ha en relativt ung ponny) och inte särskilt utbildad, men beskrevs som en mycket snäll och trygg skogsmulle. Vi åkte och tittade helt utan förväntningar, och både jag och säljaren kände direkt att det var rätt ponny för oss. Dottern var lite skeptisk, eftersom ponnyn inte matchade "drömponnyn" särskilt väl, men den uppfyllde alla våra absoluta krav med råge, och efter lite betänketid blev det köp. Med facit i hand kunde det inte bli bättre! Jag tror inte att vi kunnat få en bättre matchning även om vi betalat det femdubbla för en välutbildad, yngre ponny
