Kattsnack #7

[Asko]

Jag har nog glömt hur andra katter låter, är alla katter hesa eller är min Alice ovanligt hes?

Det är bara om det är riktigt ELÄNDIGT som hennes röst klarnar till, typ i bilen eller så.

 

[Sryoqwe]

Jag har nog glömt hur andra katter låter, är alla katter hesa eller är min Alice ovanligt hes?

Det är bara om det är riktigt ELÄNDIGT som hennes röst klarnar till, typ i bilen eller så.

När Citrine har klagomål brukar hon gå runt och säga mjää

 

[Asko]

Jag måste dela med mig av denna video bara äkta kattmänniskor kan göra så mycket för ett så otacksamt offer(?)

 

[Jenka]

Jag har nog glömt hur andra katter låter, är alla katter hesa eller är min Alice ovanligt hes?

Det är bara om det är riktigt ELÄNDIGT som hennes röst klarnar till, typ i bilen eller så.

Min låter som en kuttrande duva.

 

[Lager]

Brunetten har nu varit hos veterinären och är ok:ad i munnen efter sin operation. En ganska tjurig Brunett, men som åkte snällt i väskan och klampade omkring med kaxigt upprätt svans inne i undersökningsrummet hos Vet. Nu hoppas vi slippa några veterinärbesök före nästa års vända med vaccinering och tandfix.

Skönhetsmissen slapp åka med och hälsar att lite egentid hemma i soffan passade henne utmärkt.

 

[Speedway]

Jag var ju med Iris till veterinären igen i veckan för att kolla ögat. Verkar inte som att det är ögoninflammation som är orsaken till att ögat rinner. Det verkar sitta en liten ”nabb” innanför det nedre ögonlocket så på måndag ska dom söva henne för att se vad det är som sitter där och förhoppningsvis få bort det.

 

[MJLee]

@MJLee
Visa bifogad fil 61798

En fråga till. när jag skruvar i bottenplattan går inte skruven ända in så plattan är instabil. Jag har dragit åt den så hårt jag kan. Har du/Husse haft samma problem=

 

[MJLee]

En fråga till. när jag skruvar i bottenplattan går inte skruven ända in så plattan är instabil. Jag har dragit åt den så hårt jag kan. Har du/Husse haft samma problem=

Äsch, glöm det. Jag är en idiot och hade inte bottenplattan vänd åt rätt håll

 

[Elo]

Jag hade tänkt att typ köra en maskin tvätt, åka och handla, åka till stallet osv. Men en av katterna har somnat på mig så nu kan jag inte göra nåt.

Helt resonabelt, eller hur?

 

[Sonic76]

Min katt har fortfarande inte ens provlegat den nya bädden
rackarns envis hon är

 

[athena_arabians]

Isis har ätit massor med älgfärs idag så hon har matkoma

 

[Caoimhe]

Jag vaknade i natt/tidigt i morse av att jag plötsligt var stora skeden, medan både Älva och Juno låg nära bredvid mig i maghöjd och gosade. Jag dog sötdöden.

Jag är så nyfiken på hur det kom sig att båda låg där. Älva brukar sällan komma och ligga med mig i sängen, och skulle hon trots allt göra det så lägger hon sig nästan alltid på mig eller vid mina fötter. Vidare är det typ alltid Juno som kommer dit Älva är för att gosa, inte tvärt om. Men inatt så ville Älva antingen ligga extra nära matte, eller så ville hon ligga extra nära syster. Kanske lite både och. Oavsett så var det det gulligaste någonsin att vakna till.

 

[Lager]

Brunetten har börjat med en ny (o)vana. Bortskämd 2,0. Istället för att själv öppna dörren till garderoben och ta ett litet skutt upp till den bekväma hylla nr två (= ca 40 cm upp) så sätter hon sig utanför garderobsdörren och kvider, kviiider, kviiiiiider.... Det är faktiskt helt omöjligt att ta sig in där! Kom och öppna! Lyft upp mig! Efter sjukhusbesök lyfta jag in henne några gånger för att hon kvalificerade in sig i kategorin "synd om", men nu som frisk och pigg får hon faktiskt börja klättra in själv igen.

Lager - fascistmatte

 

[Lilla]

Vår familj har haft katter under 30 års tid. Varje katt har varit en familjemedlem och djupt sörjd när den har dött. Oftast har vi haft två katter så det alltid varit ngn kvar. När näst sista katten chockartat fick tas bort hastigt när denne var 16 år så skulle vi inte ha någon mer katt. Men så dök det upp kattungar hos den kattens första ägare och där satt en katt som var ngt extra och som var meningen att bli vår familjemedlem. Det var Millie och som de flesta vet så blev det mitt livs största tragedi. Nästan ett års kamp i hopp och förtvivlan och hiskeliga summor slutade med att vi var tvungen att ge upp. Inget annat alternativ fanns.
Hon har varit borta i ca 10 månader och jag sörjer henne som en människa. Vissa dagar tror jag att jag ska dö av sorg.
Livet utan djur är väldigt tomt. Men jag vet om jag någonsin kan ta ansvar för ett djur (eller två) igen.
Hur har det funkat för er? Har ett nytt djur varit otänkbart eller har det varit till hjälp?

 

[athena_arabians]

Vår familj har haft katter under 30 års tid. Varje katt har varit en familjemedlem och djupt sörjd när den har dött. Oftast har vi haft två katter så det alltid varit ngn kvar. När näst sista katten chockartat fick tas bort hastigt när denne var 16 år så skulle vi inte ha någon mer katt. Men så dök det upp kattungar hos den kattens första ägare och där satt en katt som var ngt extra och som var meningen att bli vår familjemedlem. Det var Millie och som de flesta vet så blev det mitt livs största tragedi. Nästan ett års kamp i hopp och förtvivlan och hiskeliga summor slutade med att vi var tvungen att ge upp. Inget annat alternativ fanns.
Hon har varit borta i ca 10 månader och jag sörjer henne som en människa. Vissa dagar tror jag att jag ska dö av sorg.
Livet utan djur är väldigt tomt. Men jag vet om jag någonsin kan ta ansvar för ett djur (eller två) igen.
Hur har det funkat för er? Har ett nytt djur varit otänkbart eller har det varit till hjälp?

För mig är det otänkbart att vara utan djur. Jag mådde jättedåligt efter jag tagit bort Missia tills jag fick tag på Isis. Det har varit lika med mina hästar och tidigare katter också, att inte skaffa någon ny har inte funnits på kartan. Nu har jag ju visserligen inte häst längre men det är för att det fungerar inte med mitt jobb.

 

[Lillgrådis]

Vår familj har haft katter under 30 års tid. Varje katt har varit en familjemedlem och djupt sörjd när den har dött. Oftast har vi haft två katter så det alltid varit ngn kvar. När näst sista katten chockartat fick tas bort hastigt när denne var 16 år så skulle vi inte ha någon mer katt. Men så dök det upp kattungar hos den kattens första ägare och där satt en katt som var ngt extra och som var meningen att bli vår familjemedlem. Det var Millie och som de flesta vet så blev det mitt livs största tragedi. Nästan ett års kamp i hopp och förtvivlan och hiskeliga summor slutade med att vi var tvungen att ge upp. Inget annat alternativ fanns.
Hon har varit borta i ca 10 månader och jag sörjer henne som en människa. Vissa dagar tror jag att jag ska dö av sorg.
Livet utan djur är väldigt tomt. Men jag vet om jag någonsin kan ta ansvar för ett djur (eller två) igen.
Hur har det funkat för er? Har ett nytt djur varit otänkbart eller har det varit till hjälp?

Ehum. På något sätt verkar det som om jag bara skaffar fler och fler djur när jag mister en av dem. Min första halvblodsvalack har varit död i mer än 20 år - och jag blir fortfarande tårögd av att prata om honom, vilken ynnest det var att få umgås med honom och vilken djävulsk smärta det var att mista honom utan förvarning. Samma är det med de andra hästar och katter som har gjort sina alldeles personliga avtryck och som har lämnat egen sorg och saknad, men också sina egna fina och ljusa minnen.

Men nu börjar jag mer tänka att fan, mitt eget liv kommer ju inte att vara tillräckligt långt för att jag ska hinna med alla fantastiska djurindivider av olika raser som jag skulle vilja dela min tid med och lära känna under många år.

Så trots oron för sjuka djur och den tunga sorgen av att förlora dem, så är det enda fullständigt otänkbara alternativet - också för mig - att vara utan de älskade djuren. (Även om jag nog får försöka bromsa det accelererande anskaffandet snart.)

 

[Lilla]

Ehum. På något sätt verkar det som om jag bara skaffar fler och fler djur när jag mister en av dem. Min första halvblodsvalack har varit död i mer än 20 år - och jag blir fortfarande tårögd av att prata om honom, vilken ynnest det var att få umgås med honom och vilken djävulsk smärta det var att mista honom utan förvarning. Samma är det med de andra hästar och katter som har gjort sina alldeles personliga avtryck och som har lämnat egen sorg och saknad, men också sina egna fina och ljusa minnen.

Men nu börjar jag mer tänka att fan, mitt eget liv kommer ju inte att vara tillräckligt långt för att jag ska hinna med alla fantastiska djurindivider av olika raser som jag skulle vilja dela min tid med och lära känna under många år.

Så trots oron för sjuka djur och den tunga sorgen av att förlora dem, så är det enda fullständigt otänkbara alternativet - också för mig - att vara utan de älskade djuren. (Även om jag nog får försöka bromsa det accelererande anskaffandet snart.)

Det är en enorm tröst att höra att du blir tårögd 20 år senare för ibland undrar jag om jag är galen.

 

[Tarnin]

Jag höll på att gå sönder ordentligt är min katt Snuffe blev sjuk och jag fick ta bort honom. Molle är hans yngre helbror som var stallkatt då. De är väldigt lika. Min dotter sa att jag skulle ta hem honom då hon såg hur jag mådde. Det hjälpte väldigt mycket men saknaden efter Snuffe är fortfarande stor. Först nyligen jag kan se på bilder av honom utan att gråta.

 

[sthu]

Jag blir ledsen varje gång jag tänker på min Smokie som jag fick ta bort för fem år sen. Jag har tre nya katter som jag älskar högt, men Smokie har en speciell plats i mitt hjärta.

Oj, nu började jag gråta

 

[Lilla]

Jag blir ledsen varje gång jag tänker på min Smokie som jag fick ta bort för fem år sen. Jag har tre nya katter som jag älskar högt, men Smokie har en speciell plats i mitt hjärta.

Oj, nu började jag gråta

Ledsen för din skull men för mig är det en tröst att andra har haft djur som var extra speciella och som sörjs under lång tid.