Som en liten parantes om det där med kinks är valbart eller inte. Mina första fantasier kring det som sedan blev kinks började i väldigt tidig ålder. Alltså lågstadieålder, kanske ännu tidigare. Jag blev påkommen och så skammad att jag förträngde det tills jag blev vuxen. Då kom det tillbaka som sexuella fantasier, men jag hade passerat 35 innan jag vågade leva ut. Det är alltså 20 år som sexuellt aktiv med otillfredställande sexliv. Innan detta har jag aktivt motarbetat alla tankar på vad jag egentligen vill ha, och dessutom övertalat mina partners att jag definitivt var helt ointresserad av allt som liknade det jag egentligen tänder på. Under dessa 20 år fick jag aldrig orgasm i sällskap av någon annan. Det ni. Jag har fått passa på när jag var ensam hemma, eller smugit ut på toaletten när partnern har somnat, för jag är tvungen att fantisera om mina kinks för att kunna komma. Så äckel och förfäran över andra människors preferenser kan få ganska långt gående konsekvenser för den personen. Jag jobbar fortfarande på att bli av med mentala blockeringar kring mina kinks. För mig är det en läggning, visst kan jag leva utan men jag kan inte leva fullt ut.
Vidare blir jag ledsen på riktigt över tankesättet "jag förstår inte = det är äckligt". Varför i hela friden kan det inte bara vara en punkt efter "jag förstår inte"? Eller "jag förstår inte och jag vill inte lära mig mer", eller "jag förstår inte och jag vill lära mig mer"?