Kommentarer om barnets storlek

[Mitrolle]

Min är liten och det får jag höra hela tiden, oj hon är ju lika stor som xx som är 8 månader (min är 14 månader nu) men jag bryr mig inte om det som något negativt, bara fascination över att barn är så olika. Klädstorlekar har vi legat 3 månader efter på hela tiden nästan. Just nu har hon för 6-9 månader

 

[Sunshine]

Mitt ena barn får också kommentarer hela tiden, men av motsatt anledning. Hon har alltid varit liten och späd. Är nu nyss fyllda 9 och 122cm lång och 21kg. Detta faktum måste folk påpeka precis hela tiden, till den grad att hon själv började få komplex för sin längd. Vi har peppat henne hemma och nu tycker hon (mestadels) att det är rätt bra att vara liten

Försök att ignorera, och engagera inte i en konversation om det. Då dör frågorna och kommentarerna ut snabbare...

 

[Tualma]

När de är små gör det väl inget i sak. Min 18 månaders är 75 cm lång och väger 10 kg så hon är ju liten för sin ålder, men följer sina kurvor så inget jag hetsar upp mig över att folk kommenterar. Jag brukar inte störa mig så på det. MEN att själva företeelsen är generellr accepterad gör ju att folk tycker att det är okej att fortsätta kommentera storlek och utseende vilket inte är lika kul när barnet blir äldre. Jag har en lång elvaåring som är väldigt smal. Inte kul (för honom) att höra att han ska äta upp sig och få kommentarer som "äter du ingenting?" Då blir mamman arg !!!

 

[Amha]

Jag pratar också alltid med en extra mjuk och mildröst. Är dessutom övertygad om att jag själv tindrar extra med ögonen.
Även vanliga barn har jag en barnröst till, eller, jag har ju såklart mängder med olika röster till dem, en glad, en neutral, en bestämd, en arg o.s.v. i all oändlighet. De behöver ju lära sig och kunna tolka en (läs mig) tydligt.

Jag tycker det är helt absurt med människor som pratar med sin "vanliga" röst som man pratar med vuxna. Jag tycker att de flesta som pratar med barn pratar med känsla i rösten. Eller hur man nu ska förklara det.

För att inte prata om djur, upptäckte att jag pratade med min vanliga röst när jag kör bil och katten sitter bredvid. Det var han ju inte van vid. Så fort jag använder min "mjuka" röst blir han lugnare och tryggare. = Mindre jamningar och så lägger han sig ner.

Totalt OT, men jag har gått runt och tänkt på detta själv hela förra veckan typ.

Haha! Jag tycker precis tvärtom. Vi har aldrig pratat bebisspråk med våra barn och det känns väldigt främmande. Skillnaden är nog att vi är mer pedagogiska med barnen men det är väl de flesta. Vår äldsta framför allt har fått lära sig ansiktsuttryck väldigt väl trots sina 3 år. Hon kan se på mig om jag skojar med henne men jag brukar behöva vara övertydlig med uttrycken då. Minstingen pratar inte än och blir därmed svårare att få grepp om.

Sen pratar väl varken jag eller maken speciellt "hårt" utan är väldigt mjuka även mot varandra. Stor del av närmaste släkten är också sådana. Trevligt tycker jag. Vi använder en del lite mer avancerade ord när vi pratar med barnet än vad barn kanske brukar höra så barnet använder kanske ord som kompisarna normalt inte använder men jag kan inte se det som ett problem. Typexempel är när jag pratar om någon specifik pryl och barnet håller upp en sak och frågar "är det den här du syftar på?"

 

[ako]

Just "vad stor han blivit" gör inte så mycket, barn växer ju och blir större. Det är mer "vad stor han är", "han är verkligen stor" som stör mig. Men som sagt, det är nog bara jag som är känslig.
Så @Milosari
Du har inte missuppfattat. Det ÄR ju bra med stora barn, det vet ju jag också. Det är bara samhällets (eller personerna i min omkrets) rätt att ideligen kommentera det hela tiden.

Det är väl varken bra eller dåligt med stora (eller små) barn? Det viktiga är väl att de växer och utvecklas och mår bra? Visst, det är ju en nackdel för riktigt späda och små individer om de tappar i vikt om de t ex blir sjuka, eller om större barn (barn under 2 pratar man ju inte om övervikt på) går mot riktig övervikt (för hälsans skull) men annars tycker jag att det låter knasigt att det ena skulle vara bättre än det andra? Folk är olika - och barn är också folk!

 

[Bexzor]

Det är väl varken bra eller dåligt med stora (eller små) barn? Det viktiga är väl att de växer och utvecklas och mår bra? Visst, det är ju en nackdel för riktigt späda och små individer om de tappar i vikt om de t ex blir sjuka, eller om större barn (barn under 2 pratar man ju inte om övervikt på) går mot riktig övervikt (för hälsans skull) men annars tycker jag att det låter knasigt att det ena skulle vara bättre än det andra? Folk är olika - och barn är också folk!

Jo, viss sjukvårdspersonal pratar både övervikt och fetma innan 2 år. Det har jag råkat ut för flertal gånger med mellanpojken. (och 1 gång med äldsta sonen trots att han låg inom normalspannet på vikten)

Första gången var mellanpojken 2 månader gammal (han vägde 8970 gram, 65 cm lång vid 9 veckor) när sjukvårdspersonal ansåg att han var fet och inte skulle äta så mycket som han gjorde. Vid 6 månader ville en BVC-sköterska (ej vår ordinarie) införa ett strikt matschema. Han vägde då 11860 gram till sina 75 cm längd. Han vägde 5270 gram vid födseln och var 57 cm lång, nu är han 3 år, 19,3 kg till 104 cm längd.

 

[Tora]

Haha! Jag tycker precis tvärtom. Vi har aldrig pratat bebisspråk med våra barn och det känns väldigt främmande. Skillnaden är nog att vi är mer pedagogiska med barnen men det är väl de flesta. Vår äldsta framför allt har fått lära sig ansiktsuttryck väldigt väl trots sina 3 år. Hon kan se på mig om jag skojar med henne men jag brukar behöva vara övertydlig med uttrycken då. Minstingen pratar inte än och blir därmed svårare att få grepp om.

Sen pratar väl varken jag eller maken speciellt "hårt" utan är väldigt mjuka även mot varandra. Stor del av närmaste släkten är också sådana. Trevligt tycker jag. Vi använder en del lite mer avancerade ord när vi pratar med barnet än vad barn kanske brukar höra så barnet använder kanske ord som kompisarna normalt inte använder men jag kan inte se det som ett problem. Typexempel är när jag pratar om någon specifik pryl och barnet håller upp en sak och frågar "är det den här du syftar på?"

Men det är väl inget direkt konstigt att barn förstår ansiktsuttryck bra? Eller missförstår jag dig på något sätt?

 

[Amha]

Men det är väl inget direkt konstigt att barn förstår ansiktsuttryck bra? Eller missförstår jag dig på något sätt?

Mja de brukar väl vara ganska klara med det men just att hon kan se på mig när jag skojar trots att rösten är allvarlig och inte ler något direkt har jag faktiskt inte hört om på andra barn men det kanske är vanligare än min erfarenhet säger.

 

[Tora]

Mja de brukar väl vara ganska klara med det men just att hon kan se på mig när jag skojar trots att rösten är allvarlig och inte ler något direkt har jag faktiskt inte hört om på andra barn men det kanske är vanligare än min erfarenhet säger.

Min erfarenhet är som din begränsad till mina barn men de har inte haft några som helst problem att veta när jag skojar eller inte även om jag låtsas vara arg.
Minstingen är lite mer än två år men det är ingen tvekan att hon hänger med

Fast å andra sidan bryr hon sig inte när jag är arg på riktigt heller, så det kanske är snarare det

 

[TeamLundVer]

Inte stor som i fysiskt men stor som i "vuxen" har jag fått många kommentarer för när det gäller sonen. Han ligger väldigt långt fram i utvecklingen och har gjort från start så det är kanske inte så konstigt att folk kommenterar. Värre var det när svärföräldrarna kommenterade lillkusinen och tyckte att han var så liten (utvecklingsmässigt). Tror det kändes tufft för hans föräldrar. Lillkusinen ligger rätt i utvecklingskurvan men svärisarna jämför såklart med det andra barnbarnet och det är väl inte riktigt schysst.

Annars är det mest jag och bästa vännen som kommenterar (våra) barn. Som att min verkar bli en långskånk precis som jag. Att hennes äldsta nog blir som pappan (lång och smal) medan den yngste nog blir väldigt lång och grov (stora händer, fötter, huvud och bred över axlarna) som sin morfar. Alltså diskussion utan ngn värdering.

 

[Badger]

Jag är nyfiken på hur andra ser på kommentarer kring andras barns storlek?
Vi har alltid fått höra hur stor vår kille är även fast jag tycker att han är helt normal.
Han ligger snäppet över "normal" på kurvan men har alltid, på månaden, följt klädstorlekarna. Alltså 50 0-1 mån, 56 1-2 mån, osv..
Jag funderar på om någon annan blir lika irriterad som jag när någon ständigt kommenterar storleken på barnet.
Jag förstår inte varför man ska göra det överhuvudtaget?
Är jag överkänslig?

Det kan nog bland många äldre kännas positivt att säga att en kille är stor och rejäl, en typ av beröm alltså. Vilket i så fall skulle göra att de gärna säger det även om killen är normalstor.

Precis som äldre personer om flickor kan säga att de är söta, även om de bara är normalsöta.

Det finns ju inte så mycket att säga om bebisar alla gånger, utom vad mycket hår han har och vad stor hon har blivit och folk gillar att försöka säga något om barn som visas.

 

[Comfort]

Än så länge är jag bara stolt över min lilla fis -2,5 månad och nästan 9 kg

 

[MiniLi]

Jag har inte barn men.. Jag stör mig överlag på att folk ska kommentera storlek/vikt/utseende och förstår inte varför det skulle vara mer ok på bebisar än annars. Bebisen förstår ju inte (som tur är) men det finns ju liksom inget syfte i att gå runt och jämföra hur stora/små barn än och jag tror mest det bidrar till en diskurs som slinker igenom även när barnen mycket väl förstår (och tar åt sig) av vad som sägs.

 

[Girasol]

Av fem ungar har jag en som skiljt ut sig lite mer. De fyra första har alla vägt 3100g & 48 resp 49 cm. Minsting 2200g &43 cm.

Min äldste grabb vägde 13180 g och 79 cm lång på ettårsdagen. Ganska bastant. I år fyller han 18 år och är 189 cm och väger blygsamma 57 kg. Det enda som följt honom sedan födseln och som han fick kommentarer om redan som nyfödd av de besökare i familje och vänkrets som slogs om blöjbyte är hans välhängdhet. Idag kallas han bigboy av klasskompisar som uppenbarligen noterat detta vid dusch efter idrotten. Inte så han direkt lider av det, men lite genant tycker han.
De två yngre bröderna vägde ca 10 kg vid ettårsdagen. De är idag ganska små för sin ålder. Den ena smal och gänglig och kortast av killarna i sin klass. Den andre definitivt kortast i sin klass men har en helt annan kroppsbyggnad med rejäl axelbredd och ser ut att vara av det råstarka hållet medan de två andra är mer segstarka.
Dotter ett tillhör också de minsta i sin klass.

Komiskt är att alla fyra har ganska små fötter. 18åringen stl 42 och den blivande 15 åringen stl 38, 13 åringen 37, ganska smått för grabbar kan jag tycka. Dotter 1 som blir 12 har 35.

Sen kom då lillräkan, född åtta veckor tidigt. Redan på återbesöket till neonatalen fick jag en avhyvling av läkaren att alla skrik är minsann inte hungerskrik. Tog enormt illa vid mig särskilt som hon sondades över halva tiden. Hon hade på bara tre månader hämtat ikapp och vägde som om hon vore född i normal tid och låg på normalkurvan.
Nu väger hon 13 kilo och har 92 ibland 98 i kläder samt stora fötter, stl 23 är stort för mig som har vanan av syskonens små.

Det där med barns utseende är något inbitet i samhället att legitimt få kommentera tror jag, är det inte vikt och längd så är det näsor, fötter eller som för oss, ögonfärg och hårfärg är ständigt återkommande. (En mörkblond med röda inslag och fyra rödahåriga i olika nyanser. Fyra med gröna ögon och en med blå. Inte särskilt exotiskt för vår del)

 

[ztsu]

Jag bryr mig inte kan jag ärligt säga.

Kommenterar faktiskt själv mina nära vänners barn eftersom jag jämför deras jämngamla barn med mina barn. Fast när jag säger något är det inte "oj vad stor/liten hen är" utan mer "nu har NN verkligen växt om NN" och de brukar kommentera mina barn också (gärna om hur smala mitt ena barn är).

Främlingars barn kommenterar jag inte om inte de säger något om mina barn först men oftast inte ens då. (Även då om hur smal min blivande sjuåring är och hur "liten" tvååringen är)

Mina barn är 6,5 år och 2 år, så kommentarerna fortsätter @Jenka

Sen fortsätter de att fortsätta. Min 12-åring är 180cm lång. Gissa hur ofta både han och jag får kommentarer kring hans längd? Önskar de kunde se pojken bakom längden, ofta blir han bemött och behandlad som om han var flera år äldre. Han har alltid varit väldigt lång (på översta streckade linjen) och alltid blivit bemött och behandlad som äldre. Väldigt tråkigt och tröttsamt

 

[Björk]

Sen fortsätter de att fortsätta. Min 12-åring är 180cm lång. Gissa hur ofta både han och jag får kommentarer kring hans längd? Önskar de kunde se pojken bakom längden, ofta blir han bemött och behandlad som om han var flera år äldre. Han har alltid varit väldigt lång (på översta streckade linjen) och alltid blivit bemött och behandlad som äldre. Väldigt tråkigt och tröttsamt

Ledsamt.....
Jag förstår faktiskt inte behovet av att kommentera andras kroppar/längd/storlek. Det verkar vara väldigt vanligt hos vissa människor. Jag har gjort min man uppmärksam på att hans familj (jämfört med min familj) verkar oerhört fixerade vid vikt/storlek längd på andra. Eller tja, utseende generellt. Det är inte alltid det är en värderande ton i det hela, men ofta...

Dels kan de kommentera varandra; "vilken mage du fått!" Kanske med ett litet hånleende till. Eller "oj, vad blek du är, var inte ni utomlands nyss" eller "oj, går pojken aldrig ut? Han är så blek" eller "nej, nu får du nog sluta ge fri tillgång till bröstet" (som jag fick höra när sonen var ca 6 månader). Eller *viskande* "kolla vad LÅNG hon är, kolla, jag ställer mig här ... Hon är längre än mig!" Sagt om en mamma till en av sonens klasskamrater. Eller "har du fått en finne i pannan?" Sagt till vår 9åring. Osv osv osv. Jag har nog aldrig hört mina föräldrar eller min bror säga sådana kommentarer; vare sig till/om varandra eller andra. När/om vi säger något så är det komplimanger. Snygg frisyr! Vad pigg och fräsch du ser ut! Oj, vad fin färg du fått av solen!

Jag ser också när någon är ovanligt lång, brun, blek, smal eller tjock, men majoriteten av gångerna är det liksom inget mer än just att jag ser det. Jag förstår inte behovet av att kommentera, VERKLIGEN inte om man gör det direkt till personen, men faktiskt lika lite att man gör det till någon annan i smyg (eller efteråt). Jag kan irritera mig på det ibland, tycka det är VÄLDIGT skönt att jag och min del av familjen (och därmed barnens släkt) inte har det där draget.

Det märks på min man att han mycket mer "granskar" andras utseende - till exempel sa han till mig för ett tag sen "oj, såg du vad brorsan din gått ner i vikt?" - och jag har inte sett det ens. Jag kan IBLAND liksom notera att "oj, brorsan som alltid varit smalis, nu har han ju en riktig kagge" inom mig, men då kan den ha funnits där i 5 år, sen kanske han har gått ner i vikt 10 kg och jag noterar inte det heller. Jag har liksom mer fokus på att umgås med honom än att titta på hur han ser ut. Vi blir alla äldre, vi kan alla gå upp eller ner i vikt, vi kan alla få grått hår, rynkor, bli solbrända, vara bleka - det är så oviktigt för mig.

Jag märker också att maken och hans syskon har många fler "nojor" än vad jag och min bror har. Visst kan jag noja över att jag är tjock (för det är jag numera), men jag vägrar låta det STYRA mitt liv. Medan hans smala syster har komplex över sina "fula armar" (berättade för mig för några år sedan) och mina fladdriga överarmar visar jag i linne. Det är klart att jag påverkas, när hon berättar om sitt komplex och jag tänker "men oj, vad jobbigt... Vad tänker hon om MIG då?", men jag slår ifrån mig tankarna och tänker att hon äger problemet, jag ska INTE låta det påverka mig.

 

[Björk]

Sen fortsätter de att fortsätta. Min 12-åring är 180cm lång. Gissa hur ofta både han och jag får kommentarer kring hans längd? Önskar de kunde se pojken bakom längden, ofta blir han bemött och behandlad som om han var flera år äldre. Han har alltid varit väldigt lång (på översta streckade linjen) och alltid blivit bemött och behandlad som äldre. Väldigt tråkigt och tröttsamt

Långt inlägg av mig ovan.
Jag känner för din pojke. Inte konstigt att människor får komplex för sina kroppar och att många långa barn (som blir långa tidigt) går kutryggigt och försöker "gömma" sin längd. Att han blir tagen för äldre är ju i och för sig förståeligt, det är ju vanligare att en 12åring inte är så lång. MEN, det är ju skillnad på att liksom i första skedet tro han är äldre och om de sen när de får veta kommenterar det.

(Han skulle träffa min morbror med fru och barn. Morbror OCH hans fru är 1,96 långa och hans fru som jag själv blev lite "paff" när jag mötte första gången har ALLTID gått rakryggad och inte "gömt sig" även fast hon faktiskt är riktigt riktigt lång (så lång att folk brukar titta på henne). Deras döttrar är långa, två av dem som mamma och pappa; om inte till och med några cm längre. De har säkert haft sina tankar omkring det, men för mig som kusin så har jag aldrig märkt att det är något "problem" och inget vi i släkten behöver ha som diskussionssak.)

 

[Björk]

Det kan nog bland många äldre kännas positivt att säga att en kille är stor och rejäl, en typ av beröm alltså. Vilket i så fall skulle göra att de gärna säger det även om killen är normalstor.

Precis som äldre personer om flickor kan säga att de är söta, även om de bara är normalsöta.

Det finns ju inte så mycket att säga om bebisar alla gånger, utom vad mycket hår han har och vad stor hon har blivit och folk gillar att försöka säga något om barn som visas.

Ja, generationsfrågan kan påverka. Tänker på en kompis fb-inlägg häromdagen. Han åker till Indien i jobbet ibland. Och han la ut om en kulturkrock han upplevde:
"Indien är grymt på kulturkrockar. Idag fick jag en riktigt fin komplimang. "Magnus, you look great and full of energy, you certainly have gained some good weight!'" . Ja vad säger man. Dags för gymmet :-)"


Själv fick jag höra i en frisersalong i Thailand: "oh, we like your nose. It's so big and beautiful!"