Pathmaker
Trådstartare
Hej!
Jag har inga egna barn ännu men det kommer nog så småningom.
När jag växte upp gick aldrig mina syskon eller jag på dagis, då mamma jobbade natt och kväll så hon var alltid hemma under dagen och pappa som jobbade dag var hemma kväll och natt. Så vi "slapp" dagis men hade andra ställen att träffa barn på. Som kyrkans barntimmar t ex. som var poppis förr.
När jag väl började skolan följde min mamma mig till bussen VARJE dag. Om skolmatsalen var stängd, fixade mamma pannkakor, smörgåsar eller något annat lämpligt som jag kunde äta. Likaså gjorde mina klasskamraters föräldrar åt sina barn. Matlådorna var packade med god mat. Och även när skolmatsalen var igång fick man med sig frukter eller riskaka som mellanmål man kunde äta på rasten.
Nu sitter jag med i ett utskott för en hembygdsförening som samarbetar med den första skolan jag gick på. Där får barn i klasserna 1 och 3 komma på besök och lära sig om hur det var att leva långt tillbaka i tiden, då varken rinnande vatten eller el fanns. Dem får prova på allt möjligt och barnen tycker att det är jätteroligt!
Barnen är där hela dagen och äter sin lunch där. Föreningen bjuder inte på lunch utan på ett mellanmål när barnen anländer. Så barnen ska ha med sig egen matsäck hemifrån. Jag sitter ofta med barnen när dem äter och det jag får se och höra chockerar mig. En del barn börjar gnälla väldigt tidigt under dagen om att dem är hungriga, för att deras föräldrar inte har hunnit med att göra frukost på morgonen och i matsäcken, vad finns där? Inte mycket. Kanske en torr smörgås. En tjej hade bara med sig en morot för hennes mamma hann inte med att göra något åt henne. Barn som inte fått frukost ska alltså leva på en morot under hela dagen?
En pojke hade med sig två smörgåsar, ett äpple och två kakor som han inte ville ha. Jag sa att han kunde spara kakorna och ta dem när han kom hem istället. Då säger pojken att han inte får ta med sig mat hem igen, eftersom hans föräldrar vill att han ska vara tacksam för att han får mat. Det var något sorgligt över pojken som fick mitt hjärta att krampa.
Några veckor senare skulle föräldrarna komma på besök med barnen så barnen fick visa vad dem hade lärt sig och gjort. Jag har aldrig sett mer barnsliga människor än deras föräldrar. Det får mig att undra om alla dagens föräldrar är såna.. Jag hoppas inte det. Medan barnen berättade och försökte visa så traskade en pappa iväg och tittade på sin telefon. Några föräldrar frågade sin son om det skulle ta lång tid det här men ursäktade sig ganska snart med anledningen att "dem hade viktigare saker att göra".
Vid ett tillfälle när vi stod inne i ett av visningshusen och en ur vår grupp berättade om hur det var när hon var liten, om hur hennes mamma fick ordna matsäck varje dag till henne för att dem inte fick mat i skolan börjar en mamma åma sig och sucka. Hon lägger kommentaren "usch för att behöva göra det varje morgon. Det hade aldrig jag orkat med!" (Varpå hon skrattar hånfullt)
Jag vet inte men det känns bara så sorgligt. Kanske är det såhär i dagens läge. Kanske finns inte den sortens mammor och pappor kvar som jag och mina kamrater hade. Har inte föräldrarna längre tid för sina barn? Varför har dem ens barn när barnen inte verkar vara så intressanta och viktiga för dem?
Kan någon ge mig ett vettigt svar?!
Eller är det såhär det faktiskt är?
Jag har inga egna barn ännu men det kommer nog så småningom.
När jag växte upp gick aldrig mina syskon eller jag på dagis, då mamma jobbade natt och kväll så hon var alltid hemma under dagen och pappa som jobbade dag var hemma kväll och natt. Så vi "slapp" dagis men hade andra ställen att träffa barn på. Som kyrkans barntimmar t ex. som var poppis förr.
När jag väl började skolan följde min mamma mig till bussen VARJE dag. Om skolmatsalen var stängd, fixade mamma pannkakor, smörgåsar eller något annat lämpligt som jag kunde äta. Likaså gjorde mina klasskamraters föräldrar åt sina barn. Matlådorna var packade med god mat. Och även när skolmatsalen var igång fick man med sig frukter eller riskaka som mellanmål man kunde äta på rasten.
Nu sitter jag med i ett utskott för en hembygdsförening som samarbetar med den första skolan jag gick på. Där får barn i klasserna 1 och 3 komma på besök och lära sig om hur det var att leva långt tillbaka i tiden, då varken rinnande vatten eller el fanns. Dem får prova på allt möjligt och barnen tycker att det är jätteroligt!
Barnen är där hela dagen och äter sin lunch där. Föreningen bjuder inte på lunch utan på ett mellanmål när barnen anländer. Så barnen ska ha med sig egen matsäck hemifrån. Jag sitter ofta med barnen när dem äter och det jag får se och höra chockerar mig. En del barn börjar gnälla väldigt tidigt under dagen om att dem är hungriga, för att deras föräldrar inte har hunnit med att göra frukost på morgonen och i matsäcken, vad finns där? Inte mycket. Kanske en torr smörgås. En tjej hade bara med sig en morot för hennes mamma hann inte med att göra något åt henne. Barn som inte fått frukost ska alltså leva på en morot under hela dagen?
En pojke hade med sig två smörgåsar, ett äpple och två kakor som han inte ville ha. Jag sa att han kunde spara kakorna och ta dem när han kom hem istället. Då säger pojken att han inte får ta med sig mat hem igen, eftersom hans föräldrar vill att han ska vara tacksam för att han får mat. Det var något sorgligt över pojken som fick mitt hjärta att krampa.
Några veckor senare skulle föräldrarna komma på besök med barnen så barnen fick visa vad dem hade lärt sig och gjort. Jag har aldrig sett mer barnsliga människor än deras föräldrar. Det får mig att undra om alla dagens föräldrar är såna.. Jag hoppas inte det. Medan barnen berättade och försökte visa så traskade en pappa iväg och tittade på sin telefon. Några föräldrar frågade sin son om det skulle ta lång tid det här men ursäktade sig ganska snart med anledningen att "dem hade viktigare saker att göra".
Vid ett tillfälle när vi stod inne i ett av visningshusen och en ur vår grupp berättade om hur det var när hon var liten, om hur hennes mamma fick ordna matsäck varje dag till henne för att dem inte fick mat i skolan börjar en mamma åma sig och sucka. Hon lägger kommentaren "usch för att behöva göra det varje morgon. Det hade aldrig jag orkat med!" (Varpå hon skrattar hånfullt)
Jag vet inte men det känns bara så sorgligt. Kanske är det såhär i dagens läge. Kanske finns inte den sortens mammor och pappor kvar som jag och mina kamrater hade. Har inte föräldrarna längre tid för sina barn? Varför har dem ens barn när barnen inte verkar vara så intressanta och viktiga för dem?
Kan någon ge mig ett vettigt svar?!
Eller är det såhär det faktiskt är?