Kompisproblem, hur mycket lägga sig i?

[Monkie]

Vår dotter på 12 år har alltid haft kompisproblem. Nu har hon fått diagnos ADHD vilket förklarar en hel del.

De perioder hon har umgåtts med kompisar har hon varit nöjd och glad. Hon klarar inte av att vara fler än två, det är oftast då hon känner sig utanför och drar sig undan.

Denna gång vet jag vad som hänt via kompisens mamma, det handlar om att hon känner sig utanför. Lite befogat kan jag tycka, men det gör ont i mamma hjärtat att se henne vara så ensam. Självvalt men ändå inte.

Hur hjälper man sina barn på bästa vis i sådana här fall? Jag räknar av ett par år på hennes sociala förmåga inom ADHDn, i övrigt är hon psykiskt inte så mogen men fysiskt i puberteten. Hon vill klart och tydligt inte prata alls. Bör man trycka på mer? Säga att man vet vad som hänt? Låta henne vara? Låta henne lösa det själv?

Hon har en enorm uthållighet, hon skulle kunna sitta här hela sommaren och ha tråkigt och det bävar jag för. Det märks att hon mår bäst av att umgås med kompisar.

 

[Aliche]

Jag har inte ADHD men när jag var lite hade jag väldigt svårt att umgås i kompis-grupper, jag kände mig ofta utanför och som att jag inte passade in och det var väldigt jobbigt. Jag har alltid älskat att läsa så på sommarloven föredrog jag böcker framför kompisar men det som funkade bäst för mig var när jag fick umgås med bara en person åt gången, kan du försöka styra upp playdates med bara en kompis åt gången men alternera mellan ett par om hon har några hon gillar?
Jag hade svårt att själv ta kontakt med andra barn för jag var så blyg så räddningen var när det "anordnades" tillfällen med vuxna och sen ett barn i min ålder. Jag ville inte heller prata om det för jag tyckte det var pinsamt och skämmigt att inte ha en massa kompisar som "alla andra". Så kanske inte försöka tvinga fram en konversation men istället underlätta umgänge på hennes villkor?
För mig var det också guld värt att min mamma verkligen tog sig tid att ta del av mitt bokintresse. Vi gick till biblioteket tillsammans, vi läste tillsammans, hon läste för mig osv. Då kändes det inte så ensamt Ju mer "normal" hon fick mig att känna mig, desto lättare blev det att faktiskt umgås med andra.
Kanske inte alls applicerat för dig men det var min erfarenhet

 

[Monkie]

Jag har inte ADHD men när jag var lite hade jag väldigt svårt att umgås i kompis-grupper, jag kände mig ofta utanför och som att jag inte passade in och det var väldigt jobbigt. Jag har alltid älskat att läsa så på sommarloven föredrog jag böcker framför kompisar men det som funkade bäst för mig var när jag fick umgås med bara en person åt gången, kan du försöka styra upp playdates med bara en kompis åt gången men alternera mellan ett par om hon har några hon gillar?
Jag hade svårt att själv ta kontakt med andra barn för jag var så blyg så räddningen var när det "anordnades" tillfällen med vuxna och sen ett barn i min ålder. Jag ville inte heller prata om det för jag tyckte det var pinsamt och skämmigt att inte ha en massa kompisar som "alla andra". Så kanske inte försöka tvinga fram en konversation men istället underlätta umgänge på hennes villkor?
För mig var det också guld värt att min mamma verkligen tog sig tid att ta del av mitt bokintresse. Vi gick till biblioteket tillsammans, vi läste tillsammans, hon läste för mig osv. Då kändes det inte så ensamt Ju mer "normal" hon fick mig att känna mig, desto lättare blev det att faktiskt umgås med andra.
Kanske inte alls applicerat för dig men det var min erfarenhet

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!
De är lite för stora och självgående i hennes klass för att ordna träff mot hennes vilja tror jag. När hon har kompis funkar det jättebra i perioder, övernattningar och mycket egna initiativ. Tills något skär sig. Hon har ganska dålig eller ingen mentaliseringsförmåga och det försvårar också att hon inte vill prata med oss i familjen om vad som händer. Pratade du med din mamma om hur du kände, eller förstod hon?

Jag har umgåtts mycket med henne nu men känner inte riktigt att jag kan ersätta en kompis Det skär sig då och då mellan oss också, idag blev hon arg och sur för att vi inte har en pool.

 

[Aliche]

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!
De är lite för stora och självgående i hennes klass för att ordna träff mot hennes vilja tror jag. När hon har kompis funkar det jättebra i perioder, övernattningar och mycket egna initiativ. Tills något skär sig. Hon har ganska dålig eller ingen mentaliseringsförmåga och det försvårar också att hon inte vill prata med oss i familjen om vad som händer. Pratade du med din mamma om hur du kände, eller förstod hon?

Jag har umgåtts mycket med henne nu men känner inte riktigt att jag kan ersätta en kompis Det skär sig då och då mellan oss också, idag blev hon arg och sur för att vi inte har en pool.

Jag förstår, det jag skrev om var när jag var 10-13 och då var det mer att det bjöds in folk med ett barn i lämplig ålder, eller en kompis, till en gemensam fika, grill, bad eller middag, så det blev inte så tydligt en uppstyrd playdate utan mer ett tillfälle att träffa kompisen.
Men det är klart att vill hon verkligen inte så blir det ju inte bra oavsett hur casual man lägger fram det.
Angående att prata om det så var det lite både och, min mamma var helt fantastisk och jag kunde ibland prata med henne om känslor men oftast var det i förhållande till något vi läst om, någon som hade lite samma problem eller kände samma saker så då blev det lättare. Hon förstod och visste att jag var väldigt blyg så hon gjorde sitt bästa.
Min pappa är en narcissist så med honom blev det mer att han krävde att få veta varför jag inte hade en massa kompisar som alla andra och varför jag inte gjorde samma saker som andra barn i min ålder, han tyckte det var väl bara att anstränga sig lite. Det var inte speciellt produktivt.. Allt som han sa som antydde eller rent ut påpekade att det var ett problem, att jag var fel, att det inte var normalt, att det var jobbigt för honom och det gjorde allting 100 gånger värre. Nu är jag helt övertygad om att du inte är nånting som honom men just den där känslan av att känna sig "fel" och sen påpekar någon nåt liknande var jättejobbig.
Det är en sån känslig situation så det kanske vore bra om du pratade med någon som är mer specialiserad, så du kan få lite tips om vilken väg som är rätt att gå?

 

[Sofie.S]

Jag tittar på en serie som heter ”13 reasons why” som handlar om ungdomar visserligen men jag får en klump i magen över hur mycket barn/ungdomar bär på utan att berätta.
Prata med ditt barn! Var en jobbig förälder, hon kommer säkert inte uppskatta det nu men förhoppningsvis senare i livet..

 

[Ray]

Tänker prata med är en bra början. För det blir aldrig bra med utfrågningar. Om man gör något trevligt och pratar och diskuterar så kan man prata om saker på en mer allmän nivå.
Finns en rätt trevlig serie på barnkanalen som heter Klassen. Lite som en modern Bullen... Att titta på en film om något och diskutera det brukar vara lättare än att diskutera sig själv.
Jag förstår att det är jobbigt! Man vill så gärna se sitt barn glad ju.

 

[Monkie]

Tack för svar! Jag hinner inte svara nu men tacksam för er input!!