Jag skriver här dels för att jag behöver få ur mig vissa tankar/funderingar (ska försöka att inte göra inlägget för rörigt) plus att jag tycker det är lite jobbigt att prata med kompisar om sitt förhållande.
Kort så har jag och min sambo sedan 1 år, varit tillsammans i snart 3 år. Vi är kring 25 år och det är bådas första långa förhållande. Under sommaren har vi varit ifrån varandra mycket för att jag sommarjobbat på en annan ort. Då tänker man att när vi nu är tillsammans igen sen 3 veckor så ska man ha saknat varandra och allt borde vara frid och fröjd.
Jag kände mig väldigt kär innan sommaren, men efter sommaren har jag inte känt mig så kär längre, men jag jag älskar honom. Min sambo har undrat om något är fel, så vi har pratat om hur vi känner (även om jag tycker att det är svårt att sätta ord på vad jag känner).
Vi har ett återkommande tema som vi diskuterat flera gånger förut, där våra olikheter verkligen märks. Jag och min sambo har olika stort närhetsbehov, för honom är det väldigt viktigt med kramar, pussar, mys och även sex. För mig är fysisk närhet inte lika viktigt, t.ex. har jag behov av 3 kramar per dag så har han behov av 15 stycken och tycker jag det räcker att ligga och mysa/hålla om varandra i 15 min vill han göra det i 30 min... Vi har pratat om det här och jag menar att jag är som jag är, jag kan inte ändra mig hur mycket som helst. Har försökt förklarat att även om jag älskar honom, så om jag inte vill ha närhet just då så blir det tillslut jobbigt att kramas/pussas bara för att göra honom glad.
Men han känner sig dissad (hans egna ord) när jag "avvisar" honom, det här med "bristande närhet" har han tydligen tyckt varit ett problem sen vi flyttade ihop. Han säger att han inte känner sig älskad och bekräftad, när han inte får närhet och blir tveksam på om jag tycker om honom.
Just det här med våra olika närhetsbehov har vi pratat mycket om de senaste veckorna. Att han tycker det varit problem över ett år gör att jag känner mig otillräcklig eftersom jag tyckt förhållandet varit bra under våren. Jag kan känna att jag är "konstig" för att jag inte har lika stort närhetsbehov som min sambo, alternativt att ja jag kanske inte älskar honom så mycket som jag tror?
Jag tror inte att man går runt och är superkär hela tiden när man varit tillsammans ett tag, men min sambo verkar vilja att det ska vara så.
Jag börjar fundera mer och mer om vi är rätt för varandra, att vi kanske är för olika när det kommer till närhetsbehov. Är nog först nu i höstas jag verkligen förstått hur jobbigt han kan tycka att det är om han inte får närhet. Det gör att jag känner mig "dålig" och otillräcklig men samtidigt kan jag inte anpassa och ändra på mig för mycket för att göra någon annan glad.
Ingen människa är perfekt, inte jag heller, men som person är jag väl lite av den åsikten att man inte ska ändra på sig för andra, passar det inte så passar det inte. Efter att ha blivit utfryst i skolan när jag var yngre, så tar jag ganska illa vid mig vid kritik på min person. Och att min sambo skulle vilja ha mer närhet av mig, uppfattar jag som kritik på min person, vilket gör mig ganska defensiv när det tas upp. Och jag gillar inte när en annan människa (oavsett vem det är) får mig att börja ifrågasätta om hur vida jag är "konstig" eller inte...
Det känns mer som att han är kär i den optimala bilden av mig så som han innerst inne önskar att jag skulle vara. Jag börjar tänka mer och mer att det kanske är början på slutet för vår relation, för som det är nu är ingen av oss så glad och nöjd med relationen. Men hur vet man om det bara är en svacka eller om det är "kört" på riktigt? Går sånt här ens att lösa? för vi har inte kommit fram till någon lösning än iaf.
Kort så har jag och min sambo sedan 1 år, varit tillsammans i snart 3 år. Vi är kring 25 år och det är bådas första långa förhållande. Under sommaren har vi varit ifrån varandra mycket för att jag sommarjobbat på en annan ort. Då tänker man att när vi nu är tillsammans igen sen 3 veckor så ska man ha saknat varandra och allt borde vara frid och fröjd.
Jag kände mig väldigt kär innan sommaren, men efter sommaren har jag inte känt mig så kär längre, men jag jag älskar honom. Min sambo har undrat om något är fel, så vi har pratat om hur vi känner (även om jag tycker att det är svårt att sätta ord på vad jag känner).
Vi har ett återkommande tema som vi diskuterat flera gånger förut, där våra olikheter verkligen märks. Jag och min sambo har olika stort närhetsbehov, för honom är det väldigt viktigt med kramar, pussar, mys och även sex. För mig är fysisk närhet inte lika viktigt, t.ex. har jag behov av 3 kramar per dag så har han behov av 15 stycken och tycker jag det räcker att ligga och mysa/hålla om varandra i 15 min vill han göra det i 30 min... Vi har pratat om det här och jag menar att jag är som jag är, jag kan inte ändra mig hur mycket som helst. Har försökt förklarat att även om jag älskar honom, så om jag inte vill ha närhet just då så blir det tillslut jobbigt att kramas/pussas bara för att göra honom glad.
Men han känner sig dissad (hans egna ord) när jag "avvisar" honom, det här med "bristande närhet" har han tydligen tyckt varit ett problem sen vi flyttade ihop. Han säger att han inte känner sig älskad och bekräftad, när han inte får närhet och blir tveksam på om jag tycker om honom.
Just det här med våra olika närhetsbehov har vi pratat mycket om de senaste veckorna. Att han tycker det varit problem över ett år gör att jag känner mig otillräcklig eftersom jag tyckt förhållandet varit bra under våren. Jag kan känna att jag är "konstig" för att jag inte har lika stort närhetsbehov som min sambo, alternativt att ja jag kanske inte älskar honom så mycket som jag tror?
Jag tror inte att man går runt och är superkär hela tiden när man varit tillsammans ett tag, men min sambo verkar vilja att det ska vara så.
Jag börjar fundera mer och mer om vi är rätt för varandra, att vi kanske är för olika när det kommer till närhetsbehov. Är nog först nu i höstas jag verkligen förstått hur jobbigt han kan tycka att det är om han inte får närhet. Det gör att jag känner mig "dålig" och otillräcklig men samtidigt kan jag inte anpassa och ändra på mig för mycket för att göra någon annan glad.
Ingen människa är perfekt, inte jag heller, men som person är jag väl lite av den åsikten att man inte ska ändra på sig för andra, passar det inte så passar det inte. Efter att ha blivit utfryst i skolan när jag var yngre, så tar jag ganska illa vid mig vid kritik på min person. Och att min sambo skulle vilja ha mer närhet av mig, uppfattar jag som kritik på min person, vilket gör mig ganska defensiv när det tas upp. Och jag gillar inte när en annan människa (oavsett vem det är) får mig att börja ifrågasätta om hur vida jag är "konstig" eller inte...
Det känns mer som att han är kär i den optimala bilden av mig så som han innerst inne önskar att jag skulle vara. Jag börjar tänka mer och mer att det kanske är början på slutet för vår relation, för som det är nu är ingen av oss så glad och nöjd med relationen. Men hur vet man om det bara är en svacka eller om det är "kört" på riktigt? Går sånt här ens att lösa? för vi har inte kommit fram till någon lösning än iaf.
