Kattsnack #7

[Lillgrådis]

Det är en enorm tröst att höra att du blir tårögd 20 år senare för ibland undrar jag om jag är galen.

Nej, det kan aldrig vara något galet med att känna så mycket kärlek till ett djur, dvs så mycket som krävs för att det ska göra så ont.

Men jag tror absolut att det onda blir mer hanterbart i vardagen med en - eller flera - nya personligheter att få ge sin kärlek till, just utifrån vilka de individerna är och utifrån den kontakt man med tiden bygger med just dem.

 

[MJLee]

Vår familj har haft katter under 30 års tid. Varje katt har varit en familjemedlem och djupt sörjd när den har dött. Oftast har vi haft två katter så det alltid varit ngn kvar. När näst sista katten chockartat fick tas bort hastigt när denne var 16 år så skulle vi inte ha någon mer katt. Men så dök det upp kattungar hos den kattens första ägare och där satt en katt som var ngt extra och som var meningen att bli vår familjemedlem. Det var Millie och som de flesta vet så blev det mitt livs största tragedi. Nästan ett års kamp i hopp och förtvivlan och hiskeliga summor slutade med att vi var tvungen att ge upp. Inget annat alternativ fanns.
Hon har varit borta i ca 10 månader och jag sörjer henne som en människa. Vissa dagar tror jag att jag ska dö av sorg.
Livet utan djur är väldigt tomt. Men jag vet om jag någonsin kan ta ansvar för ett djur (eller två) igen.
Hur har det funkat för er? Har ett nytt djur varit otänkbart eller har det varit till hjälp?

För mig var det räddningen efter att Nikita dog. Jag var helt förstörd och kan fortfarande inte tänka på henne utan att gråta - och jag är inte en person som gråter lätt - det var en totalkollaps efter Nikitas död. Lyckan och räddningen var min älskade bruna argbigga att ödmjukt tjäna. Som gav mig ett hem igen inte bara någonstans att bo.

I början hade jag fruktansvärt dåligt samvete för att jag älskade Megara och att det 'förminskade' min kärlek till Nikita. Men det har lagt sig och nu älskar jag Megara som den individ hon är. Vi klickar nu helt, men det har tagit tid, olikt med Nikita där vi var en samma dag vi träffades. Nikita är fortfarande min once in a lifetime och jag kommer att sörja henne livet ut, men det betyder inte att jag inte kan älska en brun liten rund boll mindre. Så ja, för mig har Megara betytt otroligt mycket och jag är oändligt glad att hon fanns där för omplacering när jag behövde henne som bäst. Att hon dessutom är släkting med Nikita känns också bra - tyvärr gick ingen av Nikitas ungar vidare i aveln.

Det var en god vän som är uppfödare och haft katt länge som pushade mig till att börja leta och jag har aldrig ångrat att jag lyssnade på henne.

 

[athena_arabians]

Nej, det kan aldrig vara något galet med att känna så mycket kärlek till ett djur, dvs så mycket som krävs för att det ska göra så ont.

Men jag tror absolut att det onda blir mer hanterbart i vardagen med en - eller flera - nya personligheter att få ge sin kärlek till, just utifrån vilka de individerna är och utifrån den kontakt man med tiden bygger med just dem.

Exakt, de nya individerna är ju just det, nya. De är inte ersättare för tidigare djur. Kärlek är inte en ändlig resurs

 

[Lilla]

För mig var det räddningen efter att Nikita dog. Jag var helt förstörd och kan fortfarande inte tänka på henne utan att gråta - och jag är inte en person som gråter lätt - det var en totalkollaps efter Nikitas död. Lyckan och räddningen var min älskade bruna argbigga att ödmjukt tjäna. Som gav mig ett hem igen inte bara någonstans att bo.

I början hade jag fruktansvärt dåligt samvete för att jag älskade Megara och att det 'förminskade' min kärlek till Nikita. Men det har lagt sig och nu älskar jag Megara som den individ hon är. Vi klickar nu helt, men det har tagit tid, olikt med Nikita där vi var en samma dag vi träffades. Nikita är fortfarande min once in a lifetime och jag kommer att sörja henne livet ut, men det betyder inte att jag inte kan älska en brun liten rund boll mindre. Så ja, för mig har Megara betytt otroligt mycket och jag är oändligt glad att hon fanns där för omplacering när jag behövde henne som bäst. Att hon dessutom är släkting med Nikita känns också bra - tyvärr gick ingen av Nikitas ungar vidare i aveln.

Det var en god vän som är uppfödare och haft katt länge som pushade mig till att börja leta och jag har aldrig ångrat att jag lyssnade på henne.

Millie kommer alltid vara unik. Hon var en individ som aldrig någon kommer mäta sig med.
Jag vet att jag gjorde allt som stod i min makt för henne varje minut av hennes liv.
Jag tror att hon kände hur älskad hon var.
Jag tror inte att jag skulle känns dåligt samvete över att skaffa ett djur för det är inte ett djur som ersätter Millie för det går inte.
Däremot är jag livrädd för att en gång till få se ett djur kämpa så som Millie gjorde.

 

[tigerflicka]

Vår familj har haft katter under 30 års tid. Varje katt har varit en familjemedlem och djupt sörjd när den har dött. Oftast har vi haft två katter så det alltid varit ngn kvar. När näst sista katten chockartat fick tas bort hastigt när denne var 16 år så skulle vi inte ha någon mer katt. Men så dök det upp kattungar hos den kattens första ägare och där satt en katt som var ngt extra och som var meningen att bli vår familjemedlem. Det var Millie och som de flesta vet så blev det mitt livs största tragedi. Nästan ett års kamp i hopp och förtvivlan och hiskeliga summor slutade med att vi var tvungen att ge upp. Inget annat alternativ fanns.
Hon har varit borta i ca 10 månader och jag sörjer henne som en människa. Vissa dagar tror jag att jag ska dö av sorg.
Livet utan djur är väldigt tomt. Men jag vet om jag någonsin kan ta ansvar för ett djur (eller två) igen.
Hur har det funkat för er? Har ett nytt djur varit otänkbart eller har det varit till hjälp?

När jag fick ta bort Sune i juni sa jag att jag aldrig skulle ha katt igen. Men det blev så tomt. Som många skriver älskar man inte sitt förra djur mindre för att man skaffar ett nytt. Morris har inte ersatt Sunes plats i mitt hjärta, hon har sin egna plats.

 

[Lilla]

När jag fick ta bort Sune i juni sa jag att jag aldrig skulle ha katt igen. Men det blev så tomt. Som många skriver älskar man inte sitt förra djur mindre för att man skaffar ett nytt. Morris har inte ersatt Sunes plats i mitt hjärta, hon har sin egna plats.

För mig handlar det ingenting om dåligt samvete utan mer att ha blivit bränd känslomässigt och ekonomiskt och frågan som finns är om det härliga väger över risken att få uppleva ett trauma igen.

 

[tigerflicka]

För mig handlar det ingenting om dåligt samvete utan mer att ha blivit bränd känslomässigt och ekonomiskt och frågan som finns är om det härliga väger över risken att få uppleva ett trauma igen.

För mig: ja! Det är värt det.

 

[MJLee]

För mig handlar det ingenting om dåligt samvete utan mer att ha blivit bränd känslomässigt och ekonomiskt och frågan som finns är om det härliga väger över risken att få uppleva ett trauma igen.

Ja det är mer än värt det! Jag får regelbundet panik över Megaras mående - att hon varit sjuk två gånger har inte hjälpt - och så sent som igår började jag läsa om njursvikt och fick ont i magen och var på väg att boka ett FirstVet möte. Skräcken att hon ska bli så allvarligt sjuk att hon dör kommer antagligen aldrig att lämna mig. Men det är ett pris som väger lätt för varje stund jag får ha henne hos mig, frisk och glad och tuggande på diverse saker (inklusive mig).

Det har varit otroligt viktigt för mig att jag har en bra och heltäckande försäkring (vet, medicin, rehab men inte liv). En av fördelarna med raskatter är att de är försäkrade sedan födseln för dolda fel och att föräldrarna är hälsotestade. Megaras premier kostar men säkerheten att det finns pengar vid behov är värt varenda krona och jag funderar på att höja till maxbeloppet, 120,000.

 

[Lilla]

Ja det är mer än värt det! Jag får regelbundet panik över Megaras mående - att hon varit sjuk två gånger har inte hjälpt - och så sent som igår började jag läsa om njursvikt och fick ont i magen och var på väg att boka ett FirstVet möte. Skräcken att hon ska bli så allvarligt sjuk att hon dör kommer antagligen aldrig att lämna mig. Men det är ett pris som väger lätt för varje stund jag får ha henne hos mig, frisk och glad och tuggande på diverse saker (inklusive mig).

Det har varit otroligt viktigt för mig att jag har en bra och heltäckande försäkring (vet, medicin, rehab men inte liv). En av fördelarna med raskatter är att de är försäkrade sedan födseln för dolda fel och att föräldrarna är hälsotestade. Megaras premier kostar men säkerheten att det finns pengar vid behov är värt varenda krona och jag funderar på att höja till maxbeloppet, 120,000.

Jag hade ju oturen att hon blev sjuk innan karensdagarna på försäkringen var slut så det kostade mig 60 000. Hade dock betalat det dubbla om pengar hade hjälpt.