Känslor jag inte vill ha som känns förbjudna att ens tänka

[Qelina]

Jag hade en farmor som jag avskydde. Hon klagade alltid på min mamma och mormor och vi (jag och min syster) dög inte lika mycket som hennes andra kära barnbarn. Hon är död sedan många år tillbaka, man får inte säga att man är glad över att någon är död men hon var inte snäll och tillförde inget i våra liv mer än elakhet.

Det är ju samma här,min farmor är inte alls snäll mot min mamma. Hon är direkt nedlåtande.

Vi hade till exempel hälsat på vår farbror i en stad flera timmar bort, vi hade skjutsat dom dit, jag hade kört dom mellan hotellet och min farbror och faster och sen på vägen hem sa farfar att han bjöd på lunchen. Mamma tog en räksmörgås och då vräker farmor ur sig "Jaha ja, nu passar det sig minsann att ta något dyrt när vi betalar. Det där skulle du aldrig valt annars"

Men hallå, när blev en räksmörgås dyrt? Och så säger man ju bara inte.

När jag var inlagd på behandlingshemmet och var hemma på permission var jag och handlade med farmor och farfar, i kassakön frågade farfar "När ska du tillbaka?" Han sa inte var jag skulle tillbaka till eller varför så det var inga detaljer men jag hade inte skämts om han gjort det heller för jag tror inte någon lyssnar särskilt noga i en kassa kön och jag bryr mig inte längre. Men farmor blev jätte arg och väste att sånt pratar man inte om, tänk om någon hör och det är något som man håller tyst om och så gick hon ifrån oss och ställde sig i en annan kö för att hon inte ville förknippas med mig som är psykiskt sjuk...

 

[Similitude]

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här utan att framstå som en väldigt osympatisk person men jag inser mer och mer att jag inte tycker om min farmor vilket känns hemskt och som något man inte får säga eller tänka.

Hon har alltid varit väldigt speciell men dom senaste 20 åren (ja det är ganska länge) har hon varit helt hemsk, hon är egoistisk, klagar på allt, är en extrem martyr, väldigt väldigt rasistisk, tror hon vet bäst och mest av alla avsett vad det är, lyssnar aldrig på vad man säger utan kör sitt eget race oavsett om man sitter ensam med henne eller om man är flera så pratar hon om helt andra saker än vad vi gör och allt ska vara så fint hela tiden som om vi vore någon sorts överklass fast vi inte är det, eller jo mina farbröder är miljonärer och äger stora företag, sitter i styrelser, är vd och äger hus i flera länder och farmor och farfar har rejält med pengar men min familj är inte så, vi är liksom helt normala och som barn var vi rent ut sagt fattiga. Farmor gör alltid om pappas jobb så att det ska låta finare än vad det är, men jag förstår inte varför, jag är stolt över pappa för han är jätte bra på sitt jobb och vad spelar det då för roll att han inte har någon högre utbildning eller är miljonär?

Jag är sjukskriven men har alltid fått höra att jag måste bli läkare eller jurist eller journalist för att det är "fina" yrken, när jag velat bli veterinär eller psykolog har det aldrig varit fint nog.

Hon är på mig hela tiden om min anorexi och jämför mig med alla som äter hennes kakor och berättar alltid hur besviken hon blir på mig för att jag inte gör det. Hon tjatar och tjatar och det slutar alltid med att det är så synd om henne för att jag inte mår bra eller inte klarar saker.

Jag kan bara umgås med dom en kort stund och senaste tiden ser jag till att inte gå dit själv utan med min pappa eller bror för jag hanterar dom inte själv. Oavsett hur länge jag stannar får jag alltid kommentaren att "Nästa gång kan du ju komma på ett riktigt besök för det här var ju inte så kul" eller att jag inte stannat tillräckligt länge.

Farmor förstör varenda familjemiddag, jul, påsk, midsommar, födelsedagar osv.

Åh, jag vågar knappt posta det här för att jag skäms så mycket men jag vet inte hur jag ska hantera henne. Jag hälsar på för att jag måste men det är en pärs, nu klarar jag typ 50 minuter, sen är jag helt slut.

Jösses... Det kunde lika gärna varit jag som skrev det här. Min farmor är ingen rolig människa att umgås med. Hon är otroligt krävande och vill ha all uppmärksamhet. Jag får alltid höra att jag ska höra av mig och att jag ska hälsa på osv. Frågar man hur hon mår så får man en lååång utläggning om antal tabletter av olika slag hon måste äta för sina sjukdomar och hur SYND det är om henne hela tiden. Hon höjer min pappa till skyarna, fast hon VET att han inte är mycket att hänga i granen med tanke på historien. Värst av allt tycker jag ändå att hon är med alla ingifta/partners. De räknas inte alls. Hon har varit OERHÖRT elak mot min mamma i alla år och slänger fortfarande ur sig elaka/spydiga kommentarer trots att mina föräldrar varit skilda i över 35 år. Hon är väldigt exkluderande och det är bara den närmaste familjen som räknas.
Jag tycker inte om henne alls och jag kommer tyvärr inte att sakna henne den dagen hon är borta.
Min farmor har lärt mig att blod inte är tjockare än vatten. Familj är dom som står en nära oavsett om det är via blodsband.

 

[monster1]

Det är ju samma här,min farmor är inte alls snäll mot min mamma. Hon är direkt nedlåtande.

Vi hade till exempel hälsat på vår farbror i en stad flera timmar bort, vi hade skjutsat dom dit, jag hade kört dom mellan hotellet och min farbror och faster och sen på vägen hem sa farfar att han bjöd på lunchen. Mamma tog en räksmörgås och då vräker farmor ur sig "Jaha ja, nu passar det sig minsann att ta något dyrt när vi betalar. Det där skulle du aldrig valt annars"

Men hallå, när blev en räksmörgås dyrt? Och så säger man ju bara inte.

När jag var inlagd på behandlingshemmet och var hemma på permission var jag och handlade med farmor och farfar, i kassakön frågade farfar "När ska du tillbaka?" Han sa inte var jag skulle tillbaka till eller varför så det var inga detaljer men jag hade inte skämts om han gjort det heller för jag tror inte någon lyssnar särskilt noga i en kassa kön och jag bryr mig inte längre. Men farmor blev jätte arg och väste att sånt pratar man inte om, tänk om någon hör och det är något som man håller tyst om och så gick hon ifrån oss och ställde sig i en annan kö för att hon inte ville förknippas med mig som är psykiskt sjuk...

Din farmor låter som en person som mår väldigt dåligt själv, inte för att du ska behöva känna att det är henne det är synd om. Men det kan ju vara skönt att veta att det inte handlar om er utan antagligen om henne själv. Fy så trist liv man måste få när man har den synen på andra människor. Tänk vilken underbar person du är som inte är som hon. I övrigt tycker jag att du och din mamma ska undvika henne, hu en så hemsk människa!

 

[Qelina]

Försökte ta upp med min pappa att jag kanske vill ha två trettioårsfiranden för jag vill ha åtminstone en dag som jag kommer uppskatta och frågade då om vi kunde ha ett firande med vissa personer och ett annat med farmor och farfar för att stämningen påverkas så mycket och jag mår ju inte bra av det. Pappa blev ledsen och irriterad på mig och tyckte att jag förstorar saker och att det är jätte konstigt och otrevligt. Men jag känner ju inte så. Pappas lösning var att "bara" inte bry mig men hur lätt är det?

Efter en diskussion där mamma stöttade mig och sa att det inte är konstigt att ha två firanden då jag tänker att det ena kommer bli sjukt jobbigt med större delen av släkten, en farbror och faster jag aldrig träffar och deras fyra barn som jag träffar på jämna födelsedagar men aldrig annars och en massa folk som jag heller aldrig träffar och inte ens vet vad barnen heter eller hur många dom är eller ålder.

Men jag försökte lägga fram det lite fint hur jag vill fira men när jag sa att jag vill "fira" två dagar försökte jag förklara att den ena gången är för familjen, min bror och hans tjej, extra mormor och morfar och deras barn och barnbarn och väldigt nära kompis! Farfar och farmor tar sig ju inte ens upp för trapporna hos mig.

Så min plan är att fira med kompisar en dag och släkten dagen efter för jag vill egentligen hellre bara fira med kompisarna och närmsta familjen men vet inte hur jag gör det på ett smidigt sätt så det är absolut inte tal om något stort, det vore ju en mardröm men jag vet inte hur enkelt man kan göra det utan att vara snål och det känns konstigt att träffa kusiner som jag aldrig, aldrig umgås med förutom när farmor eller farfar fyller jämt, dom är aldrig där förutom när någon fyller 80 eller 90 men däremellan träffas dom aldrig.

Jag och min bror är där varje födelsedag, alla morsdag och farsdag och dom är hos oss varje högtid och däremellan går vi dit också och pappa har tagit på sig allt ansvar för att ta hand om dom och jag önskar bara att hans bröder kunde hoppa in och hjälpa till. Pappa verkade bli så sur att han sa att varför skulle någon orka gå två dagar i rad? Att det var otrevligt, att jag bara ska stänga av och ignorera henne men hur gör man det med någon som tar över helt?

Jag svarade att jag gärna har ett firande även med min bror och hans tjej för jag ser dom som kompisar och har nära band med dom och om dom vill och kan så vill jag ju så gärna att dom är med. Jag sa även till pappa att om han inte orkar fira två dagar i rad så behöver han ju inte komma på kompis/bonusfamljs firandet. Jag vill att han ska vara med men om det nu är så jobbigt så är det väl upp till honom... Men ångrar så mycket att jag tog upp det här med farmor för pappa tyckte jag var otrevlig och att det var ett konstigt beteende

 

[Niyama]

Men ångrar så mycket att jag tog upp det här med farmor för pappa tyckte jag var otrevlig och att det var ett konstigt beteende

Jag tycker det var jättebra att du tog upp det! Det är varken din pappa eller din farmor som ska bestämma hur du ska fira din födelsedag.

 

[monster1]

Försökte ta upp med min pappa att jag kanske vill ha två trettioårsfiranden för jag vill ha åtminstone en dag som jag kommer uppskatta och frågade då om vi kunde ha ett firande med vissa personer och ett annat med farmor och farfar för att stämningen påverkas så mycket och jag mår ju inte bra av det. Pappa blev ledsen och irriterad på mig och tyckte att jag förstorar saker och att det är jätte konstigt och otrevligt. Men jag känner ju inte så. Pappas lösning var att "bara" inte bry mig men hur lätt är det?

Efter en diskussion där mamma stöttade mig och sa att det inte är konstigt att ha två firanden då jag tänker att det ena kommer bli sjukt jobbigt med större delen av släkten, en farbror och faster jag aldrig träffar och deras fyra barn som jag träffar på jämna födelsedagar men aldrig annars och en massa folk som jag heller aldrig träffar och inte ens vet vad barnen heter eller hur många dom är eller ålder.

Men jag försökte lägga fram det lite fint hur jag vill fira men när jag sa att jag vill "fira" två dagar försökte jag förklara att den ena gången är för familjen, min bror och hans tjej, extra mormor och morfar och deras barn och barnbarn och väldigt nära kompis! Farfar och farmor tar sig ju inte ens upp för trapporna hos mig.

Så min plan är att fira med kompisar en dag och släkten dagen efter för jag vill egentligen hellre bara fira med kompisarna och närmsta familjen men vet inte hur jag gör det på ett smidigt sätt så det är absolut inte tal om något stort, det vore ju en mardröm men jag vet inte hur enkelt man kan göra det utan att vara snål och det känns konstigt att träffa kusiner som jag aldrig, aldrig umgås med förutom när farmor eller farfar fyller jämt, dom är aldrig där förutom när någon fyller 80 eller 90 men däremellan träffas dom aldrig.

Jag och min bror är där varje födelsedag, alla morsdag och farsdag och dom är hos oss varje högtid och däremellan går vi dit också och pappa har tagit på sig allt ansvar för att ta hand om dom och jag önskar bara att hans bröder kunde hoppa in och hjälpa till. Pappa verkade bli så sur att han sa att varför skulle någon orka gå två dagar i rad? Att det var otrevligt, att jag bara ska stänga av och ignorera henne men hur gör man det med någon som tar över helt?

Jag svarade att jag gärna har ett firande även med min bror och hans tjej för jag ser dom som kompisar och har nära band med dom och om dom vill och kan så vill jag ju så gärna att dom är med. Jag sa även till pappa att om han inte orkar fira två dagar i rad så behöver han ju inte komma på kompis/bonusfamljs firandet. Jag vill att han ska vara med men om det nu är så jobbigt så är det väl upp till honom... Men ångrar så mycket att jag tog upp det här med farmor för pappa tyckte jag var otrevlig och att det var ett konstigt beteende

Din pappa beter sig illa, hans ovilja att förstå hur hans föräldrars beteende skadar dig är skadligt för dig. Går det att ta upp det här med din mamma, kan du få förståelse för henne? Man ska ju inte tvingas umgås med någon som är otrevlig mot en. Han lägger ansvaret på dig, du ska bara inte ta åt dig. Nej de ska bara inte vara otrevliga, det är hans föräldrar som är otrevliga inte du.

 

[Ullmerkott]

Det är väl inte nödvändigt att ha ett jättestort firande bara för att du fyller jämnt? Ha det kalas du vill ha och bjud de du vill umgås med.
Det är en sak att man inte bjuder alla utom några få ur ett visst sammanhang, men om du bara vill bjuda närmaste familjen kan jag inte se att någon mer avlägsen släkting har anledning att ta illa upp.

Om din pappa inte har några problem att umgås med alla kan han ju bjuda dem på sina kalas.

 

[Korall]

Min pappa är sårad och vill helst inte prata om det faktum att jag klippt med hans mamma. Precis som mamma som inte vill prata om hur jag vägrade umgås med morfar. Mitt val att umgås med de jag vill.
Jag hade två studentfiranden exempelvis. En för släkten. De kom ju tidigt och åkte hem tidigt. Äldre orkar ofta inte vara igång så sent.
Sen hade jag ett för mina vänner, en större fest. Inga konstigheter. Den festen var den jag satsade mest på.
Hade jag varit tvungen att bjuda släktingar jag helst inte umgås med, då hade jag bara pratat artigt med dom. När jag är på släktträffar där farmor är så får andra prata med henne. För mig är hon luft. Så elak som hon varit hela mitt liv. Jag svarar om hon frågar något. Sen går jag vidare. Andra kan prata med henne, de som tycker om henne, exempelvis pappa eller mina andra syskon.

 

[monster1]

Försökte ta upp med min pappa att jag kanske vill ha två trettioårsfiranden för jag vill ha åtminstone en dag som jag kommer uppskatta och frågade då om vi kunde ha ett firande med vissa personer och ett annat med farmor och farfar för att stämningen påverkas så mycket och jag mår ju inte bra av det. Pappa blev ledsen och irriterad på mig och tyckte att jag förstorar saker och att det är jätte konstigt och otrevligt. Men jag känner ju inte så. Pappas lösning var att "bara" inte bry mig men hur lätt är det?

Efter en diskussion där mamma stöttade mig och sa att det inte är konstigt att ha två firanden då jag tänker att det ena kommer bli sjukt jobbigt med större delen av släkten, en farbror och faster jag aldrig träffar och deras fyra barn som jag träffar på jämna födelsedagar men aldrig annars och en massa folk som jag heller aldrig träffar och inte ens vet vad barnen heter eller hur många dom är eller ålder.

Men jag försökte lägga fram det lite fint hur jag vill fira men när jag sa att jag vill "fira" två dagar försökte jag förklara att den ena gången är för familjen, min bror och hans tjej, extra mormor och morfar och deras barn och barnbarn och väldigt nära kompis! Farfar och farmor tar sig ju inte ens upp för trapporna hos mig.

Så min plan är att fira med kompisar en dag och släkten dagen efter för jag vill egentligen hellre bara fira med kompisarna och närmsta familjen men vet inte hur jag gör det på ett smidigt sätt så det är absolut inte tal om något stort, det vore ju en mardröm men jag vet inte hur enkelt man kan göra det utan att vara snål och det känns konstigt att träffa kusiner som jag aldrig, aldrig umgås med förutom när farmor eller farfar fyller jämt, dom är aldrig där förutom när någon fyller 80 eller 90 men däremellan träffas dom aldrig.

Jag och min bror är där varje födelsedag, alla morsdag och farsdag och dom är hos oss varje högtid och däremellan går vi dit också och pappa har tagit på sig allt ansvar för att ta hand om dom och jag önskar bara att hans bröder kunde hoppa in och hjälpa till. Pappa verkade bli så sur att han sa att varför skulle någon orka gå två dagar i rad? Att det var otrevligt, att jag bara ska stänga av och ignorera henne men hur gör man det med någon som tar över helt?

Jag svarade att jag gärna har ett firande även med min bror och hans tjej för jag ser dom som kompisar och har nära band med dom och om dom vill och kan så vill jag ju så gärna att dom är med. Jag sa även till pappa att om han inte orkar fira två dagar i rad så behöver han ju inte komma på kompis/bonusfamljs firandet. Jag vill att han ska vara med men om det nu är så jobbigt så är det väl upp till honom... Men ångrar så mycket att jag tog upp det här med farmor för pappa tyckte jag var otrevlig och att det var ett konstigt beteende

En del i att må bättre psykiskt är att sätta gränser runt sig själv för andra. Men det är också jättejobbigt och de som är vana att få vara inne och peta i ens person och gå över ens gränser reagerar ofta negativt och tycker att man är konstigt. Men det är jättebra för dig att du sätter en gräns här tycker jag. Din pappa får gärna tycka att det är konstigt och otrevligt, han är inte du. Du ska gör det du mår bästa av i längden och det är att undvika att umgås med personer som får dig att må dåligt!

 

[Lipperta]

Jag har helt slutat ursäkta folk för att de är släkt. Sårar någon mig eller beters sig illa ställer jag mig frågan ''skulle jag umgås med den här personen om vi inte var släkt''.
Blir svaret Nej så struntar jag i att ta kontakt med personen igen.

Min sambosmor behandlar i princip alla i hennes släkt illa, men även lite av min sida som hon känner sig ''trygg'' med.
Om någon bjuder på mat och hon inte gillar tex lax,peppar, tomat whatever, eller tycker de har över/underkokt något så ser hon till att säga det, flera gånger, sen kan hon nämna saken flera timmar efteråt, fast hon kunde bara låta bli att äta tomaten istället för att ''make a fuss''/klaga tills någon offers att ta bort tomaten från hennes tallrik.
Hon klagar på hur vi(jag,sambon, sambons syster) klär oss, hur vi sminkar oss, hur vi fixar håret. Hur vi packar våra resväskor. Etc etc.

Jag vägrar ta kontakt med henne, jag säger hej och ler när vi ses, får jag en direkt fråga från henne svarar jag.
Hackar hon på min mat erbjuder jag henne lift till närmsta McDonalds. Jag upplyser henne om att jag är vuxen och kan inreda mitt hus som jag vill,laga mat hur jag vill(självklart försöker jag få en trevlig måltid till alla men ibland glömmer jag småsaker som tomater),packa min jäkla väska som jag vill.

När vi hälsar på sambons familj i England bor vi hos henne ett par dagar, vilket jag är tacksam för om det inte vore för att hon går igenom våra saker/väskar om vi lämnar huset.

TLDR står inte ut med hur hon uppför sig.

Är inget fan av ena halvan av min egna familj heller, är ett evigt klagande och hackande.

Men som jag skrev, jag gårfortfarande på julbord, middagar etc men jag står inte ut med klagande och being a baby. Passar inte maten; Mcdonalds 5 min bort.

 

[Lipperta]

Mamma tog en räksmörgås och då vräker farmor ur sig "Jaha ja, nu passar det sig minsann att ta något dyrt när vi betalar. Det där skulle du aldrig valt annars"

Men varför iallsindar träffar ni denna hemska människa?
Vill hon vara elak så blir hon ensam.

Kanske bör upplysa henne om det faktum?

 

[gråvarg]

Vad tråkigt att det ska behöva vara sådär tycker jag. Inte ska du behöva göra saker mot din vilja, och inte ska hon få klanka ner på dig så som hon gör. Det där sista "Nästa gång kan du ju komma på ett riktigt besök för det här var ju inte så kul" lät ju sjukt taskigt, och att tjata om anorexi är bara elakt tycker jag. Med anorexi så slipper du hjärntvättas av media

Skit i henne säger jag, även om det är blodsband så tycker jag inte att man ska umgås med människor som bara suger ut ens energi som hon verkar göra.

"Jag hälsar på för att jag måste men det är en pärs, nu klarar jag typ 50 minuter, sen är jag helt slut."

Det ska inte behöva vara sådär.

ÅH GUD! Märkte nu att jag tänkte att anorexi var dyslexi, ber om ursäkt! Hoppas allt blir väl för dig, och om du vill skriva av dig om något så är det bara att skriva till mig.

 

[Qelina]

Gör en liten "tagg" till alla som svarat,

Det är väl inte nödvändigt att ha ett jättestort firande bara för att du fyller jämnt? Ha det kalas du vill ha och bjud de du vill umgås med.
Det är en sak att man inte bjuder alla utom några få ur ett visst sammanhang, men om du bara vill bjuda närmaste familjen kan jag inte se att någon mer avlägsen släkting har anledning att ta illa upp.

Om din pappa inte har några problem att umgås med alla kan han ju bjuda dem på sina kalas.

Grejen är den att jag hatar stora tillställningar, på jul är jag inte med hela tiden, detsamma gäller midsommar eller bara att träffas. Men i vår släkt är det tradition att man ska slå på störts och köpa cateringmat för tusentals kronor och bjuda hem varenda kotte fast jag inte tror att några av oss kusiner (har några bra också men dom bor utomlands så dom ser jag sällan) känner något alls för varandra och har inget utbyte av varandra. Det känns bara som ett stort bökigt projekt, skulle vara nöjd med lite kaffe/te och något att fika. Säger jag ifrån framstår det troligtvis som oförskämt för att jag inte bjuder tillbaka. Gah, vet inte hur det ska bli.

Den lilla myskvällen med extra mormor, morfar, extra syster, bror, hans flickvän, en av mina bästa kompisar och mamma och pappa om pappa nu ändrar sig och kan tänka sig två dagar. Det kommer liksom vara två totalt olika firanden, den med kompisar, bonusfamilj och bara vi i vår familj ska vara så litet som möjligt, te och kaffe och något fikabröd, tränga ihop oss i min etta, min soffa är enorm så på något vis lyckas vi få in fler än man tror och jag och några andra får väl sätta oss på golvet på en kudde, inget problem för mig.

Firandet hos mina föräldrar kommer nog bli aningens stelt och något jag bara gör. Suck, har bara några veckor på mig att bestämma så vi kan planera allt.

 

[Qelina]

En del i att må bättre psykiskt är att sätta gränser runt sig själv för andra. Men det är också jättejobbigt och de som är vana att få vara inne och peta i ens person och gå över ens gränser reagerar ofta negativt och tycker att man är konstigt. Men det är jättebra för dig att du sätter en gräns här tycker jag. Din pappa får gärna tycka att det är konstigt och otrevligt, han är inte du. Du ska gör det du mår bästa av i längden och det är att undvika att umgås med personer som får dig att må dåligt!

Ja men det värsta jag vet är att såra någon, ringde upp pappa och pratade om lite andra saker och han lät så trött och konstig på rösten, det tolkade jag så klart som att han var ledsen och arg och besviken på hur jag vill ha det. Men han sa att han bara var trött för han haft mycket idag och jag hoppas det var sanningen. Men att han blir ledsen så fort någon kommenterar farmor kan jag ju förstå på ett sätt men inte ens han kan väl blunda för allt hon gör och säger? Han säger att det bara inte är att bry sig men om hon varje gång vi ses sänker stämningen till minusgrader så är det väldigt svårt att ignorera henne.

Hon är dessutom paranoid, vi kan vara bara familjen som ska flytta oss från köket till vardagsrummet, då får hon panik ifall väskan är kvar i köket en meter bort för att någon kommer stjäla från den då och att hon måste ha den hos sig så hon kan vakta den. Och det här är alltså till och med på den nivån att det är exakt samma grej när det bara är jag, mina föräldrar och min bror där. Det vore väldigt konstigt att sno något ur sin egen farmors väska, en omöjlighet i våra kretsar i alla fall...Vad tror hon om oss egentligen?

 

[Lenis]

Hon är dessutom paranoid, vi kan vara bara familjen som ska flytta oss från köket till vardagsrummet, då får hon panik ifall väskan är kvar i köket en meter bort för att någon kommer stjäla från den då och att hon måste ha den hos sig så hon kan vakta den. Och det här är alltså till och med på den nivån att det är exakt samma grej när det bara är jag, mina föräldrar och min bror där. Det vore väldigt konstigt att sno något ur sin egen farmors väska, en omöjlighet i våra kretsar i alla fall...Vad tror hon om oss egentligen?

Blod är inte tjockare än vatten. Det är alldeles normalt att tänka att en person är en satkärring, farmor eller bara granne etc. Släpp skammen! Varför skulle du tycka om henne? För att ni är släkt och bara därför? Äsch.
Det här stycket jag citerar tycker jag dock låter lite som demensvarning, kan vara bra att ha i åtanke om hon bara blir knasigare.

 

[Korall]

Jag försöker att ignorera när mina föräldrar pikar mig för att jag klippt med farmor. Eller när det pratas om farmor och pappa låter sorgsen och jag vet att det är för att jag inte pratar med henne alls. Vem jag väljer att ha en relation till är upp till mig. Att vi är släkt spelar ingen roll om man är elak. Jag klipper kontakten med elaka ”vänner” med. Samma efternamn gör inte att man har rätt att vara elak mot mig.

 

[Twihard]

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här utan att framstå som en väldigt osympatisk person men jag inser mer och mer att jag inte tycker om min farmor vilket känns hemskt och som något man inte får säga eller tänka.

Hon har alltid varit väldigt speciell men dom senaste 20 åren (ja det är ganska länge) har hon varit helt hemsk, hon är egoistisk, klagar på allt, är en extrem martyr, väldigt väldigt rasistisk, tror hon vet bäst och mest av alla avsett vad det är, lyssnar aldrig på vad man säger utan kör sitt eget race oavsett om man sitter ensam med henne eller om man är flera så pratar hon om helt andra saker än vad vi gör och allt ska vara så fint hela tiden som om vi vore någon sorts överklass fast vi inte är det, eller jo mina farbröder är miljonärer och äger stora företag, sitter i styrelser, är vd och äger hus i flera länder och farmor och farfar har rejält med pengar men min familj är inte så, vi är liksom helt normala och som barn var vi rent ut sagt fattiga. Farmor gör alltid om pappas jobb så att det ska låta finare än vad det är, men jag förstår inte varför, jag är stolt över pappa för han är jätte bra på sitt jobb och vad spelar det då för roll att han inte har någon högre utbildning eller är miljonär?

Jag är sjukskriven men har alltid fått höra att jag måste bli läkare eller jurist eller journalist för att det är "fina" yrken, när jag velat bli veterinär eller psykolog har det aldrig varit fint nog.

Hon är på mig hela tiden om min anorexi och jämför mig med alla som äter hennes kakor och berättar alltid hur besviken hon blir på mig för att jag inte gör det. Hon tjatar och tjatar och det slutar alltid med att det är så synd om henne för att jag inte mår bra eller inte klarar saker.

Jag kan bara umgås med dom en kort stund och senaste tiden ser jag till att inte gå dit själv utan med min pappa eller bror för jag hanterar dom inte själv. Oavsett hur länge jag stannar får jag alltid kommentaren att "Nästa gång kan du ju komma på ett riktigt besök för det här var ju inte så kul" eller att jag inte stannat tillräckligt länge.

Farmor förstör varenda familjemiddag, jul, påsk, midsommar, födelsedagar osv.

Åh, jag vågar knappt posta det här för att jag skäms så mycket men jag vet inte hur jag ska hantera henne. Jag hälsar på för att jag måste men det är en pärs, nu klarar jag typ 50 minuter, sen är jag helt slut.

Det bästa med ens eget liv är att man kan välja vem man vill umgås med. Man kan "göra slut" med sin släkt. Vi gjorde slut med min mormor, morfar, moster och kusiner då de är vidriga kräk och kriminella några av dem. (vilket vi inte visste när vi bröt kontakten). Man måste inte umgås med sin släkt, man behöver inte vara familj med sin släkt. Ens familj, den väljer man. Om du avskyr henne och hon gör dig olycklig - bryt kontakten. Du kommer märka att du inte kommer sakna henne och då kan du andas fri luft igen. Hon kanske säger dumma saker och rör upp en storm, men ignorera det och rid ut stormen för bortom den ligger fredligt land. Min mormor smutskastade mig för att dölja sanningen om mina kusiner (att en är pedofil ex). Utan anledning hängde hon ut mig och min mamma på nätet och de ratade alltid mig. Jag räknades inte., hon sa att jag är bara en simpel hästskötare - och det är värre än att vara pedofil. :/

Nu behöver det inte vara så illa för att man ska vilja bryta kontakten, ibland känner man bara att man inte har något gemensamt, och då ska man alltid tänka på sig själv.

Tänk på dig själv och strunta i yttre åsikter, undrar din resterande familj och hon om varför, säg då sanningen.

 

[Squie]

Man måste inte umgås med släkten. Jag har syskon som är svartlistade för tid o evighet. Andra ur släkten får tycka exakt vad de vill, vilket de gör.

 

[Qelina]

Blod är inte tjockare än vatten. Det är alldeles normalt att tänka att en person är en satkärring, farmor eller bara granne etc. Släpp skammen! Varför skulle du tycka om henne? För att ni är släkt och bara därför? Äsch.
Det här stycket jag citerar tycker jag dock låter lite som demensvarning, kan vara bra att ha i åtanke om hon bara blir knasigare.

Jag har också tänkt på det, vissa drag av det har hon men det mesta har hängt i bra länge, långt innan hon blev så som hon är nu.

 

[Inglorion]

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här utan att framstå som en väldigt osympatisk person men jag inser mer och mer att jag inte tycker om min farmor vilket känns hemskt och som något man inte får säga eller tänka.

Hon har alltid varit väldigt speciell men dom senaste 20 åren (ja det är ganska länge) har hon varit helt hemsk, hon är egoistisk, klagar på allt, är en extrem martyr, väldigt väldigt rasistisk, tror hon vet bäst och mest av alla avsett vad det är, lyssnar aldrig på vad man säger utan kör sitt eget race oavsett om man sitter ensam med henne eller om man är flera så pratar hon om helt andra saker än vad vi gör och allt ska vara så fint hela tiden som om vi vore någon sorts överklass fast vi inte är det, eller jo mina farbröder är miljonärer och äger stora företag, sitter i styrelser, är vd och äger hus i flera länder och farmor och farfar har rejält med pengar men min familj är inte så, vi är liksom helt normala och som barn var vi rent ut sagt fattiga. Farmor gör alltid om pappas jobb så att det ska låta finare än vad det är, men jag förstår inte varför, jag är stolt över pappa för han är jätte bra på sitt jobb och vad spelar det då för roll att han inte har någon högre utbildning eller är miljonär?

Jag är sjukskriven men har alltid fått höra att jag måste bli läkare eller jurist eller journalist för att det är "fina" yrken, när jag velat bli veterinär eller psykolog har det aldrig varit fint nog.

Hon är på mig hela tiden om min anorexi och jämför mig med alla som äter hennes kakor och berättar alltid hur besviken hon blir på mig för att jag inte gör det. Hon tjatar och tjatar och det slutar alltid med att det är så synd om henne för att jag inte mår bra eller inte klarar saker.

Jag kan bara umgås med dom en kort stund och senaste tiden ser jag till att inte gå dit själv utan med min pappa eller bror för jag hanterar dom inte själv. Oavsett hur länge jag stannar får jag alltid kommentaren att "Nästa gång kan du ju komma på ett riktigt besök för det här var ju inte så kul" eller att jag inte stannat tillräckligt länge.

Farmor förstör varenda familjemiddag, jul, påsk, midsommar, födelsedagar osv.

Åh, jag vågar knappt posta det här för att jag skäms så mycket men jag vet inte hur jag ska hantera henne. Jag hälsar på för att jag måste men det är en pärs, nu klarar jag typ 50 minuter, sen är jag helt slut.

Jag slutade besöka min farfar när jag bodde hemma för att han var så arslig, farsan är och besöker honom hela tiden trots att han är skitelak mot honom.

Mindre grejer (mot mig) än det du pratar om, helt ok att sluta besöka personer om de inte är trevliga. Ingen ursäkt att man får bete sig illa bara för att man är släkt