Jag hade ju min älskade lilla katt Luna som jag fick ta bort vid 2,5 års ålder då det inte längre var rättvist att fortsätta kämpa. Luna var min första alldeles egna katt som jag skaffade när jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder. Hon och jag hörde ihop - hon var väldigt blyg och försiktig hos uppfödaren, men jag var hennes trygghet från första stund. Och som jag älskade denna lilla katten.
Men något som blev tydligt fort var att det alltid var något som inte stod rätt till med Luna. Det var alltid någonting - krånglig mage, ett sår som inte ville läka... jag har förträngt väldigt mycket så här i efterhand för att det helt enkelt var för mycket. När hon var 15 månader gammal så fick hon urinvägsinfektion för första gången. Tre månader senare blev hon diagnosticerad med kronisk njursvikt, bara 1,5 år gammal. Efter det levde hon i 11 månader till, med flera urinvägsinfektioner, flera foderbyten efter matstrejker... Utåt sett såg hon frisk ut, men det var så mycket knasigt inuti hennes kropp. Det enda fodret som hon någonsin mådde bra på, som funkade både för magen och njurarna, var ett hypoallergent njurfoder. Alltså fanns det ännu fler problem än njurarna.
Jag fick ta bort Luna när det inte gick längre. När antibiotikaresistensen var ett faktum, och den enda möjliga räddningen eventuellt var att operera bort den sjukaste njuren så att hon
kanske kunde få ett lite längre (men fortfarande förkortat) liv, fortfarande njursjuk, fortfarande med sina andra problem. Det gjorde så, så, så ont att behöva ta beslutet. Att behöva säga farväl till min älskade vän, hon som skulle växa upp med mig i vuxenvärlden. Vår tid tillsammans var orättvist kort, och det var ofattbart att en så rar individ knappt ens fick börja leva sitt liv innan det var slut.
Samtidigt var det lite av en lättnad. Missförstå mig inte, jag gick totalt sönder. Men även om jag älskade Luna av hela mitt hjärta och en liten bit av mig dog tillsammans med henne den dagen, så var det också en lättnad att veta att hon inte längre skulle lida. Att jag inte skulle behöva undra varje gång jag kollade på henne - mår hon bra? Gör jag rätt? Över två år av konstant oro... det är mycket.
Vissa kanske tycker att jag var hjärtlös när jag började kolla efter en kattunge nästan omedelbart efter Lunas bortgång, men tanken på att dela mitt liv med en annan kattindivid var det enda som höll mitt huvud ovanför ytan. Det var det som kunde distrahera mig och inte få mig att totalt gå under. Och när jag väl tingat Älva så var jag ömsom överlycklig för att jag skulle få henne, ömsom trasig och fulgrät över att Luna var borta.
Luna är en stor sorg fortfarande. Jag gråter inte varje gång jag tänker på henne, inte heller varje gång jag pratar om henne. Men helt plötsligt, helt oväntat, kan andan fastna i halsen och tårarna börja strömma när jag råkar tänka på henne. Jag gråter just nu när jag skriver och tillåter mig själv att minnas.
Luna kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Hon förtjänade ett långt och lyckligt liv, men jag kunde bara ge henne lycka och massvis av kärlek under den korta tid hon fanns hos mig. Hon lärde mig så mycket. Jag saknar henne. Men saknaden är sällan överväldigande längre. Att ha Älva hos mig är vad som fått mig att kunna ta mig vidare.
Eller ännu hellre att blodprovet som togs idag visar att njurarna är faktiskt helt okej!
