Kattsnack #7

[cirkus]

Hur lång tid har det tagit för er att återgå till att vara någorlunda ok efter att ni förlorat en katt?
Millie har varit borta i 4 månader och jag håller på att gå sönder av sorg.
Det kommer såklart aldrig gå över men jag kan inte andas.

Jag har inte upplevt sorg så stark någon gång (tackolov), men så har ingen av mina katter varit så ung som Millie var - de var äldre och tiden var kommen på ett annat sätt.

 

[MJLee]

Hur lång tid har det tagit för er att återgå till att vara någorlunda ok efter att ni förlorat en katt?
Millie har varit borta i 4 månader och jag håller på att gå sönder av sorg.
Det kommer såklart aldrig gå över men jag kan inte andas.

När Nikita dog så föll jag i bitar, totalt. Jag kunde ärligt inte fungera öht. Det var bland det mest smärtsamma jag någonsin varit med om, och då har jag ändå varit med om en del. Och jag kommer alltid att vara evigt tacksam för min fina vän som pushade att jag behövde en ny katt, någon att älska och vara neurotisk över och sucka över hennes kabeltuggande och borra in näsan i hennes päls när jag minns Nikita. En liten brun, bitande bitch att passa upp på. Det har gått över ett år sedan Nikitas död och jag gråter fortfarande och det gör så fruktansvärt ont när jag tänker på henne eller ser en bild eller påminns.

Jag vet inte när man slutar sörja och det slutar göra så förbannat ont att man tappar andan och tårarna slutar droppa. Jag säger till när det gör det.

 

[Alexandra_W]

Jag tror man ang sorg måste börja med att se så man pratar om samma sak.

T ex förlamande sorg så man gråter hejdlöst och det känns som man inte kan andas. Avses att det känns så mest hela tiden - eller känns det så de stunder när man tänker på djuret? Hur ofta gör man då det, är det dagligen, varje vecka, varje månad? Går det förlamande över så man fungerar igen efter en stund eller tar det en vecka eller går det inte över alls? Etc.

Dvs se till att man pratar om samma sak från samma utgångspunkt. Annars kan alla avsra, erfarenheter och ev råd bli jättefel.

 

[Lilla]

När Nikita dog så föll jag i bitar, totalt. Jag kunde ärligt inte fungera öht. Det var bland det mest smärtsamma jag någonsin varit med om, och då har jag ändå varit med om en del. Och jag kommer alltid att vara evigt tacksam för min fina vän som pushade att jag behövde en ny katt, någon att älska och vara neurotisk över och sucka över hennes kabeltuggande och borra in näsan i hennes päls när jag minns Nikita. En liten brun, bitande bitch att passa upp på. Det har gått över ett år sedan Nikitas död och jag gråter fortfarande och det gör så fruktansvärt ont när jag tänker på henne eller ser en bild eller påminns.

Jag vet inte när man slutar sörja och det slutar göra så förbannat ont att man tappar andan och tårarna slutar droppa. Jag säger till när det gör det.

Skönt med ngn mer även om jag inte önskar någon den sorgen.

 

[Lilla]

Jag tror man ang sorg måste börja med att se så man pratar om samma sak.

T ex förlamande sorg så man gråter hejdlöst och det känns som man inte kan andas. Avses att det känns så mest hela tiden - eller känns det så de stunder när man tänker på djuret? Hur ofta gör man då det, är det dagligen, varje vecka, varje månad? Går det förlamande över så man fungerar igen efter en stund eller tar det en vecka eller går det inte över alls? Etc.

Dvs se till att man pratar om samma sak från samma utgångspunkt. Annars kan alla avsra, erfarenheter och ev råd bli jättefel.

Nu var det inte såå viktigt. Utan man kan svara hur man upplevt själv.
Man är ju olika som individer. Jag har tex jobbat varenda dag och det gör jag nästan hur skit jag än mår.
Men varje dag far jag illa över hur det blev.

 

[Lilla]

Och ngn psykolog är inte aktuellt.

 

[Linta]

Jag kastades ner i ett avgrundshål när Sauron gick bort, fick ett depressivt skov och borde säkert ha sökt hjälp eller åtminstone sjukskrivit mig ett tag. Det är egentligen först nu jag kan hålla honom i minnet en stund utan att jag tappar det. Som jämförelse - när det var som värst låg jag liksom och kramade urnan och grät på golvet(värdigt, jag vet), nu när jag skriver det här och tänker tillbaka är det bara stilla tårar. Bryter fortfarande ihop ibland men det blir bättre. Jag försöker att inte känna skam kring det, han var min speciella hjärtekatt som gick bort alldeles för tidigt och under något traumatiska omständigheter, precis som Millie för dig @MarieJ ❤ Nån gång måste man ju försöka limma ihop sina skärvor så att säga, för mig var steg ett att tvinga mig att inte tänka på vad jag kunde gjort annorlunda eller vad som blev fel på slutet. Det är bara taskigt mot mig själv och gör ingen skillnad på nåt. Steg två var att börja titta på bilder(det gick inte alls tidigare) och tänka på allt det fina han tillförde mitt liv, bara det bra och det fina. Jag försöker inte sluta vara ledsen utan omrikta känslorna till ett fint och varmt minne. Längre än så har jag ärligt talat inte kommit än, sex månader senare.

tillägg: nu när jag är lite upprörd efter att ha tänkt tillbaka och skrivit det här kommer jag aktivt tänka bort det en stund, slå på en serie och distrahera mig. Allt annat(tex att vältra sig i sorg, fortsätta tänka tillbaka, titta på bilder) vore - just nu - självplågeri som inte hjälper nån.

 

[Lilla]

Jag kastades ner i ett avgrundshål när Sauron gick bort, fick ett depressivt skov och borde säkert ha sökt hjälp eller åtminstone sjukskrivit mig ett tag. Det är egentligen först nu jag kan hålla honom i minnet en stund utan att jag tappar det. Som jämförelse - när det var som värst låg jag liksom och kramade urnan och grät på golvet(värdigt, jag vet), nu när jag skriver det här och tänker tillbaka är det bara stilla tårar. Bryter fortfarande ihop ibland men det blir bättre. Jag försöker att inte känna skam kring det, han var min speciella hjärtekatt som gick bort alldeles för tidigt och under något traumatiska omständigheter, precis som Millie för dig @MarieJ ❤ Nån gång måste man ju försöka limma ihop sina skärvor så att säga, för mig var steg ett att tvinga mig att inte tänka på vad jag kunde gjort annorlunda eller vad som blev fel på slutet. Det är bara taskigt mot mig själv och gör ingen skillnad på nåt. Steg två var att börja titta på bilder(det gick inte alls tidigare) och tänka på allt det fina han tillförde mitt liv, bara det bra och det fina. Jag försöker inte sluta vara ledsen utan omrikta känslorna till ett fint och varmt minne. Längre än så har jag ärligt talat inte kommit än, sex månader senare.

tillägg: nu när jag är lite upprörd efter att ha tänkt tillbaka och skrivit det här kommer jag aktivt tänka bort det en stund, slå på en serie och distrahera mig. Allt annat(tex att vältra sig i sorg, fortsätta tänka tillbaka, titta på bilder) vore - just nu - självplågeri som inte hjälper nån.

Tack för att du delar med dig. Just när katten är hjärtekatt och för ung blir det trauma tror jag.
Kram om du vill.

 

[Alexandra_W]

Nu var det inte såå viktigt. Utan man kan svara hur man upplevt själv.
Man är ju olika som individer. Jag har tex jobbat varenda dag och det gör jag nästan hur skit jag än mår.
Men varje dag far jag illa över hur det blev.

Nja nog är det viktigt. Om någon feltolkar vad för sorg det handlar om tex och tycker "sörjer du sådär än då är det inte normalt" t ex så riskerar ju frågeställaren - i detta fall du - bli sårad. Helt i onödan.

 

[Lilla]

Nja nog är det viktigt. Om någon feltolkar vad för sorg det handlar om tex och tycker "sörjer du sådär än då är det inte normalt" t ex så riskerar ju frågeställaren - i detta fall du - bli sårad. Helt i onödan.

Ok. För mig är det inte viktigt då.
Var och en får tolka det på sitt sätt.
Varför skulle jag bli sårad?

 

[Lilla]

Dubbelpost.

 

[Alexandra_W]

Ok. För mig är det inte viktigt då.
Var och en får tolka det på sitt sätt.
Varför skulle jag bli sårad?

Jag utgick från att alla skulle bli sårade i den situationen. Och uppfattade det inte som du uppskattade kommentaren om att söka psykolog. Men det är jättebra om du inte tar åt dig eller berörs av ev missförstånd!

 

[Lilla]

Jag utgick från att alla skulle bli sårade i den situationen. Och uppfattade det inte som du uppskattade kommentaren om att söka psykolog. Men det är jättebra om du inte tar åt dig eller berörs av ev missförstånd!

Fast jag bad ju inte om råd utan undrade hur länge det påverkade er mer än vad som är rimligt. (Individuellt)
Jag blir inte sårad för att ngn tycker att jag ska gå till psykolog men håller inte med.

 

[Asko]

Alice skulle fasta innan undersökningen på torsdag kl 11. Några timmar innan skulle jag ta bort maten och kattlådan så att hon är kissnödig också. Låter det som för kort tid om jag tar bort det kl sex på morgonen? Är det bättre med kvällen innan?

 

[Malibu_Stacy]

Alice skulle fasta innan undersökningen på torsdag kl 11. Några timmar innan skulle jag ta bort maten och kattlådan så att hon är kissnödig också. Låter det som för kort tid om jag tar bort det kl sex på morgonen? Är det bättre med kvällen innan?

Vad är det för undersökning? I de flesta fall räcker det gott och väl med 6 timmar men vissa blodprover eller vissa ingrepp kan kräva till exempel 12 timmars fasta.

 

[Asko]

Vad är det för undersökning? I de flesta fall räcker det gott och väl med 6 timmar men vissa blodprover eller vissa ingrepp kan kräva till exempel 12 timmars fasta.

Njurarna. Dvs ultraljud, ytterligare blodprov och urinprov.
Ingen aning om vad för slags blodprov dock.

 

[Malibu_Stacy]

Njurarna. Dvs ultraljud, ytterligare blodprov och urinprov.
Ingen aning om vad för slags blodprov dock.

Då bör 6 timmar räcka gott och väl

 

[Asko]

Då bör 6 timmar räcka gott och väl

Då får jag vakna vid fem-tiden ...
Men jag får väl kliva upp och ställa undan dem bara och sen somna om iallafall

 

[Malibu_Stacy]

Då får jag vakna vid fem-tiden ...
Men jag får väl kliva upp och ställa undan dem bara och sen somna om iallafall

Vad bra jag var på att räkna även om du ger mat kl 6 är det sannolikt lugnt, men för säkerhets skull kan du ge en halv portion och sedan resten när du kommer hem. Njurarna ligger inte jättenära magsäcken så det brukar inte skymma jättemycket även om katten ätit precis innan undersökningen. Viktigare att hon är kissnödig så man får ett urinprov!

 

[Asko]

Vad bra jag var på att räkna även om du ger mat kl 6 är det sannolikt lugnt, men för säkerhets skull kan du ge en halv portion och sedan resten när du kommer hem.

Jag ger bara mat på kvällen, så senaste gången blir då kvällen/natten innan när jag fyllt på med torrfoder. Men då låter det inte som något problem att plocka undan dem vid sex då. Tack!!


Jag är lite fundersam över att plocka undan sandlådan, vad om hon blir riktigt kissnödig Men har t.o.m planerat att jag får gå på toa på den andra toaletten då hon brukar gå på lådan samtidigt som mig