Du har inte funderat på att gå till en psykolog och få professionell hjälp?
Det är oerhört svårt att ge råd/hjälpa anonymt över Internet.
När jag tvingades ta bort hästen pga skada grät jag hejdlöst just när de bultade henne.
Jag satt själv hos henne ett tag. Pratade med henne och sa farväl.
Nästa dag jobbade jag som vanligt. Självklart saknar jag henne, kanske ännu mera nu, men livet går vidare.
Det går inte att leva i det förgångna. Som djurägare har jag det yttersta ansvaret för mitt djur och eftersom djuren (för det mesta) lever kortare tid än oss vet jag att jag en dag måste tvingas avliva ett högt älskat djur.
Djur ska inte tvingas lida pga att jag inte klarar av att säga farväl.
På samma sätt kan inte jag leva i det förgångna. Sorg är i sig sunt, men sorg kan lätt övergå i något osunt där man kanske måste söka professionell hjälp för att kunna gå vidare i livet.
Jag rider nu ett 26 årigt sto (efter en allvarlig ridolycka behöver jag en lugn och trygg häst).
Jag vet att hon har 3 max 4 år kvar att leva. Självklart kommer jag att sörja den dag hon måste avlivas. Men jag kan inte leva i rädslan för det som en dag ska komma.
Mitt ansvar som djurägare är att ta hand om mina djur på bästa tänkbara sätt, men också att, när den dagen kommer, ta adjö, sörja och gå vidare.
Den förlamande sorgen bör gå över på maximalt ett dygn. Sen bör man nog tänka på att söka professionell hjälp.