Kompisar från förr...

[Cambiaso]

Vissa dagar påminns jag om vilken asocial j-kel jag egentligen är. En "kompis från förr" hörde av sig och undrade om vi skulle träffas. Min spontana känsla var inte "Hurra, vilken bra idé" utan "Japp, det var 15 år sedan och våra liv har gått åt olika håll. Vad ska vi egentligen prata om, och är jag egentligen intresserad...". På samma sätt har jag svårt för AW där fd kollegor är inbjudna. Lite som om jag resonerar som att "De lämnade laget för motståndarna, och gjorde sitt val varför jag inte är intresserad av vidare umgänge. Jag struntar helt i vad de gör nuförtiden...". Jag har en del gamla vänner där jag verkligen ser till att hålla kontakten och hålla vänskapen vid liv. I övrigt så är jag mest ointresserad då det känns artificiellt (Det ska möjligen vara om jag ges tillfälle att få prata hästar...).

Lustigt nog är min syster helt tvärtom. Hon kan glatt kontakta kompisar från grundskolan om hon vet att de bor i en stad hon råkar befinnas sig i, och sedan sitta och prata i flera timmar. Hon måste ha fått all den sociala genen, så att den var slut när det var dags för mig...

Hur är Ni övriga? Har/tar Ni kontakt med gamla skolkompisar och tycker det här med "reunions" är skoj?

 

[Lillgrådis]

Jag skulle nog säga att det är olika från fall till fall, svårt att säga något generellt om gamla klasskompisar eller kollegor och hur givande de kontakterna kan vara.

Hade jag inte så mycket gemensamt med personen förut, så kan det absolut vara. Jag tror inte att åren som gått tillför så mycket då. Men till exempel har jag en f d kollega från lääääääänge sedan, vi var jättetighta och delade både skratt och gråt under den relativt korta tid vi jobbade tillsammans men gled sedan isär pg a geografi och annat. Men sedan lyckades vi korsa våra vägar via sociala medier bara för något år sedan. Henne skulle jag jättegärna träffa också IRL och är rätt säker på att vi skulle ha både roligt och ett bra och lättsamt samtal, trots att våra liv har gått åt rätt olika håll under de år vi inte hade kontakt.

Andra f d kollegor som jag kanske jobbade med till för bara något år sedan, eller klasskompisar som jag inte stod så nära ens när det begav sig, där kan det vara helt annorlunda. Men det ska sägas att jag tycker mycket om många fd kollegor och bara den omständigheten att de "lämnat laget" struntar jag nog i OM det är varma och roliga och bra personer.

Att jag själv skulle ta kontakt med någon efter flera år skulle nog bygga på att det fanns något alldeles speciellt förut, men å andra sidan är det mycket möjligt att jag skulle ge det en chans om någon hörde av sig också i andra fall. Och om vi skilts som vänner förstås, annars kan det vara. Allmänna reunions i större skala känner jag mig däremot inte lockad av, utan mer på individnivå och mindre möten.

 

[Nebraska]

Vissa dagar påminns jag om vilken asocial j-kel jag egentligen är. En "kompis från förr" hörde av sig och undrade om vi skulle träffas. Min spontana känsla var inte "Hurra, vilken bra idé" utan "Japp, det var 15 år sedan och våra liv har gått åt olika håll. Vad ska vi egentligen prata om, och är jag egentligen intresserad...". På samma sätt har jag svårt för AW där fd kollegor är inbjudna. Lite som om jag resonerar som att "De lämnade laget för motståndarna, och gjorde sitt val varför jag inte är intresserad av vidare umgänge. Jag struntar helt i vad de gör nuförtiden...". Jag har en del gamla vänner där jag verkligen ser till att hålla kontakten och hålla vänskapen vid liv. I övrigt så är jag mest ointresserad då det känns artificiellt (Det ska möjligen vara om jag ges tillfälle att få prata hästar...).

Lustigt nog är min syster helt tvärtom. Hon kan glatt kontakta kompisar från grundskolan om hon vet att de bor i en stad hon råkar befinnas sig i, och sedan sitta och prata i flera timmar. Hon måste ha fått all den sociala genen, så att den var slut när det var dags för mig...

Hur är Ni övriga? Har/tar Ni kontakt med gamla skolkompisar och tycker det här med "reunions" är skoj?

Gillade dem inte då, och ännu mindre idag.

 

[Cattis_E]

Det beror på.
Jag söker sällan aktivt kontakt med sådana som det var flera år sedan jag träffade.
Definitivt inte skolkompisar, de har jag inget intresse att träffa överhuvudtaget.

Däremot om man träffar t.ex fd. kollegor i något sammanhang har jag inga problem att prata bort en bra stund med dem men endast om vi hade något gemensamt vi faktiskt brukade prata om.
I alla fall om det var personer som var trevliga då och fortfarande är det. De jag inte gillade alls då klarar jag mig fint utan att säga mer än artighetsfras till om vi "springer på varann"

Jag tror man är olika och har olika stort behov av social interaktion.
För mig är det fullt tillräckligt att ha några vänskaper att vårda, behöver inte ta kontakt med massa olika andra människor för att jag behöver mer social stimulans.

Det handlar väl kanske också om hur mycket annat man har i sitt liv?
Om jag är i en annan stad säg två dagar i ett ärende så passar jag nog gärna på att vila den tid jag kanske får över. För att jag har mycket annat i resten av livet liksom.

 

[tuaphua]

Om jag hinner socialisera gör jag det helst med mina vänner/familj. Men jag kan absolut kontakta någon jag inte träffat/hört av på länge om vi tex flyttat till samma stad eller stöter ihop på ngt vis. Men det är ju såna som man alltid gillat och mest bara glidit isär pga avstånd/för mkt i livet då etc och inte såna som man känt sig färdig med. Jag har inga problem att söka kontakt med folk jag gillar. Om jag hinner då givetvis!

I hästvärlden tycker jag man har många bekanta som man gillar men inte hinner umgås med så mkt och gärna kan ses någon gång med år emellan.

 

[Shaggy]

Att träffa folk från grundskolan känns som något av det ointressantaste jag kan tänka mig. Varför ska ja gplåga mig med att umgås med mäniskor som jag blev ihoptryckt med för att vi råkade bo i närheten av varandra. Vi hade inget gemensamt då och lär ha ännu mindre gemensamt nu.
Folk från högskolan skulle jag kunna tänka mig att träffa någon gång om jag har tid (och när har en hästägare tid?) men där finns ju i alla fall något gemensamt intresse.

 

[Sirap]

Gillade dem inte då, och ännu mindre idag.

 

[Jenka]

Jag är dålig på att "våga" höra av mig bara sådär till folk jag kände för många år sen, om de inte var väldigt nära. Men hakar gärna på reunions.
Sen beror det väl lite på vilka människor vi pratar om. Tyvärr är det många jag glidit ifrån utan anledning som jag tyckt om. De träffar jag gärna igen. Reunion med folk jag valde bort redan då finns ingen anledning till.

 

[Brandgul]

Vissa dagar påminns jag om vilken asocial j-kel jag egentligen är. En "kompis från förr" hörde av sig och undrade om vi skulle träffas. Min spontana känsla var inte "Hurra, vilken bra idé" utan "Japp, det var 15 år sedan och våra liv har gått åt olika håll. Vad ska vi egentligen prata om, och är jag egentligen intresserad...". På samma sätt har jag svårt för AW där fd kollegor är inbjudna. Lite som om jag resonerar som att "De lämnade laget för motståndarna, och gjorde sitt val varför jag inte är intresserad av vidare umgänge. Jag struntar helt i vad de gör nuförtiden...". Jag har en del gamla vänner där jag verkligen ser till att hålla kontakten och hålla vänskapen vid liv. I övrigt så är jag mest ointresserad då det känns artificiellt (Det ska möjligen vara om jag ges tillfälle att få prata hästar...).

Lustigt nog är min syster helt tvärtom. Hon kan glatt kontakta kompisar från grundskolan om hon vet att de bor i en stad hon råkar befinnas sig i, och sedan sitta och prata i flera timmar. Hon måste ha fått all den sociala genen, så att den var slut när det var dags för mig...

Hur är Ni övriga? Har/tar Ni kontakt med gamla skolkompisar och tycker det här med "reunions" är skoj?

Alltså du låter mer asocial än vad jag är

 

[tanten]

Vissa dagar påminns jag om vilken asocial j-kel jag egentligen är. En "kompis från förr" hörde av sig och undrade om vi skulle träffas. Min spontana känsla var inte "Hurra, vilken bra idé" utan "Japp, det var 15 år sedan och våra liv har gått åt olika håll. Vad ska vi egentligen prata om, och är jag egentligen intresserad...". På samma sätt har jag svårt för AW där fd kollegor är inbjudna. Lite som om jag resonerar som att "De lämnade laget för motståndarna, och gjorde sitt val varför jag inte är intresserad av vidare umgänge. Jag struntar helt i vad de gör nuförtiden...". Jag har en del gamla vänner där jag verkligen ser till att hålla kontakten och hålla vänskapen vid liv. I övrigt så är jag mest ointresserad då det känns artificiellt (Det ska möjligen vara om jag ges tillfälle att få prata hästar...).

Lustigt nog är min syster helt tvärtom. Hon kan glatt kontakta kompisar från grundskolan om hon vet att de bor i en stad hon råkar befinnas sig i, och sedan sitta och prata i flera timmar. Hon måste ha fått all den sociala genen, så att den var slut när det var dags för mig...

Hur är Ni övriga? Har/tar Ni kontakt med gamla skolkompisar och tycker det här med "reunions" är skoj?

Nä, har väldigt liten kontakt med människor från förr.

Det är helt enkelt så att jag antar att de jag gillat är kvar men de jag släppt har jag släppt av en orsak.
De är "exkompisar" av en anledning. Oftast för att vi vuxit ifrån varann. Utvecklats åt olika håll.

Ska jag umgås vill jag att det ska vfinns något gemensamt. Nån form av band som kan hålla ihop oss. Som kan leda samtalet.

Jag har inga problem att prata med helt okända pesoner på stan eller i affären. Men sitta och fika med nån man mest har gamla uppfattningar om - det skulle antagligen bli rätt krystat. De har också en gammal bild av vem jag var då. Jag har förhoppningsvis utvecklats vidare.

 

[Nepenthe]

Jag är sämst på att vara social.

Jag är det på jobbet för att det "ingår" och när vi gjort personlighetstest (på jobbet, 2 dagars kurs) syns det att jag anpassar min introverta sida på jobbet så folk brukar vilja ha med mig på AW t.ex men orkar verkligen inte umgås med någon egentligen.

Ja tänker att jag borde vilja men sen sitter jag där och inser att de gör mig stressad mest.

Häromdagen hörde en bekant av sig som ville ses på en hästshow som pågått här i helgen. Blev direkt misstänksam och undrade var baktanken var. Jag är liksom inte rolig att vara med så den anledningen köper jag inte

 

[Bison]

Jag är introvert på den nivån att jag gömmer mig i butiken om jag ser någon jag känner bara för att slippa hälsa och prata.
Träffa gamla kompisar eller kollegor finns inte på kartan, hell no!

 

[nightcrawler]

Jag har kontakt och umgänge med dom jag vill ha kontakt med (2stycken). Resten intresserar mej inte. Har inte varit på någon återträff då jag fullkomligt skiter i fd klasskompisar. Dom jag vill ha kontakt med har jag kontakt med. Har inget behov av att dra upp gamla kontakter. Är fruktansvärt osocial och introvert.

 

[Snurrfian]

Jag söker inte upp folk för att de har råkat gå i samma klass som mig, men hälsar och småpratar om vi springer på varandra. Däremot håller jag kontakten med de som har betytt något för mig och som jag får ut något av att umgås. Senast i helgen var vi hela familjen hos en barndomskompis, vi lärde kände varandra för att vi hade sommarstuga på samma ställe och har sen dess hållit kontakten även om det periodvis har gått några år emellan pga olika omständigheter. Men på något sätt faller allt naturligt, våra partners kommer väldigt bra överens och vi får aldrig slut på samtalsämnen.
Jag är kompis med en stor del av mina klasskompisar från högstadiet och från gymnasiet. Återträffen på gymnasiet var roligt, men vi konstatera snabbt att ingen av oss egentligen tyckte att forumet var bra, en lokal ut med partymusik så nästa gång ska vi träffas i lugnare miljö där vi kan prata utan att bli störda av musiken.

 

[Koltrast]

Tid är förstås en bristvara även för mig, men bortsett från det är jag öppen för att återse gamla vänner och bekanta.

Det har tidigare visat sig att även sådana jag inte hade något gemensamt med på tex högstadiet kan vara riktigt trevliga att umgås med idag och för min del har inte alla jag slutat umgås med försvunnit ur mitt liv för att vi inte trivdes ihop. Oftare har ju liksom omständigheter ändrats och vänner kommer och går när livet ändras. Därför kan återseenden vara välkomna för mig, även om det inte nödvändigtvis leder till ett återupptagande av ett intensivt umgänge.

Vissa nära vänner har jag alltid kontakt med, mer eller mindre sporadiskt, men det finns också sådana jag inte hunnit eller kunnat upprätthålla kontakt med och som jag kan bli väldigt glad att återse.

Sen finns det såklart personer jag har noll intresse av att träffa också.

 

[Raderad medlem 120709]

Gillade dem inte då, och ännu mindre idag.

+1 på den. De allra flesta jag gick i skolan med mobbade mig svårt under hela skoltiden (hurra småorter! ), så jag har absolut noll intresse av att träffa dem igen. Samma med gamla vänner som jag inte längre har kontakt med, vänskapen rann ut i sanden av en anledning och vi har inte så mycket gemensamt numer.

 

[Lena Furberg]

Jag ska, i september, träffa 3 gamla klasskompisar som jag gick Konstlinjen med för - 40 år sedan!!! Förutom att det känns helt sanslöst obegripligt att så många år har gått, tycker jag det ska bli fruktansvärt roligt och jag ser verkligen fram emot det. Och jag är inte en speciellt social person, inte alls. Tvärtom! Jag tror just den här återträffen ska bli kul eftersom de andra tre var (är, hoppas jag!) så roliga och urtrevliga och fantastiska att jag inte kan tänka mig att det kan bli annat än jätteroligt.

 

[Dressyrtjejen_97]

Är generellt emot att träffa folk från förr. Har gjort det enstaka gånger, men då är det enstaka personer som jag verkligen har gillat. Klassåterträffar och sånt där skulle jag aldrig i hela h-vetet gå på.

 

[Stefffie]

I min bok beror det pa sammanhanget - ar inte sarskilt intresserad av att traffa ens gamla gymnasiekompisar, men om vi skulle raka vara i samma stad eller om sammanhanget pa annat satt gora att det ar latt att traffas utan storre krav sa ar det val en del som jag inte haft nagot emot att klunka vin med en kvall och typ prata gamla minnen o fa reda pa vad som hant sen dess - men jag hade inte rest langt for det, eller gjort det om jag hade andra planer/hellre vilat etc.

 

[coolia]

Nej, nej och åter nej. Mobbad under hela skoltiden så jag springer åt andra hållet om jag skulle råka se någon från skoltiden. Passade aldrig in. Var alltid udda. Mycket introvert. Om "hela" klassens tjejer skulle göra något så "glömdes" jag alltid bort...Och jag ville intensivt passa in och bli accepterad men det hände aldrig.
Och det har förföjt mig även in i vuxenlivet. Jag är tydligen "konstig" och ingen som man kan äta lunch med.