Katastrofområde

[Susan]

Sv: Katastrofområde

Hur rättar du till all snedhet med händerna?

 

[Noir2]

Sv: Katastrofområde

Det har jag aldrig sagt att jag har gjort. Jag är tämligen rak i bäckenet också. Men jag har inte problemet med "alien hand syndrome" som många har, att vänsterhanden är stel och blockerande. Har provridit hästar vars vänstra tygel varit permanent knorvlad för att de höll så mycket i den handen. Även om man inte rätar ut all snedhet med händerna så kan man skapa en enorm snedhet, genom att vara oskicklig i vänsterhanden.

T

 

[Jegra]

Sv: Katastrofområde

Jag börjar misstänka att han är lite korkad.

Hörrödu! Nu ska du passa dig väldigt noga!

 

[Stolermeyer]

Sv: Katastrofområde

- Omedvetenhet i kroppen - kan inte känna när det är dags att göra vad, har svårt att läsa av hästen. Men det börjar hända små saker på den fronten!

- Jag är också långsam och har svårt att hinna ge rätt hjälp eller impuls. Passar bättre på pigga hästar än slöa, tror det har lite med det att göra, jag "förslöar" dem med min "lugna" stil... Lär mig däremot bättre på slöa hästar, där jag bättre hinner med att ge rätt impuls.

- Ger olika impulser med höger o vänster sida av bäcken o höfter, vet inte exakt vad det beror på. Problemet flyttar sig lite periodvis mellan höger o vänster.

- Viker mig i sidan, sänker inner axel.

- Tittar för mycket inåt, går före hästen på det viset.

- Tittar ner för mycket.

- Har lätt för att bli lite slapp i innertygel, ojämn kontakt.

- Spänner innerlår omedvetet och låser hästen från att följa min önskan om böjning - ja till och med så att den inte vill vända åt det hållet ibland. Har blivit bättre dock.

- Blir spänd av instruktioner, lite prestationsångest. Kan göra fina halter på egen hand tills instruktören ber mig göra halt...

Jaha, det finns mer, men redan här börjar jag fundera på om jag egentligen ska syssla med ridning, så för mitt självförtroendes skull så slutar jag här. :P

 

[Carmenzita]

Sv: Katastrofområde

Det var ju inte tänkt att vi skulle få dåligt självförtroende, bara dela med oss av våra svårigheter. Det känns skönt att läsa att de flesta är helt vanliga ryttare med helt vanliga problem.

Jag får ofta intrycket att barock befolkas av människor som rider bättre än Arthur Kottas, och så kan det ju bara inte vara? Helt enkelt - en mänsklighetstråd!

Man kan ju fnissa åt det också och glädja sig åt att man i alla fall förstår att det FINNS bättre ryttare, att man KÄNNER sina fel, att man har INSIKT. Hur ska man annars komma någon vart? Om vi redan vore Kottas/Carde/Salzgeber/Branderup (vilka förebilder vi nu har), VAD GÖR VI DÅ HÄR?

 

[Trollspeilet]

Sv: Katastrofområde

*Urk*

Ni e väl snälla, va!

Katastrofområden;

Først og fremst väger jag 102,5 kilon. "Torr"

Jag skall få berätta at mycket utav dom kilona är muskler, men det är inte hellre så bra, ska vi se.

På insidan og framsidan av låret sitter några muskler vi har talat mycket om dom sista dagarna. Det är bra att ha mycket muskler här, hör jag. Det är det väl inte! Dom musklerna, kan jag beretta, dom sitter mitt i vägen för mej! Dom är dessutom allt för korta, så jag har føljande valgmuligheter;

Antigen sitter jag på skrevet, med bekkenet tippat neråt i framkant, och får plasserat benen korrekt, eller så sitter jag med lodrätt bäcken, med benen langt der fremme. Ser ut som jag åker vattenskidor. Men jag klarar av att inte ha något større tryck i tyglarna, i det minsta.

Vidare har jag allt før lett før att benytta meg av alla muskler for att få hesten lyda mina "hjälper".

När man så entligen kommer till galoppen, kniper jag rumpan før kung och fädreland(Nå blir jo det Harald og Norge, men ändå :smirk: )

Såh. Det e katastrofen. Av mindre olyckor kan nämnas händerna, som bliver hårda emellanåt , huvvet, som tittar ner i hästens nacke , och jämnt över icke- kunnande, självsagt .

Ska vi laga en tråd var alla forteller hva dom e rätt goda på också?

Pelle

 

[Noir2]

Sv: Katastrofområde

WOW! Vilken bra svenska du skriver! Bättre än vissa svenskar till och med!

T

 

[evis]

Sv: Katastrofområde

Katastrof ett är motivationen och inspirationen, i grund och botten är det mitt "huvud" som ställer till det och fula hjärnspöken. Har en ny fåle som jag håller på att rida in - och han är så ENKEL och OKOMPLICERAD och välbalanserad och FIN, så jag får ångest...... Kan det verkligen vara såhär "enkelt"? Hjärnspökena grundar sej mest i en rädsla att "göra fel", "förstöra en fin häst", göra misstag som förstör för all framtid och så vidare.

Så katastrofområde som jag jobbar med främst just nu är
1 Fokus på rätt saker (allt kan inte vara perfekt på en gång - jag låser mej bara och blir frustrerad när jag försöker få allt perfekt på en gång), försöka se på ridningen som ett pussel, jag måste lägga bit för bit först för att kunna få ihop helheten
2 Måste kunna förlåta mej själv när jag gör fel

Också insikten som är viktigast - hästen är begåvad, balanserad, stark och fin och vi har inte stött på några stora problem ännu = NJUT!!!

Sedan har jag förstås en hel del mindre besvärliga problem, som sitter mer i kroppen. Dels är han ny för mej och väldigt annorlunda motför tidigare hästar, vilket gör att jag känner mej som en total nybörjare när jag sitter upp - inget funkar som jag är van (känns det som)!

Den häst jag jobbat med innan som mest format mitt sätt att rida senaste åren (sedan hösten 03 i vart fall) har varit en räserhäst som löste det mesta med fart, hon var väldigt vinglig, "överrörlig" i bäcken och ryggrad på det viset att man kastades runt så att man blev alldeles "sjösjuk", hade noll kroppsmedvetenhet & mycket dålig balans, hade mycket svårt att forma sin överlinje, och svarade oftast på mina tankar & sinnesstämningar långt innan jag ens var medveten själv om vad jag kände/tänkte (typ) - känslig till gränsen till att vara oridbar pga det. På henne blev man smärtsamt medveten om alla sina fel och brister, och frustrerad över alla fel och brister som man inte var medveten över.....

Nuvarande är mer en sävlig, långsam kille som är lite bekväm (lat) av sej, han är välbalanserad och formar sej naturligt kanon i överlinjen - man sitter väldigt stilla och "upplyft" på honom, han är känslig och följsam men svarar emot fort ifall jag blir för ihärdig (som jag ofta fick lov att vara på den andra).

Knäppt nog känns det som om jag blir för "seeeg" på honom, jag har svårt att känna in mej i hans rörelser mest pga att han är så balanserad och "mjuk", han rör sej som en katt (mjukt, spänstigt) och jag har väldigt svårt att tajma rätt. Det sticker liksom inte ut någon bakdel åt något håll, ingen bog hit eller dit, han bara ÄR därunder en. Vilket förstås är "lögn" också men jag kan för mitt liv inte känna om det felas honom nånting och var isåfall.....
Han är väldigt grön - riden högst 15 gånger, så tajmingen är A och O nu när han ska lära sej vad man dillar om däruppe.

På den andra hästen fick jag alltid lov att sitta och "bromsa" alla rörelser, delvis omedvetet men försökte också medvetet - jag märker nu att jag måste "släppa på" energi och rörelse på ett helt annat sätt för att få bra rörelse och bjudning i honom. Jag måste ha bålstabiliteten på helt andra ställen - bromsar jag i magen som jag gjorde på den andra hästen, så rör vi oss till slut inte alls framåt., jag måste våga öppna upp låren framåt (utåtrotera uppe i höften) på ett annat sätt, inte klämma åt så förbaskat. Släppa lite på ramarna, kan man väl säga....

I övrigt blir det inte så mycket "skolridning" ännu, så övriga katastrofområden har jag för tillfället skjutit på framtiden......
Har under sommaren ridit en annan häst där jag mest lekt och letat lite efter lite olika muskler i mage & rumpa - hela tiden med katastrofområde nr 1 i åtanke, att kunna galoppera till vänster (har aldrig kunnat och kan ännu inte). Sista veckorna innan hon åkte hittade jag ÄNTLIGEN rörelsen i yttersidan som behövdes för att tillåta vänstergaloppen, och WOW.... Men då skulle hon åka hem.

Men summan av kardemumman just nu är egentligen
- SLUTA TÄNK OCH RID ISTÄLLET.........

 

[Noir2]

Sv: Katastrofområde

Lustigt, jag diskuterade just anti-intellektualismen i "shut up and ride" med en ridkompis, för en timme sen... Sen när blev ridkonsten ett grovis-jobb?

-Vad jobbar du med?
-Jag roddar förstärkare för Iron Maiden-konserter och tränar dressyrhästar...

T

 

[Carmenzita]

Sv: Katastrofområde

Absolut, go ahead! Vi är ju duktiga OCKSÅ!

 

[evis]

Sv: Katastrofområde

Hm, jag är väl trög men jag hänger inte alls med. Vad har grovis-jobb med "shut ut and ride" att göra?


Angående just "shut up and ride" så är det väl standardkommentaren från tränare genom åren, både hopp, dressyr och "AR"..... Jag har en tendens att babbla oavbrutet när jag rider. Särskilt när jag hoppar - det är ständiga "iiiih" "ahhh" "oohhhh" "gaaaahhh" och "hjälp det går inte" tills tränarna allvarligt funderar på att sy ihop min käft eller i alla fall sätta tejp för.......

 

[Noir2]

Sv: Katastrofområde

Det har att göra med att man "bara gör" och inte ska tänka så mycket, som du skrev. Man behöver inte tänka efter så mycket utan tragglar på bara så blir det bra.

jag tror att själva "shut up and ride" kommer sig av en annan sak - rädda ryttare. De som är rädda för att göra fel, hoppa, galoppera, inte lyckas med det de skall prova, är rädd att missuppfatta och se ut som en idiot, etc. Dessa ryttare brukar betala 300:-/h för att få konversera ridläraren sittandes på den halvsovande hästen i manegens mitt.

När jag rider för en instruktör brukar jag bara prata om jag verkligen inte förstår eller får en direkt fråga. Annars så gör jag som instruktören säger, och utvärderar om det var bra eller dåligt senare. En häst går inte sönder av att man provar något under en lektion.

Så här i efterhand inser jag att just "shut up and ride" var fel i sammanhanget. Det hade inte med det att göra. men att inte tänka när man rider, tycker jag låter anti-intellektuellt. Man kan faktiskt både tänka OCH rida ;-)

Theresa

 

[Jegra]

Sv: Katastrofområde

men att inte tänka när man rider, tycker jag låter anti-intellektuellt. Man kan faktiskt både tänka OCH rida ;-)

Nu förstår jag vad du menar Tessan, men jag kan faktiskt hålla med Evis här. Ibland sitter vi och tänker FÖR MYCKET när vi rider. Så till den milda grad att man missar att KÄNNA. När man kommer åt det där flödet där man bara flyter i ridningen, känner vad som sker och utan att tänka bara reagerar på det. Det är meditation. Det må vara att det inte alltid är det som ger steget framåt till nästa nivå, men jag tycker nog man ska ge sig själv det där utrymmet att bara flyta, låta känslorna i kroppen sköta jobbet och hjärnan vila.

 

[Camilla_H]

Sv: Katastrofområde

Mm, ridning borde tillhöra högra hjärnhalvan, där konstnärlighet mm sitter och den hjärnhalvan är inte så medveten om tid och analyser utan är den kreativa sidan. Börjar man blanda in för mycket vänster hjärnhalva så missar man nog mycket av känslan. Dock tror jag det är helt avgörande att använda den vänstra till att efteråt analysera vad som gick bra och varför så att man kan sätta upp en situation till nästa gång där man kan få förutsättningar att få en annan känsla.

Usch, vad flummigt - jag som bara har vänster hjärnhalva (man kan tro att den andra skrumpnat) - det kan inte vara bra för min hjärnbark att flumma sådär...

/Camilla

 

[Susan]

Sv: Katastrofområde

Det finns en hel bokserie skriven om att rida med högra hjärnhalvan.

Just för att vi tydligen inte kan jobba med båda halvorna samtidigt.
Om vi pratar så har vi igång vänstra hjärnhalavan och "glömmer" att känna/uppleva.

Jag har "snott en del" från denna serie, som liksom Sally Swift går ut på att skapa mentala bilder ( fast inte lika luddiga som Salys) .

Både min förra tränare och min nya använder mentala bilder/liknelser för att få eleverna att hitta rätt känsla.

Jag använder en del egna...
Alla förstår "kisseiet upp till hakan"
Alla förstår "jucka med"
Man kan traggla i evigheter med att få folk att " gå fram med ytteraxeln"
Men säger man "torka dig därbak" så sitter det som en smäck.

Eller så kan man säga "visa tuttarna"
Claire är mer städad och säger "show your medals"
Tycker ofta att det lättar upp stämningen med lite mer skämtsamma liknelser om ingen tar anstöt.

Alla dessa begrepp är sådant som vi omedelbart förstår utan att analysera, vi kan altså fortsätta att rida med vår högra hjärnhalvan.

 

[Susan]

Sv: Katastrofområde

Vet du vad stole betyder på Norska?
Lita.

Ta det som ett tecken och så tänker du på snubben Phil...
You can't change what you dont aknowledge.

En förutsättning för att överhuvudtaget utvecklas är ju att veta vad som felas.

Den ryttare som glider omkring - ja jag rider ju så djävla bra. Den blir ju aldrig bättre.

Du vet ju också att man måste se ett problem som "tillräckligt stort" innan man gör något åt det.

Med andra ord har du ju alla förutsättningar att bli en riktigt bra ryttare.........


Du är inte ensam om att stundtals tänka " Makrame vore inte så dumt"
"Eller frimärken kanske"

Ska man bli duktig så måste man ha passion.
Det innebär att man ofta tycker att man inte räcker till.
Då sporrar man sig vidare...

Jeg Stoler paa deg.



(lycka till med utbildningen, pm'a om du har lust)

MVH Susan, som är bra på svenska och norska men som inte kan skriva maskin

 

[evis]

Sv: Katastrofområde

Jag menar mer att jag inte ska tänka och vända på saker så förbaskat INNAN jag ens kommer upp på hästryggen. Det slutar med att jag helt tappar motivationen och inte rider alls istället - för det är ju ändå så svårt och jag kommer ändå aldrig att lära mej, eller göra min häst rättvisa.

Just nu försöker jag helt enkelt att inte hålla på och vända på saker så förbaskat, utan helt enkelt ta mej upp på hans rygg och sedan ta ridningen därutefter. Men framförallt - NJUTA av att det faktiskt går alldeles utmärkt, vi har inte "stött på patrull" ännu och allt går enligt planerna (bättre). Ja, njuta av att jag lyckats hitta en fantastisk liten begåvad häst som är så okomplicerad.
När jag tänker för mycket hinner jag aldrig njuta....... Inte så konstigt då att motivationen uteblir.

Angående att tänka och att rida, jag anser nog ändå att mycket av den ridning jag gör SKA gå "per automatik", jag SKA inte behöva sitta och tänka över varje grej jag gör. Det SKA sitta i ryggmärgen (det kan man förstås diskutera in absurdum, jag är extremt intresserad av nervsystemet & hur det funkar ). De grejer jag kan, de kan jag. Mycket av de bästa passen jag nånsin gjort i mitt liv är såna pass då jag inte analyserat ett enda steg utan låtit känslan sköta sitt - de små korrigeringarna och förändringarna hinner man ändå aldrig tänka över när man gör dem. Den förra hästen (Den Svåra) var det de enda passen som "blev bra", de då jag helt och hållet körde på INTUITION och omedelbar känsla.
Medvetenhet är en sak, för mej går känsla och medvetenhet hand i hand.

Vad som är intellektuellt eller inte, är kanske frågan?

Det är annorlunda när man ska lära sej något NYTT, eller förändra något som redan är befäst (vilket väl innebär i princip all tid man spenderar på hästryggen, visserligen). Men jag anser nog ändå att det största analyserandet ska göras avsuttet eller stillastående i en halt. När jag rider - ska jag RIDA. (men detta är ju då utifrån hur jag är som person - jag är inte en "doer". Min utgångspunkt är ju att jag är ofokuserad och svamlig och sitter och pratar och analyserar och känner och tänker i en salig röra utan ordning.......)

 

[Susan]

Sv: Katastrofområde

Vi är nog rätta lika.

jag hade också jätteprestationsångets när jag började rida mitt första halvblod.
efter nordisen.

Jag "låter också" när jag är koncentrerad bland , för att ta lätta upp stämningen och ta udden av min prestationsångest.

Däremot är jag mycket fokuserad. För mig är det blodigt allvar men om "publiken skrattar lite så lättar det upp - för mig i all fall.

MVH SUSIBUS

 

[evis]

Sv: Katastrofområde

Jo, jag är nog rätt fokuserad också egentligen. De flesta dagar. Men jag tror att jag alldeles för ofta lägger fokus på "fel grejer", försöker för mycket och blir frustrerad när det inte går.

 

[Susan]

Sv: Katastrofområde

Aren't we all humans...