Det var fruktansvärt
Värre än när Ruben fick somna in, han hade fått leva ett långt och innehållsrikt liv, Kantarells hade knappt börjat.
Han blev så himla glad när han såg oss, kurrade konstant och ville bli klappad. Det gjorde så himla ont när han såg upp på mid med sina stora ögon och lilla rosa läpp, ska vi åka hem nu matte?
Han hade gått ner ett halv kilo i vikt, bara päls och ben
Han låg mellan mig och sambon och spann, somnade in så lugnt och stilla.
Fick hemska skuldkänslor över att inte ha gjort tillräckligt för honom. Men sond och ännu mer tid på djursjukhuset kändes inte rätt. Kantarell var alltid hungrig, han älskade mat, att sitta på balkongen på kvällarna. Jag ville inte se honom så dålig igen som han var i söndags när vi åkte in.
Nu är han begravd under ett träd på sambons föräldrars lilla gård. Han som älskade att vara ute och titta på fåglar