Katastrofområde

[Stolermeyer]

Sv: Katastrofområde

Ingen fara, så farligt var det inte. Jag tar mina svagheter som utmaningar och strävar verkligen efter att bli medveten om dem allihop. Och roligt har jag när jag rider, utom när spänningen slår till och jag villvillvill så mycket mer än jag klarar.

Bara för att väga upp det så tänker jag dra det jag är nöjd med :

- jag vill vara lyhörd för hästen och vill komma in i känslan av flyt mellan oss.

- jag kan fokusera väldigt bra emellanåt.

- min balans blir bättre och bättre och jag kan trava rätt bra barbacka nu

- jag kan uppskatta de små framstegen

- jag börjar bli mer medveten om hur jag påverkar hästen med sittben och resten av kroppen också.



Jag tycker det är bra att läsa andras kommentarer om sig själva, det inspirerar och ger nya uppslag om min egen ridning. Det är också avväpnande för själva stämningen på forumet.

 

[Stolermeyer]

Sv: Katastrofområde

Tack, det var fina ord! Visste inte att stole betyder lita... det är andra gången på kort tid som "tillit" och "lita på" kommer upp angående min ridning, intressant.

Pm kommer kanske imorrn, nu - sova.

 

[Carmenzita]

Sv: Katastrofområde

Visst använder vi båda hjärnhalvorna samtidigt.

Hjärnforskning tyder dessutom på att det inte är så enkelt som höger och vänster hjärnhalva har separata, distinkta uppgifter. Men när man talar om ridning är det väldigt praktiskt.

Innan känslokontot är så fyllt att man kan börja göra uttag (medan man rider) måste man fylla på det via det "vänsterhjärniga" kontot. Men redan när vi håller på att tragga in via "vänsterhjärnan" börjar högerhjärnan skapa bilder och känslor.

 

[Carmenzita]

Sv: Katastrofområde

Jag håller fullständigt med dig. Ju mer fokuserad jag är, desto bättre känner jag, desto mindre blir mina hjälper, desto bättre går hästen.

Man kan ju vara fokuserad "med mjuka ögon" och låg tyngdpunkt också. Och hjärnan är ett förunderligt ting - man kan hinna tänka mängder av saker och fatta beslut inom loppet av en nanosekund. Man är knappt medveten om det.

I förrgår hälsade jag på min mamma på Neurokirurgen. Tänk så fantastisk vår hjärna är. Och sådana mirakulösa saker neurokirurgerna åstadkommer. Det är verkligen så man blir gråtfärdig. Vilken återhämtning många patienter uppvisar.

 

[Stolermeyer]

Sv: Katastrofområde

Innan känslokontot är så fyllt att man kan börja göra uttag (medan man rider) måste man fylla på det via det "vänsterhjärniga" kontot. Men redan när vi håller på att tragga in via "vänsterhjärnan" börjar högerhjärnan skapa bilder och känslor.

Bortsett från hjärnhalvorna: Funderar på det här med att lära in motoriska färdigheter - mycket av ridningen är ju sånt som vi måste lära oss rent motoriskt. Enligt teorier så lärs det motoriska in i det så kallade implicita minnet - och det som lagras där är svårt att beskriva i ord. Fråga en expert på ett motoriskt område hur h*n gör och h*n har oftast svårt att förklara. Ridinstruktörer kanske lär sig överföra det i ord eftersom det är så centralt i ridundervisningen, men nog är det väl många skickliga ryttare som har svårt att lära ut exakt vad det är de gör?

Jag funderar en hel del på just det här i samband med min egen omedvetenhet om hur jag använder min kropp på hästryggen. Och så all denna felaktigt inlärda ridning som sitter där som motoriskt minne! Hur går det till att lära om detta till det nya - jag har ju så svårt att uppleva omlärningen medvetet? Någon som känner igen sig, eller kan ni uppleva medvetet hur ni lär om motoriskt?

 

[Carmenzita]

Sv: Katastrofområde

Du måste upprepa en sak 10000 ggr innan den blir en vana. Om din kropp är naturligt sned åt ett håll, måste du alltså öva väldigt länge innan du blir rak. Det är alltså inget som en sjukgymnast/kiropraktor/naprapat kan fixa på 2 behandlingar. (Även om många tror det)

Man måste hitta en ridlärare som satt sig in i biomekanik, som kan väldigt mycket om fysik (inte kärnfysik...) och som är duktig på muskler.

ELLER så kan man vara en naturbegåvning och rida för vilken tränare som helst.

 

[Totola]

Sv: Katastrofområde

Nu vill jag också skriva bra saker

Jag börjar bli duktig på att känna VAD som felar, både för ögat och hur det känns, även små spänningar i nacken.

Hmm... det var väl allt

Sen så tycker jag allmänt att jag har fått bättre helhet i min ridning, lärt mej använda sitsen, fått lite mer disciplin vad gäller "steg för steg" träning. Och att anpassa träningen till hästen. Kan även få stressade och spända hästar att slappna av ganska snabbt.

 

[Asa_S]

Sv: Katastrofområde

*lånar*

Mina katastrofområden är:

min hand, som lätt blir oelastisk om jag inte koncentrerar mig på att känna hästens mun, jag har också lätt att fastna i hållande om jag inte får igenom det jag vill. Blir dock bättre hela tiden sedan jag blev medveten om det. Hela handen har nog blivit mycket bättre bara sista året, när jag nu tänker efter...

mitt centrerade högerben, som står stadigt som en stolpe mot marken som innerben. Eller kanske jag ska säga mitt vänsterben, som inte gör det, oavsett vad jag gör? Behöver föra över fokus från höger till vänster halva av (neder)kroppen.

min förkärlek för att "sätta hästen" närhelst den bjuder på det. Fast det är mer som lekbonus och det lär jag nog inte sluta med i första taget. Man ska väl ha kul också

 

[fossig]

Sv: Katastrofområde

det blev feeell...

 

[Susan]

Sv: Katastrofområde

Jag visst blev det fel på norskan
insåg det sedan.
men det var rätt tänkt...

Jag återupplever lite gamla ungdomssynder här med min norska förstår du.
Har inte pratat Norska på evigheter........

Försöker fräscha upp med blandad framgång...

( förstod vel att du var Nabo med det nicket)

 

[Djurjouren]

Sv: Katastrofområde

Hm, skäms för att säga det men just nu upplever jag mig själv som duktig och välridande. Jag har inga katastrofområden just nu. Jag tror att det är för första gången i mitt liv jag känner så.
Hästen är en travare och givetvis begränsad men han går ruskigt bra just nu, rider mkt i skogen och arbetar där och var gång jag tänker skrittpiruett (skoj att göra mellan träd) så trampar han ett par steg utan att bli kort framtill. Han bjuder spontant på tramp lite nu och då. Han får mig att känna mig bra.
Öppnorna är fina. Övergångar trav-skritt är balanserade och fina ÄVEN i nedförsbackar och bland stockar.
Han går som en gud över kavalletti.
*Kär*
Aktar mig noga för att rida för publik just nu så att jag inte ska bli nedtagen på jorden :-)

 

[Trollspeilet]

Sv: Katastrofområde

Hm.

"Lika sned när han slutade..."

Måste tänka lite; vad är det man kan ändra i loppet av en enda ökt?

Hur mycket mindre sned kan man göra en häst på tjugo minuter?

Pelle

 

[summer san]

Sv: Katastrofområde

Hm.

"Lika sned när han slutade..."

Måste tänka lite; vad är det man kan ändra i loppet av en enda ökt?

Hur mycket mindre sned kan man göra en häst på tjugo minuter?

Pelle

Jag håller med! Det tar år av arbete att rakrikta en häst vilken metod man än använder. Hästen blir aldrig helt liksidig... Min största tillgång som ryttare är att jag är envisare än synden och jobbar konsekvent mot ett mål. Det jag ogillar mest hos mig själv är att jag har en tendens att vrida om vänster hand så att jag kör cykel med den och bara har tummen upp på höger hand. Antagligen någon medfödd skada, tvärtemot Noir, som är likhänt alltså.

 

[Noir2]

Sv: Katastrofområde

Haha! Men du har antagligen inte varit lika olik-bent som jag. Jag körde moppe med mitt vänsterben och burkade segelbåt med bäckenet!

Tessan

 

[angloluso]

Sv: Katastrofområde

Vad har DU för katastrofområde just nu?

Jag skulle vilja svara på det originale frågan...och få introducera mig..?
Jag har en 6-årig anglo lusitaner sto, importerad från Portugal i Maj.
Den förra ägaren/beridaren red med ganske stor kraft i tyglarna, och när jag tog över och började rida regelbundet fann jag ut att hennes huvud stannade kvar even om jag gav tyglarna. Nacken var anspend. I övergången till trav flög frambenen i været, och travet var *mycket stort* - bakbenen kunne like gjärna ha stannad kvar i boxen - dom var inte aktiverad alls!

Äfter några månader gav jag upp att prova jobba vidare på det här fundamentet, och min instruktör och jag började helt från början. 8 veckor senare börjar hon bära seg, söker en fin, ultralett kontakt och gjör övergånger til trav bakifrån. Jätteroligt att kunne träna hesten och göra den bettre Gör mycket korta ridöktar, max 30 minuter. Så fort hon gör något bra saler jag av. När hon *är säker* på vad jag ber om kan jag börja fråge lite mer, et par varv i trav t ex.

Men frågan var om katastrofområde. Vel, jag har mycket svårt att fatta galopp numera. Särskild på högra varv. Mine händer er inte särskild stabila i trav... Och min svenska er en katastrof! Hoppas ni fattar vad jag skriver...

 

[Skuggfaxe12]

Sv: Katastrofområde

Mina nerver. Jag måste kunna slappna av. När jag väl är avslappnad fungerar allt så himla mycket bättre. Det är mitt största problem just nu.

 

[Skuggfaxe12]

Sv: Katastrofområde

Nu är jag ju ingen duktig barock eller dressyryttare öht (inte ens i teorin!) men intresserad är jag ju så det kanske kvalificerar mig.

Jag har en mycket känslig arab - själv är jag en otålig människa med höga krav på mig själv = katastrof!!!

Vad som i praktiken händer är att jag blir för spänd, för forcerande och min häst blir då spänd och försöker att hitta på allt annat än att arbeta... Jag har alltså mest svårt med att öht komma till arbete. Jag vet att det blir bättre om jag inte har så många krav på oss och om jag alltid andas och tar det lugnt, men det fungerar inte alltid, tyvärr...

När han blir spänd blir galoppen skit. Annars har vi problem med att han gärna hamnar bakom lod då jag inte släpper fram honom ordentligt - sitter och tjyvhåller och kommer på mig själv med det hela tiden.... *suck*

Sen är jag också för sen och har för dålig timing. Det märkte jag inte minst på min kompis dressyrnordis häromveckan där jag höll kvar lite för länge efter en förhållning, vilket slutade med att han försökte springa ifrån mig...
/Camilla

Känner igen mig i det där!!!

 

[skrållan]

Sv: Katastrofområde

Jag hittar nya fräscha katastrofområden titt som tätt. Det kan vara olika saker som funkar bra respektive dåligt från dag till dag, eller så uppstår nya när jag sätter mig på ny häst. Min huvudkatastrof just nu är att hela kroppen är svag och vinglig, eftersom den är i återhämtning efter skada. Så jag rider inte just nu, och bortser från det.

Ett problem är att jag har en tendens att hamna i "ridskoleridning" på en häst som spänner sig lite emot och inte svarar direkt som jag tänkt mig. Alltså ökar trycket och överdriver hjälperna på häststackarn (för att visa liksom) alltmedan jag själv blir mer spänd, obalanserad och obekväm på den.

Ett annat, närbesläktat, problem är att jag är alldeles för nervig som ryttare, och lätt blir spänd i mina ambitioner att göra och sitta rätt. Ju mer jag tänker och försöker destu spändare blir jag. Nervigheten bidrar också till att jag är spänd när jag ska hoppa upp på nya hästar. Gissa varför jag inte är en tävlingsryttare?

Jag tror egentligen att jag rider bäst på känsla, när det bara är jag och hästen kan jag uppleva att vi har sådana höjdarstunder att man skulle önskat att det fanns en dold kamera. När någon ska titta på, se problem 2. Vilket leder till problem 1, följt av hästens irritation.

Det där med känslan, jag tror att det är bedrägligt - vad som känns bra kanske inte ser bra ut. Samtidigt är den så viktig. Jag har, när jag var yngre och övergav ridskolan för privathästar, försökt lära mig att rida bättre genom att läsa mycket. Det funkade ganska bra, så länge jag såg till att få regelbunden feedback av duktigare ryttare. Men när jag läser här blir det ofta för detaljerat, låter så komplicerat och intellektuellt själva hantverket eller konsten att rida. Och nog för att jag gillar intellektuella diskussioner och tar till mig så mycket fakta och idéer som jag kan- det ger en bra målbild för mig. Men jag kan inte omsätta det rakt av till ridningen. Där behöver jag lära mig genom att göra, prova, känna tills responsen blir rätt och söka efter att hitta den känslan i kroppen igen.

En bra ridlärare har hjälpt mig mycket med det där just genom att låta mig öva öva öva. Göra en övning på en välutbildad häst tills den blev rätt, tills hästen gjorde vad jag bad - utan då att tillåta mig att öka hjälpgivningen. På det viset har jag hittat någon slags grundhållning, sits och balans som funkar, och minnet av den känslan hjälper mig att hamna rätt fortare nästa gång. Katastroferna inträffar på vägen dit. Men även där, i "rätt" känsla, finns förståss massor av detaljer att bearbeta. Men jag kan inte börja med dem, för då sätter spänningarna stopp för grundhållningen och följsamheten, och vad hjälper det då hästen om jag lyckas få rätt vinkel på armbågarna så att säga.

 

[Susan]

Sv: Katastrofområde

Kloka ord

 

[fio.]

Sv: Katastrofområde

I träningen har jag inga katastrofområden just nu på den nivån jag tränar på (msv) mer än att sitsen och allt vad det innebär alltid behöver rättas till. Jag pekar lite mer utåt med höger tå och kommer inte riktigt ner på vänster sittben som jag skulle vilja, tar fortfarande åt mig vänster hand för mycket vilket gör att böjningen och ställningen till höger inte är så bra som den borde vara. Sen vet jag inte mer vad jag gör för fel tyvärr , har inte så mycket "ögon" omkring mig som kan se det.
(väntar med spänning på efter öveds och vad Djurjouren säger)

På tävlingsbanan har jag bara fullt schåå med att få hästen lugn och inte så laddad och spänd, i år har det varit mkt av den varan