Nja, tror faktiskt inte det. Finns dom som är livrädda att föda vaginalt efter traumatiska tidigare förlossningar och trots det blivit nekade, vilket jag tycker är barbariskt.Det här vet inte jag - men jag undrar om det också kan handla om hur man framställer sitt önskemål? Om man visar att man verkligen är livrädd på riktigt kanske det tas emot annorlunda än om man kliver in, kräver sin rätt och säger att man gärna vill spika sin dag i kalendern och inte vill att ens underliv ska förändras.
Jag är glad att jag tillhör rätt sjukhus, hos oss snittas 20% av alla kvinnor, hälften är planerade och hälften är akuta.Men såklart så ska man ha skäl till sitt snitt, antingen av humanitära (rädsla, tidigare övergrepp exempelvis) eller fysiska (bäcken, sjukdom osv).
Så dom som vill ha planerade snitt är en försvinnande liten del, tror inte någon skulle välja kejsarsnitt om man inte verkligen var livrädd. Det är en stor operation som medför vissa risker om det vill sig illa, sen godkänner såklart inte sjukhusen att man snittas bara för att.
Är rädd att få komplikationer själv och ju närmare det kommer, desto räddare blir jag, hade jag vetat eller planerat att bli gravid så hade jag nog först tagit tag i min förlossningsrädsla innan, men den har varit med mig så länge jag kan minnas och inte blivit bättre av att majoriteten jag känner haft hemska förlossningar.
Men sen hade jag aldrig tänkt att bli gravid egentligen, just pga min rädsla inför själva förlossningen (trodde inte man kunde få snitt pga rädsla först och velade länge mellan att behålla och göra abort).