Är det? Jag trodde att man var tvungen att lära sig att känna empati för djur, och att inte bry sig är typ grundinställningen. Små barn är ju ganska elaka mot djur, och måste lära sig att inte vara det. Eller menar du att det är något som kommer av sig självt när hjärnan har mognat? Uppenbart har olika människor olika lätt för att känna empati med djur, men vilka djur vi tycker synd om och hur är ju kulturellt betingat. I Sverige är jakt och fiske en fritidssysselsättning för många, ett nöje som går ut på att döda ett annat djur. En del fiskare dödar inte ens fisken, utan nöjer sig med att spetsa den i munnen och dra upp den. Också ett relativt långdraget djurplågeri, om man väljer att se på det på det sättet. Vilt ska gärna skjutas i lungan, så det kvävs i sitt eget blod. En relativt snabb process, men knappast smärtfri. Är det avtrubbning? Eller har de människorna inte lärt sig känna empati med viltet?
Så intressant! Jag fick både fundera några varv och googla efter info. Vad jag förstår är empati inte en färdig egenskap hos människan, men grunden för den är genetisk, fast den måste utvecklas under tidiga barndomen. Själv tror jag fö inte att alla barn är grymma mot djur, långt ifrån, och att som du nämner djurhantering (typ jakt, slakt etc) är kulturellt och normaliserat. Samma syn på "olika" existerar ju inom mänskligheten själv också. Det behöver inte nödvändigtvis handla om olika arter.
Quote, från Psychology today (även om man givetvis borde byta ut "mother" mot "parent".... ):
Empathy. It’s the bedrock of intimacy and close connection; in its absence, relationships remain emotionally shallow, defined largely by mutual interests or shared activities.
4. Empathy is learned behavior even though the capacity for it is inborn.
The best way to think about empathy is an innate capacity that needs to be developed, and to see it as a detail in a larger picture. Infants learn to identify and regulate their emotions through successful dyadic interactions with their caretakers, primarily their mothers. An attuned mother who’s receptive to her child’s needs and cues is one who permits her baby to thrive and develop emotionally. By having his or her emotional states recognized and responded to, the groundwork is laid not just for the child’s sense of self but sense of other. In time, that seed grows into empathy and the capacity for intimate connection. (This is called secure attachment.)
Children who don’t experience this kind of dyadic interaction have a diminished sense of self, difficulties managing and regulating emotions, and sometimes an impaired capacity for empathy. The avoidantly attached individual isn’t comfortable in intimate settings, and has trouble recognizing his or her own emotions, as well as those of others. The anxiously attached adult may lack the ability to moderate emotions and may end up being swept up in someone else’s emotions. That isn’t empathy.