Sv: Kolla vad bananen har gjort:
Hej och tack alla för så snälla ord
Jag orkade inte skriva något alls igårkväll, kastade bara ut lite bilder eftersom vi precis kommit hem, och jag ville inte hålla på det för er.
På söndagseftermiddagen trodde jag att slemproppen gått, men jag studerade det inte så noga. Fick lite småvärkar vid ett-tiden på natten, och petade på min sambo och förvarnade honom. Kl 3.33 stod klockradion på när vattnet gick. Hasade mig upp och duschade, rakade benen (eller hur :smirk
och ringde förlossningen. Hade då bara mellan 2-3 minuter mellan värkarna, så jag fick åka in direkt. Vi lämnade vår Elis tills hans farmor, sedan körde vi rejset de sex milen in till Mälarsjukhuset. 4.44 stod klockan på när vi lämnade vår hem.
Vi kom fram strax efter fem på morgonen, och väl i undersökningsrummet lämnades jag, trots att jag tyckte att jag hade hemska värkar
05.20 stod klockan på då, tänk vad man minns tider. Minuten efter kom de och sa att vi nog var tvugna att byta till ett förlossningsrum.
Väl i förlossningensrummet fick jag den älskade lustgasen
och blev helt härligt borta. Sköterskorna försvann dock, och jag kände att "nu bajsar jag på mig, gud så pinsamt". Sedan hörde jag bara någon säga "Lyft på rumpan och så tar du iiii" och sedan landade något slemmigt varmt på magen. Klockan var då 05.42, och vi hade hunnit vara på förlossningen i en halvtimme
Var helt våt i håret och luktade t.o.m. nyduschat efteråt
Var härligt snurrig av lustgasen, och hade jättesvårt att göra som de sa åt mig när jag skulle sys. Allt de säger känns som om det inte gäller mig, typ som om det är någon tv: på i rummet bredvid och det är den den som låter.
Sedan blev vi lämnade med den lilla, och fick frukost, och blev sedan uppflyttade till BB. Där var det helt fullt, så min sambo fick stanna en natt, inte mer. Jag stannade två nätter, varav den senaste fick jag dela rum. Det var det absolut värsta med allt tror jag. Tjejen jag skulle dela rum med kom nyförlöst vi 23.30, hennes bebis skrek oavbrutet fram till fyra på morgonen. Då hade jag gett upp hoppet om att få sova alls. När bebisen väl tystnad och jag började glädjas åt att kunna få somna, började hon snarka.
Höll på att glömma vad han ska heta:
Alvin Karl Herman. Vägde 3410 gram och var 49 cm lång.
Alvin vaknade dock inte en gång av oväsendet. Tur att hörseltestet var gjort, annars skulle jag misstänka att han var döv
Han har *peppar peppar* varit precis lika snäll som sin bror. Sover, och sover och sover. Gnyr lite när han är hungrig, sedan, ja, sover han
Åkte som sagt hem igår, efter att ha varit inne i ganska precis två dygn. Hade någon makalös migrän då jag inte sovit något, så alla hembesök på vägen hem var riktigt jobbiga.
Jag mår i övrigt kanon
Fick sy ett inre stygn och två yttre, men känner mig faktiskt himla pigg och fräsch.
Alvins syskon, Elis 15 månader, är väldigt fashinerad över den lilla. Han kramar och petar och klappar, och verkar än så länge inte speciellt bekymrad över att ha fått ett syskon.