Det beror ju på vad man har hunden till. Jag uttryckte mig tidigare i veckan ganska klumpigt i detta ämne, då jag sa att jag tyckte det var tråkigt med hundar som liksom inte hade nån tankeverksamhet
. Jag menade då att jag märkt skillnad vad gäller min upplevda kvalitet i umgänget med olika typer av hundar, först när jag skaffade min första "egna". Vi har tidigare bara haft jakthundar i släkten, mestadels gråhundar. Och det var liksom min bild av en hund.
Jag tyckte det var tråkigt att umgås med gråhundarna, efter att jag upplevt en "tänkande" hund. Jag hade då en schipperke. Man såg verkligen skillnad i tankeverksamheten så att säga, när jag umgicks med henne och gråhunden samtidigt. Det var liksom noll respons och noll intresse från gråhundens sida, medan schipperken å sin sida verkligen klurade och försökte komma fram till vad vi pratade om (min upplevelse).
Nu när jag valde ny ras ville jag ha en med ännu större intresse för sin förare och större engagemang för att jobba ihop med mig, än schipperken hade. Och skulle jag ha dem båda att jämföra med varandra skulle skillnaden bli ytterligare ett snäpp tydlig.
Men, personen jag då diskuterade detta med, påtalade faktum att man värderar högst olika. Vissa vill ha en hund som bara existerar, och tycker det är jobbigt med en som funderar mkt på vad vi ska göra och hur. Andra vill ha en mkt självständig hund med ett specialintresse och inte så mkt annat (tex våra gråhundar), och sedan finns ju då dessa som vill jobba flera timmar per dag ihop med sina hundar. Man väljer hund därefter, och det ena skulle vara total katastrof för den andre. Varför måste hunden tycka att träning är kul om man bara liksom "ska ha" den? Det blir ju snarare en drift som blir till besvär för alla. Men du kanske inte menade så... mitt inlägg är bara en reflektion i ämnet att man vill ha olika sorts hundar.