Fy fan för såna uppfödare, lider verkligen med dig
@Bison 
Har ju inte katter men kan ändå känna igen mig, tyvärr.
När Professorn mådde dåligt av första vaccinet han fick efter han flyttat så kontaktade hans uppfödare direkt de andra valpköparna för att fråga om de märkt nåt liknande och informera de som inte hunnit vaccinera än så att de kunde vara lite extra uppmärksamma. När han fick magproblem (också förändringar i tarmen och magsäcken) så var hon väldigt intresserad av journaler, såg till att hålla sig uppdaterad och stöttade oss 100% när vi valde att låta honom somna in då kortisonet inte hjälpte tillräckligt. Inte ett ord om att vi skulle vara "orsaken". Hon påpekade till och med att hon tyckte att det kändes väldigt konstigt att han kräkts i bilen hem då han var väldigt van att åka bil, och pekade på att det helt enkelt kunde varit medfött. Tack och lov verkar det inte ha varit minsta problem för syskonen, de lever och mår bra allihop
När vi gick igenom samma långa process med Sherlock (magproblem, allergier, diverse annat problematiskt på flera sätt) och gav upp efter nästan 4 år så var uppfödaren extremt kritisk och tyckte vi skulle omplacera honom istället. I princip tyckte hon att vi gjort allt fel och var urusla hundägare. Skulle gärna vilja veta hur vi är skyldiga till att även hans syskon har problem med aggressivitet, klåda och återkommande svampproblem...
Watsons allergi och epilepsi har hans uppfödare helt ignorerat och fortsätter avla på syskon och föräldrar utan hejd. Men hon är ju polare med Sherlocks uppfödare så hon har väl fått höra därifrån att vi borde vara orsaken till Watsons problem också... för det kan ju absolut inte vara så att rasen har ett stort problem med allergi och liknande, nejdå.
Vissa uppfödare vill helt enkelt inte erkänna att problemen skulle kunna vara genetiska eftersom det skulle påverka deras avel för mycket. Även om det inte är genetiskt utan bara otur så är det ändå deras uppfödning det gäller och de verkar inte kunna acceptera att allt de "framställt" inte är perfekt. Det är så mycket lättare att skylla på ägarna och inte behöva ta på sig något som helst ansvar själv.
Försök skaka av dig idiotin, lyssna på magkänslan och de veterinärer du har förtroende för. Är precis som alla andra här helt säker på att du gör allt du kan för att alla ska må så bra som möjligt. Och ja man får till och med vara "självisk" och säga att man själv inte skulle orka leva med hårda restriktioner och konstant oro, för det mår ju ingen i hushållet bra av
