Känslor jag inte vill ha som känns förbjudna att ens tänka

[Qelina]

Det är väl inte nödvändigt att ha ett jättestort firande bara för att du fyller jämnt? Ha det kalas du vill ha och bjud de du vill umgås med.
Det är en sak att man inte bjuder alla utom några få ur ett visst sammanhang, men om du bara vill bjuda närmaste familjen kan jag inte se att någon mer avlägsen släkting har anledning att ta illa upp.

Om din pappa inte har några problem att umgås med alla kan han ju bjuda dem på sina kalas.

Nej egentligen behöver jag väl inte det, det är väl mest en "tradition" i vår släkt att man ska slå på stort vid såna tillfällen. Men det finns flera i släkten som jag vill träffa och att bara välja ut några känner jag själv blir lite väl uteslutande av dom andra. Antagligen kommer väl ändå inte dom kusinerna som jag inte känner så väl.

Men jag funderar på att bara ha för dom allra närmsta, 1 eller 2 eller 3 kompisar (har väldigt liten umgänges krets då dom flesta flyttat till andra städer eller utomlands och många lämnade mig när jag blev sjuk), mina föräldrar, min bror och hans tjej och min extra morfar och extra mormor och deras dotter som jag är nära vän med och hennes son. Grejen är den bara att eftersom jag och dom kallar dom för mormor och morfar så är jag rädd att pappa blir sur att jag vill ha med dom som jag ser som släkt och familj och verkligen känner mig som en del av deras familj men inte tycker det är lika viktigt med delar av min "riktiga" familj.

Jag kan tänka mig att fira med farmor och farfar också, gav det som förslag till pappa att vi ju kan bjuda dom på fika dagen efter eller så så att dom inte känner sig helt dissade.

 

[Qelina]

Jag slutade besöka min farfar när jag bodde hemma för att han var så arslig, farsan är och besöker honom hela tiden trots att han är skitelak mot honom.

Mindre grejer (mot mig) än det du pratar om, helt ok att sluta besöka personer om de inte är trevliga. Ingen ursäkt att man får bete sig illa bara för att man är släkt

Vad säger din pappa om det? Hur har han reagerat på att du inte vill träffa hans pappa?

 

[Inglorion]

Vad säger din pappa om det? Hur har han reagerat på att du inte vill träffa hans pappa?

Han förstod varför och tyckte att det var ok Jag tror inte att han heller vill träffa honom så ofta egentligen men känner någon slags plikt och han får en massa arga samtal om han inte är förbi flera gånger i veckan. Jag träffade honom innan jag flyttade när han låg på ICU och då var han väldigt trevlig (och väldigt rädd för att dö). Nu när jag bor utomlands brukar jag träffa honom en gång några timmar när jag är hemma, men han kan vara super pinsam om man tar med honom på ett fik, typ gastar högt om tjocka människor osv

Större problem är det för att jag inte vill träffa brorsan, där var det mindre förståelse och en väldigt besviken och arg pappa (jag stod dock på mig och är väldigt glad för det, en princip sak dock. Brodern gastar inte elakheter efter mig utan är involverad i grejer jag inte vill vara associerad med).

 

[Inglorion]

I tillägg så är jag rätt konflikträdd och oerhört rädd för att göra min far besviken

I slutändan fick jag dock prioritera mig själv och mitt mående istället för att behöva må dåligt runt personer jag inte vill umgås med.

 

[Badger]

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här utan att framstå som en väldigt osympatisk person men jag inser mer och mer att jag inte tycker om min farmor vilket känns hemskt och som något man inte får säga eller tänka.

Hon har alltid varit väldigt speciell men dom senaste 20 åren (ja det är ganska länge) har hon varit helt hemsk, hon är egoistisk, klagar på allt, är en extrem martyr, väldigt väldigt rasistisk, tror hon vet bäst och mest av alla avsett vad det är, lyssnar aldrig på vad man säger utan kör sitt eget race oavsett om man sitter ensam med henne eller om man är flera så pratar hon om helt andra saker än vad vi gör och allt ska vara så fint hela tiden som om vi vore någon sorts överklass fast vi inte är det, eller jo mina farbröder är miljonärer och äger stora företag, sitter i styrelser, är vd och äger hus i flera länder och farmor och farfar har rejält med pengar men min familj är inte så, vi är liksom helt normala och som barn var vi rent ut sagt fattiga. Farmor gör alltid om pappas jobb så att det ska låta finare än vad det är, men jag förstår inte varför, jag är stolt över pappa för han är jätte bra på sitt jobb och vad spelar det då för roll att han inte har någon högre utbildning eller är miljonär?

Jag är sjukskriven men har alltid fått höra att jag måste bli läkare eller jurist eller journalist för att det är "fina" yrken, när jag velat bli veterinär eller psykolog har det aldrig varit fint nog.

Hon är på mig hela tiden om min anorexi och jämför mig med alla som äter hennes kakor och berättar alltid hur besviken hon blir på mig för att jag inte gör det. Hon tjatar och tjatar och det slutar alltid med att det är så synd om henne för att jag inte mår bra eller inte klarar saker.

Jag kan bara umgås med dom en kort stund och senaste tiden ser jag till att inte gå dit själv utan med min pappa eller bror för jag hanterar dom inte själv. Oavsett hur länge jag stannar får jag alltid kommentaren att "Nästa gång kan du ju komma på ett riktigt besök för det här var ju inte så kul" eller att jag inte stannat tillräckligt länge.

Farmor förstör varenda familjemiddag, jul, påsk, midsommar, födelsedagar osv.

Åh, jag vågar knappt posta det här för att jag skäms så mycket men jag vet inte hur jag ska hantera henne. Jag hälsar på för att jag måste men det är en pärs, nu klarar jag typ 50 minuter, sen är jag helt slut.

Tjaaa, vissa farmödrar verkar vara lite så, min med. Hon var nog inte så glad själv. Att inte engagera sig och protestera så mycket var mest effektivt. Att hälsa på med morbröder och annat verkar väl bra och göra det så sällan som möjligt och kanske inte vara så nära på familjesammankomster. Styra in på gamla minnen om det kniper.

Varma känslor och skämmas tycker jag du kan skippa (däremot tror jag inte som vissa andra att det finns något att göra, det gör det nog inte. Jag grälade på min tills hon blev gammal och det hjälpte inte ett dugg. Det som nog var värst för henne var att skaka på sig gåsliknande och styra över samtalet till röda korset eller bossa henne (om man var en husmor vilket jag inte var), annars inte))

Helt ärligt, det kanske rent av är hennes hobby att förstöra familjesammankomster, gör en studie (och jag menar på riktigt kan det vara det).

Eller rasism kan man ju inte tåla (där var min inte så illa), det är svårare.

 

[Badger]

Försökte ta upp med min pappa att jag kanske vill ha två trettioårsfiranden för jag vill ha åtminstone en dag som jag kommer uppskatta och frågade då om vi kunde ha ett firande med vissa personer och ett annat med farmor och farfar för att stämningen påverkas så mycket och jag mår ju inte bra av det. Pappa blev ledsen och irriterad på mig och tyckte att jag förstorar saker och att det är jätte konstigt och otrevligt. Men jag känner ju inte så. Pappas lösning var att "bara" inte bry mig men hur lätt är det?

Efter en diskussion där mamma stöttade mig och sa att det inte är konstigt att ha två firanden då jag tänker att det ena kommer bli sjukt jobbigt med större delen av släkten, en farbror och faster jag aldrig träffar och deras fyra barn som jag träffar på jämna födelsedagar men aldrig annars och en massa folk som jag heller aldrig träffar och inte ens vet vad barnen heter eller hur många dom är eller ålder.

Men jag försökte lägga fram det lite fint hur jag vill fira men när jag sa att jag vill "fira" två dagar försökte jag förklara att den ena gången är för familjen, min bror och hans tjej, extra mormor och morfar och deras barn och barnbarn och väldigt nära kompis! Farfar och farmor tar sig ju inte ens upp för trapporna hos mig.

Så min plan är att fira med kompisar en dag och släkten dagen efter för jag vill egentligen hellre bara fira med kompisarna och närmsta familjen men vet inte hur jag gör det på ett smidigt sätt så det är absolut inte tal om något stort, det vore ju en mardröm men jag vet inte hur enkelt man kan göra det utan att vara snål och det känns konstigt att träffa kusiner som jag aldrig, aldrig umgås med förutom när farmor eller farfar fyller jämt, dom är aldrig där förutom när någon fyller 80 eller 90 men däremellan träffas dom aldrig.

Jag och min bror är där varje födelsedag, alla morsdag och farsdag och dom är hos oss varje högtid och däremellan går vi dit också och pappa har tagit på sig allt ansvar för att ta hand om dom och jag önskar bara att hans bröder kunde hoppa in och hjälpa till. Pappa verkade bli så sur att han sa att varför skulle någon orka gå två dagar i rad? Att det var otrevligt, att jag bara ska stänga av och ignorera henne men hur gör man det med någon som tar över helt?

Jag svarade att jag gärna har ett firande även med min bror och hans tjej för jag ser dom som kompisar och har nära band med dom och om dom vill och kan så vill jag ju så gärna att dom är med. Jag sa även till pappa att om han inte orkar fira två dagar i rad så behöver han ju inte komma på kompis/bonusfamljs firandet. Jag vill att han ska vara med men om det nu är så jobbigt så är det väl upp till honom... Men ångrar så mycket att jag tog upp det här med farmor för pappa tyckte jag var otrevlig och att det var ett konstigt beteende

Konstigt av din pappa, dålig insikt, läge att prata med honom. Man bryr sig visst. Ha två firanden, det låter jättebra. (eftersom det inte verkar gå att ha ett bara och inte bjuda bara föräldrar och syskon).